torsdag 30 april 2009

Happy month-day imorgon bloggen!

Något av det roligaste med att skriva i den här bloggen är att vi oftast inte pratar med varandra innan vi publicerar våra inlägg. Det gör att jag en valborgsmorgon som denna kan knappa in vår bloggadress och glatt överraskas av tre nya underbara inlägg som får mig att skratta mig varm i hela hjärtat, från finaste Edina. Ett litet tillägg till inlägget om mobilens T9-funktions hbtq-kompetens samt hänsynstagande till grova ord är mysteriet gällande varför T9 t.ex. inte har lagt in ordet "mobilen" (blir mobileo) men däremot tycker att ett viktigt ord att ha med är "dubbelfitta".

Nu blir jag genast lite nervös för vilka sorters googleresultat som kan guida människor till den här bloggen. Så; Till er som letade efter dubbelfitta och fann någonting queert - I apologize.

Ska givetvis genast svara på Edinas ihopsnickrade lista minsann!

Tänker:
Inte speciellt mycket. Jag är i ett sånt där tillstånd då jag mest bara är och försöker att låta det vara så.
Känner: En slags värk någonstans och att jag vill ta den här dagen en liten stund i taget, att jag inte vill ha så höga krav på mig själv nu. Behöver lite andrum.
Tycker: Att den här dagen kan vara idealisk för att samla lite mer av de däringa fräknarna som brukar dyka upp i mitt ansikte på sommaren. Med mycket solkräm pålagd såklart. Viktigt viktigt!
Vill: Bara lyssna på Røyksopp feat. Robyn - The girl and the robot om och om igen, och cykla omkring i solskenet på den här skärgårdsön som jag bor på.
Ska: Vara snäll mot mig själv de här kommande fyra dagarna som inte kommer att tas upp av lektioner eller jobb.
Borde: Plugga. And I will!
Måste: Klura ut hur jag bäst ska kunna förkläda mig till en Goomba innan den maskerad som jag ska gå på, på lördag. Jag tänker: Brunsminkat ansikte, beiga kläder, monobrow och huggtänder. ah?
Hoppas: På att jag ska kunna förverkliga den där planen om att ta dagen en stund i taget och inte grubbla för mycket.
Längtar: Efter inre lugn.

//Siv (af Edina & Siv)

Imorgon fyller bloggen 1 månad

Jag gillar att skriva i den här bloggen. Jag lär mig saker. Kollar upp saker istället för att bara tänka att jag borde göra det. Jag vänder och vrider på mina tankar och åsikter. Jag blev helt peppad när Siv påpekade att folk hade kommenterat våra inlägg, jag läste och smalt.

Jag skall åka iväg nu några dagar. Är väl därför jag är helt speedad och vill skriva tusen saker nu. Hoppas på att hinna få ihop ett inlägg om Relationsanarki oxå innan jag beger mig imorgon/idag.

en lista: (passar över listan till Siv sen... :))

Tänker: På min idé om att göra en piercing för varje godkänd tenta och en tatuering för varje välgodkänd under den här utbildningen.
Känner: Att jag är trött, törstig, tårig.
Tycker: Att mitt lila nagellack blev riktigt fint på både händer och fötter :)
Vill: Ha fler spelningar med bandet.
Ska: Sova ut imorgon och alltså inte ställa något larm. mmmmmm.
Borde: Packa klart inför resan.
Måste: Hitta bra musik att lyssna på i bilen.
Hoppas: På att jag får premiärbada i helgen.
Längtar: Efter att få tillfälle att visa upp mig som Dude offentligt en gång till.

// Edina (af Edina & Siv)

onsdag 29 april 2009

RFSU och RFSL

RFSU = Riksförbundet För Sexuell Upplysning
RFSL = Riksförbundet För Homosexuellas, Bisexuellas och Transpersoners Rättigheter. (Skrevs från början ut: "Riksförbundet För Sexuellt Likaberättigande" därav S:et och L:et)

RFSU (www.rfsu.se)
Drog igång 1933 och arbetar för ett samhälle där människor inte utnyttjas eller diskrimineras sexuellt, utan där sexualiteten är en källa till glädje och njutning och är något positivt. Arbetet sker genom upplysning, utbildning och opinionsbildning. RFSU vill sprida en fördomsfri, bejakande och öppen syn på samlevnads- och sexualfrågor. MER SKÖNT SEX ÅT FOLKET alltså. Här handlar det om sex i allmänhet, inte fokuserat på HBT.

RFSL (www.rfsl.se)
Startade upp 1950 (vilket är tidigt för den här typen av organisation). Fokus ligger på att homosexuella, bisexuella och transpersoner ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som andra. Arbetet sker genom politisk påverkan, informationsarbete och sociala och stödjande verksamheter.

Deras hemsida är en bra källa till fakta. Jag hittar mycket som är intressant att läsa på hemsidan. Du kan läsa om HBT- fakta, lagar och rättigheter, HBT- hälsofrågor, studier kring homo- och bisexuellas sexvanor, andra undersökningar och vad som är på gång i HBT- världen.

Det finns också RFSL UNGDOM (www.rfslungdom.se)
Ungdomsförbundet som arbetar med både politisk påverkan och sociala aktiviteter för HBTQ- personer. Här är Sverige återigen långt fram.
Bildades 1999 som en avdelning under RFSL och blev eget förbund 2003. RFSL Ungdom jobbar för att alla människor skall ha samma rättigheter och slippa diskrimineras hemma, i skolan, på jobbet och överallt i samhället. Arbetet är fokuserat på att motverka heteronormen genom politisk och social verksamhet. Målgruppen är unga homo-, bisexuella, transpersoner och intersexuella.


(Blir lite frustrerad nu när jag skriver för att jag inte hittar åldersgränser för vad som räknas som ungdom inom RFSL. Kanske finns det ingen åldersgräns? Kanske står det på ett eller flera ställen jag missade. Jag vill minnas att i min ungdom så sades det att man var fick ta del av ungdomsaktiviteterna tills man blev 30.)

Tips från coachen: BLI MEDLEM. Stötta bra verksamhet samtidigt som du får möjlighet att delta på intressanta/roliga/framtidsförändrande/personligt utvecklande aktiviteter.
RFSL Ungdom 100kr/år
RFSL 300kr/år
RFSU 150kr/år

// Edina (af Edina & Siv)

ord i mobilen, eller ord i mobileo

Ikväll roar jag mig med att undersöka hur insatt min mobil är i HBTQ-världen och några basbegrepp. Jag testar alltså om min mobil kan stava till ett gäng ord (redovisade här nedanför). Den visade sig vara rätt inkompetent, fast det är den ju gällande en hel del ord så det behöver inte röra sig om ett medvetet uteslutande och diskriminering ;). Äsch. Här är resultatet i alla fall.

Kuk -nej
Fitta -ja
Bög -nej
Flata -nej
Lesbisk -ja
Lebb -nej
Homo -ja
Homosexuell -ja
Bisexuell -ja
Transsexuell -nej
Transvestit -nej
Intersexuell -nej
Asexuell -nej
Gender -nej
Genus -nej
Hen -ja
Hn -nej
Transa -ja
Druga -nej
Relationsanarki(st)-nej
Gay -ja
Queer -ja
Rfsl -ja
Rfsu -nej

// Edina (af Edina & Siv)

tisdag 28 april 2009

Förvirrat T i HBTQ

Det har hänt mycket i mitt huvud de senaste dagarna. Jag gjorde mitt första offentliga hel ombyte till kille. Som sagt så visst har jag pojkig/manlig stil emellanåt, men det är skillnad på att gå in i det helt och liksom verkligen ikläda sig både kroppslig och mentalt: jag är man just nu. Det funkade på festen. Jag var Han. Jag pratade med folk utifrån att jag var Han. Och det kändes så himla bra. Jag fick sånt fint bemötande.


Det var Ok. Det är helt överväldigande. Jag var rätt rädd innan faktiskt. Över vad folk skulle säga och främst över hur det skulle kännas i mig. Men det var Ok. Jag var Ok. Idag på stan tänkte jag på det här, jag blev liksom gråtig. För att det här är en så outforskad sida hos mig. För att jag insåg att jag inte tillåtit mig själv att visa den förut. Men att det är så fint att jag kan det nu. Jag tänkte tillbaka och fick minnesbilder av hur jag i smyg genom åren har klätt om till kille på mitt rum och gått in i den karaktären. Men aldrig förr visat det för någon. Jag tror jag fick modet den dagen Siv smsade ”hot stuff dude!” till mig, angående en dag då jag fick kommentarer om att jag såg pojkig ut av en annan vän. Det här känns någonstans löjligt att skriva. För jag tänker att det inte är på riktigt. Att jag inte alls gillar att vara både kille och tjej, att få välja hur jag vill olika dagar. Jag faller tillbaka in i normen jag växt upp till. Mitt huvud är helt kluvet nu. Dels tänker jag: jag är tjej jag är tjej jag är tjej jag är tjej -100%. Dels tänker jag tillbaka på känslan under promenaden till hållplatsen, spårvagnsresan till festen, på den där man-mage-bröst plattan som fick mig att se ut (och känna mig) som en kille kroppsligt. Det går inte att beskriva.


Den här bloggen, och det faktum att Siv äntligen kom in i mitt liv, är två faktorer som gör att 2009 är ett år då jag utvecklas enormt mycket gällande hur jag ser på mig själv kring genus och läggning. Jag hittar inte ord för det just nu, men jag har mer öppensyn på mig själv. Jag har kanske zoomat ut lite. Jag är både mer kvinnlig och mer manlig nu. Jag tillåter mig själv att variera mig och liksom känna efter vad jag vill och sen också tillåta mig att göra det. Jag har fint nagellack och fina smycken när jag vill. Jag har kjol. Jag har skjorta och slips. Jag har bh och urringat. Jag lindar undan brösten och har t-shirt.


Men det är skitsvårt det här. Det känns som om det finns så mycket tabu kring det. Att det verkligen är att gå över gränsen, att folk inte vill att man skall förvirra deras små huvuden och deras sortering i kvinnosläktet och manssläktet.
Just nu behöver jag inte förändra världen, kanske sen. Just nu behöver jag förändra min egen syn. Genom att utforska det mer. Genom att vara snäll mot mig själv.

// Edina (af Edina & Siv)

måndag 27 april 2009

Kärleksrelationer och ifrågasättandet

När jag gick i 2an på lågstadiet var det ganska populärt i min klass att vara ihop med någon. Själv pysslade jag mest med att balansera på den betongmur som löpte ett tjugotal meter precis utanför vårt klassrum, djupt försjunken i grubbel. Redan då. Men observerade, det gjorde jag. Och jag minns speciellt ett tillfälle då två tjejer i min klass berättade att de var tillsammans med samma kille. Alla de tre personer som var inblandade var helt medvetna om detta och verkade mycket nöjda. Jag minns också att jag inte tyckte att det var någonting konstigt. De verkade ju glada med det - så en kan väl vara fler än två personer i en kärleksrelation, tänkte jag.

Jag undrar vad som hade hänt om inte någon/media/samhällets normer hade kommit och berättat för oss att "Nej, så tokiga ni är! En kan bara vara TVÅ personer i en kärleksrelation. Två och inte fler!".

Det tog mig drygt tolv år innan jag började tänka på det där igen. Och jag började tänka på det genom att jag träffade personer som berättade för mig om ett helt annat sätt att förhålla sig till det här med relationer. Jag har alltid (nåväl, sedan jag var cirka fjorton åtminstone) varit en ifrågasättare, men ibland tror jag att en behöver lite hjälp utifrån för att ännu mer kunna upptäcka att saker inte alltid är som en tror. Innan dess såg jag på kärleksrelationer på ungefär det här sättet:

"En kärleksrelation involverar två personer. De ska vara kära i varandra och strikt monogama. Alla eventuella känslor för andra personer än partnern måste hållas undan och absolut inte ageras efter. De två personerna ska ha väldigt mycket sex med varandra, och i princip alltid ha lust att ha sex."

För alla sunda människor vill väl ha sex? Eller? Och en kan väl inte vara kär i en person som en inte vill ha sex med? Eller hur var det nu?

Det kan ju ganska lugnt konstateras av den här synen på kärleksrelationer som jag hade var ganska starkt präglad av tankar om hur kärleksrelationer "borde" se ut. Och jag som är förtjust i att låta mig känna efter själv angående hur jag vill leva mitt liv har bara under det senast 1,5 året börjat fundera väldigt mycket över det här. Hur skulle jag egentligen vilja att mina relationer skulle se ut?

Själv har jag inget problem med tanken på att leva i en monogam relation, förutsatt att den alltid byggs på grunder av att aktivt välja in varandra i sitt liv om och om igen. Jag tycker att det är ganska fantastiskt att jag ganska nyligen har förstått att det är väldigt väldigt okej och ingenting konstigt med att vara förälskad i någon och samtidigt inte vilja ha sex med personen. Jag ler åt tanken om att jag någon gång skulle kunna leva i en asexuell relation med någon. Jag ler för att jag får och för att jag vill. För att jag har undrat om det vuxna livets kärleksrelationer för alltid ska vara dömda att förknippas med krav på att en ska ha sex med varandra.

Om det är något som jag tycker är obehagligt så är det känslan av att det förväntas av mig att jag ska vilja ha sex med en person som jag har någon slags kärleksrelation med. Och då menar jag inte att det förväntas av den andra personen, utan att jag någonstans i bakhuvudet känner att det förväntas av mig själv.

Men jag vill inte att sex ska vara något som en måste syssla med i en relation för att den ska anses vara bra nog. Jag vill att sex ska vara någonting att absolut inte ta för givet. Och jag önskar mig möten med människor som känns som när en var fjorton år och det där med att kyssa någon kändes som att få sin värld omskakad. Och det behövde aldrig bli mer än kyssar och kramar, och jag mådde så bra av det. Och det fina i allt det här är att ifrågasättandet som jag har börjat med gör att jag har förstått att jag kan få uppleva det där om jag vill.

Jag får ha kärleksrelationer som involverar hur många olika parter jag än vill, och jag får helt och hållet välja själv om jag vill ha sex eller ej. Att gå över den där gränsen har öppnat upp en helt fantastisk värld för mig. Ifrågasättandets underbara frihet tycks liksom aldrig ta slut.

Jag upptäcker bara mer och mer, att jag får leva verkligen exakt som jag vill. Det finns färre begränsningar än vad jag trodde att det fanns för bara två år sedan. Mitt hjärta får slå precis hur det vill och jag får bestämma själv.

Det är kanske det mest fantastiska jag vet.
//Siv (af Edina & Siv)

Pablo och The Gaysuperhero

Här är bildbevisen från Den Rosa Festen där jag alltså gick som karaktären Pablo. Pablo gick hem hos både killarna och tjejerna. Jag var hur nöjd som helst. Det var jättepirrigt att ha den där tvättbrädemagen under tröjan när jag åkte vagnen in. Skägget tog jag på när jag närmade mig festen.

Det här kommer att hända igen. Jag vill lära mig att göra det mer trovärdigt, hitta bättre skägg, helst vill jag ha bara stubb, typ som Björnligan.




På bilden står jag förresten bredvid The Gaysuperhero. :) Vi har ett nytt sätt att hälsa när vi ses, vi slår ihop våra knytnävar, så där som cooola killar gör. Och så säger vi "gaypower activate". Kan det blir bättre? Superkraften är att göra världen lite mer homosexuell.



// Edina (af Edina & Siv)

söndag 26 april 2009

TV-serie tips: Sugar rush

Sugar rush är en brittisk serie. Gjord 2005.
Man kan kalla det Drama. Men den är varm, humoristisk, sarkastisk och helt enkelt väldigt skön. Huvudpersonen är Kim, en 15årig tjej som är nyinflyttad och träffar tjejen Sugar. De blir vänner och Sugar guidar Kim i hur hon skall få killar. Men Kim är kär i Sugar.

Det häftiga och annorlunda med den här serien är att den inte visar kärleken som fluffig och mjuk bara. Det jag menar är att kärleken verkligen presenteras som den är. Den är inte inluddad och förminskad för att det handlar om två tjejer. Man får se Kims fysiska åtrå av Sugar. Hur hon tittar på hennes bröst och smygkikar under hennes kjol.

Hej, välspenderade tv-avgifts pengar! Serien visas på Svt2.

Måndag kl. 22.30-22.55

och Repris på natten mellan Fredag-Lördag kl. 01.05-01.30

// Edina (af Edina & Siv)

lördag 25 april 2009

FTM

Hej Världen!

Idag gör Edina debut som man. Mmm. Det är lite pirrigt. Visst har jag varit lite pojke/man då och då. Men idag skall jag ikläda mig Ali-G ansiktsbehårig samt en vältränad mage och tighta manbröst. Det är mest på kul, för en fest. Men shit vad det känns i magen. Jag skall under 2009 lära mig mer om det här. Att klä om från kvinna till man.

Anteckning: Varför är ansiktsbehåring som man kan köpa så stort? Liksom mans-storlek. Köper män lösmustacher och lösskägg? Det är väl flest tjejer som gör det tänker jag.

// Edina (af Edina & Siv)

onsdag 22 april 2009

Biskopsval

Den 26 maj väljs en ny biskop i stockholm stift. Just nu står det mellan två personer, Hans Ulfvebrand och Eva Brunne. Eva är inte straight!!! Hon lever ihop med en annan kvinna!
Jag blir exalterad! Inte för att jag egentligen vet särskilt mycket om henne sen tidigare, mer än att hon har lite hbt-perspektiv med sig in i kyrkan. Men det är häfigt det här tycker jag, alla områden där HBTQpersoner äntligen träder in är något att fira. Eva kan liksom bli den första kvinnliga biskopen i VÄRLDEN som registerat partnerskap med en kvinna och fått den kärleken välsignad i kyrkan. *håller en tumme*

//Edina (af Edina & Siv)

tisdag 21 april 2009

Tips på artiklar om Könsroller

Läste tidningen på nätet och hittade några fina artiklar som jag vill dela med mig av.
De handlar om könsroller.

De två artiklarna handlar om barn och hur de fostras in i stereotyperna. Båda texterna är skrivna av Anna Froster noterade jag nu när jag skulle tipsa här i bloggen. Jag borde googla på hennes namn och se vad mer hon skrivit om, för det här var saker som jag blir peppad av att läsa om. Henne skall jag hålla ett öga på framöver.

// Edina (af Edina & Siv)

måndag 20 april 2009

Jobba som RFSL-skolinformatör

En sjukt bra och rolig grej som du kan göra om du vill engagera dig i hbtq och göra skillnad är att börja jobba som Skolinformatör för RFSL. Att jobba som skolinformatör innebär att åka till skolor och föreläsa för skolklasser om hbt (det är svårt att föreläsa om queer eftersom det råder så olika uppfattningar om hur detta skall definieras) och rfsl. Två gånger om året hålls det skolinformatörsutbildningar, oftast en gång efter sommaren och en gång efter vintern, och I can tell you att dessa utbildningar är så enormt bra och roliga. Lönen för en skolinformatör ligger på 100 kronor i timmen, och det kan betraktas som ett extrajobb. Oftast är det ganska många skolinformatörer som är anställda, som jobbar eller pluggar vid sidan av, och får dela upp de informationer som bokas in emellan sig. Det går alltså väldigt bra att kombinera skolinformatörsjobbet med någon annan sysselsättning. Gå in på www.rfsl.se och leta upp din avdelning, ta kontakt med den som ansvarar för att anställa nya skolinformatörer. Det är väldigt enkelt gjort, och jag lovar att det i väldigt många avdelningar finns ett stort behov och intresse av duktiga hbtq-intresserade människor som vill visa för kidsen ute på skolorna att hbt är en väldigt okej och fin grej! Go ahead! Jag lovar att det är värt det.
//Siv (af Edina & Siv)

T står för...

Fram tills för inte alls speciellt längesedan trodde jag också att T:et i HBT stod för "Transsexuell". Det lät ju vettigt eftersom det har samma ändelse som H:et och B:et. Enkelt att säga också. But no. HBT skrivs ut så här: Homosexuella, Bisexuella och Transpersoner.

Begreppet "Transperson" är som ett slags samlingsbegrepp, som innefattar många olika könsidentiteter och könsuttryck. Transsexualism är ett av dem. Jag har förstått att det inte ens inom hbtq-kretsar ibland står helt klart hur alla dessa begrepp som faller under transpersoner kan definieras. Och det kan verkligen ses som lite knepigt. Så jag tänkte publicera en kort liten ordlista för att ge er större roll på vad T:et egentligen innebär.

Transpersoner
Transsexuell - En person vars mentala kön inte stämmer överens med det kroppsliga. Lite enklare uttryckt: Född med kropp tillhörande det motsatta könet till det en känner sig som. En person som kan definieras som transsexuell behöver inte ha genomgått en könskorrigering. En person vars kroppsliga och mentala kön stämmer överens brukar kallas för "CIS-person".

Transvestit - En person, kvinna eller man, som av någon anledning klär sig i det motsatta könets kläder. Anledningen kan vara en känsla av att en trivs med/blir glad av det, och behöver inte alls ha att göra med fetischism. Kan vara allt från ett litet attribut som traditionellt bärs av det motsatta könet, eller att klä om från topp till tå. Transvestiter klär om sig, medan Drag klär ut sig.

Drag King / Drag Queen - En person som i underhållande eller politiskt syfte överdriver den kvinnliga eller manliga könsrollen och drar den till det extrema. Ofta som en del av en show eller liknande. En person med kroppsligt kvinnligt kön kan också vara drag queen, genom att överdriva den kvinnliga könsnormen.

Intersexuell - En person som föds med tvetydiga könsorgan. Det är alltså svårt eller i vissa fall omöjligt att avgöra kroppsligt kön.

Intergender - En person som inte känner sig bekväm med att definiera sig som antingen kvinna eller man. Kan vara att hn definierar sig som ingetdera, någonstans emellan eller både och. Det här handlar om det mentala könet, och har inte att göra med det kroppsliga könet.

//Siv (af Edina & Siv)

lördag 18 april 2009

Boktips - Jeanette Winterson

Jag tänker skriva och tipsa om Jeanette Winterson. Första gången som mina och Jeanettes vägar korsades (hns böcker) var jag cirka arton år, och sedan dess har jag läst det som jag har kommit över skrivet av denna fantastiska person. Jeanette är öppen med att hn är tämligen ickeheterosexuell, vilket bland annat framgår i boken "Det finns annan frukt än apelsiner", som är somewhat självbiografisk. Hns böcker är präglade av könsnormsöver-skridande, bland annat.

Skrivet på kroppen är den av Jeanettes böcker som jag tycker om allra mest. Det är en oerhört vacker, poetisk och magisk berättelse om en älskare som har affärer med gifta kvinnor, och en dag träffar en alldeles speciell sådan. Inte på ett enda ställe i boken avslöjas det vilket kroppsligt kön denna älskare har, och jag tänker att det är Jeanettes sätt att låta oss själva bestämma.

De av Jeanettes böcker som jag starkast vill rekommendera är alltså följande:
  • Skrivet på kroppen (Written on the body)
  • Det finns annan frukt än apelsiner (Oranges are not the only fruit)
  • Passionen (The passion)
  • Power book
  • Vintergatan går genom magen (Gut symmetries)
  • The Stone gods
Jeanettes böcker rekommenderas för den som gillar det mystiska, det magiska och de virvlande känslorna.
//Siv (af Edina & Siv)

Kulturdelen av det hela

Jag och Edina har talats vid lite om en av de första idéerna som vi hade gällande vad vi ska skriva i den här bloggen. Tanken om hbtq-fint kom till en seg eftermiddag då vi båda satt på en storföreläsning och försökte få tiden att gå. Ibland, när det känns som att vi drar uppmärksamhet till oss på föreläsningarna hur tyst vi än försöker viska till varandra, så brukar vi kommunicera genom att skriva på ett papper istället. Och under just den här tråkföreläsningen så lutade sig Edina över pappret och skrev (ungefär) "vi borde starta en blogg om hbtq-kultur!". Pang! Världens bästa idé! Jag blev eld och lågor. Resten av föreläsningen ägnade vi åt att skriva en lång lista över böcker, filmer och tv-serier med hbtq-tema. Och det som vi har talats vid om är alltså att vi ännu inte har börjat blogga om något av det här. Att det liksom blir lite prestationsångestladdat i och med att det kommer att bli det första inlägget som handlar om det. Vilken av dessa böcker/filmer/tv-serier ska vi välja? Det måste vara något superduperbra, känns det som.

Och nu har jag tänkt vidare lite. En av finheterna med mig och Edina och den här bloggen är att vi har upplevt många saker som den andre inte har upplevt. Edina har till exempel levt nästan tre år mer än vad jag har gjort, och vi har umgåtts i kretsar som har sett ganska olika ut, utforskat olika delar av livet, gått totalt olika gymnasielinjer och så vidare. Det gör ju att Edina kan berätta om saker som jag inte kan berätta om och vice versa. Detta gäller givetvis även i liten skala, som gällande dessa böcker, filmer och tv-serier som vi har tänkt skriva om. Minst hälften av det som står på den där listan har jag inte läst eller sett, och själv har jag förkovrat mig i sådant som Edina inte har ramlat över i sitt utforskande av hbtq-kultur. Det gör egentligen att uppdelningen av vem som ska skriva om vad på den där listan blir ganska naturlig. Och jag tänker, att det bara är att börja. Så nu jämrans.

//Siv (af Edina & Siv)

torsdag 16 april 2009

Definiera eller inte, det är frågan

Det här med att definiera sig. Det känns som att det lätt kan bli ett laddat ämne. Inom hbtq finns det många begrepp som en kan använda sig av om en vill beskriva lite vad det handlar om. Det kan t.ex. vara smidigt att ha ett begrepp som t.ex. transvestit när en ska förklara att en person som definierar sig som det kan vara homo, bi eller hetero (eller queer). Alltså, när en ska förklara att en inte automatiskt är homo om en definierar sig som något som faller under begreppet transperson.

Jag har stött på ganska arga reaktioner både under perioder då jag har definierat min läggning och då jag inte har definierat den. Vissa människor tycks bli upprörda av att jag kallar mig homosexuell istället för queer, och under de åren av mitt liv då jag inte hade någon lust att döpa min läggning suckade människor över "att jag inte bara kunde bestämma mig". Jag har ingenting emot att kalla mig queer, alls. Hela grejen med queer får bara respekt från min sida, och den enda anledningen till att jag inte definierar mig på det viset är att jag känner att jag inte har tillräckligt mycket kunskap om det än så länge. Men jag skulle inte sluta definiera mig som homosexuell om jag blev mer pepp på att definiera mig som queer men samtidigt kände mig glad av att definiera mig som homo. Det låter krångligt, men ni kanske förstår?

Det finns ingen lista med kriterier som ska uppfyllas för att en person ska få lov att definiera sig som det ena eller det andra. Detta är skitviktigt att ta upp. Jag tror att det kan vara väldigt jobbigt att känna att en inte passar in i de normer som finns i hbtq-kretsar, och det kan väl väldigt ofta leda till frågor som "kan jag verkligen kalla mig det här även fast jag inte är som de?". Svaret är: Ja. Det kan du. Du kan vara superduperfeminin och kalla dig flata utan att någon ska ha rätt att säga emot, s j ä l v k l a r t. Du kan vara transvestit utan att klä om speciellt ofta alls eller kanske bara med hjälp av något jättelitet attribut (tänk: kalsonger eller örhänge). Om du mår bra av att kalla dig det. Du bestämmer.

Om du befinner dig i landet av tvekan, där det känns som att du kanske inte är hbtq nog för att få lov att definiera dig i enlighet med något eller några av alla dessa begrepp så rekommenderar jag att du tänker på det här: Det finns enormt många människor som exempelvis definierar sig som heterosexuella men samtidigt har sex med personer av samma kroppsliga kön väldigt ofta. De mår bra av att kalla sig heterosexuella och ser inget problem med att göra det samtidigt som de då har samkönat sex. Och jag tycker att det är fint. Begreppen är inte här för att utöva terror. De är här för att hjälpa.

Jag tror på att följa magkänslan när det gäller det här med definitioner. Själv definierar jag mig som homosexuell och intergender, för att båda de där begreppen skapar en pirrig lyckokänsla i min maggrop. Jag tänker att det är ett bra tecken. Om jag vaknar imorgon och finner att ett annat begrepp gör mig mer pirrig, så kanske jag väljer att definiera mig med det begreppet istället.

Och en behöver inte välja något av begreppen. Jag tänker att de finns där om en får lust att använda dem, men absolut inte ska ses som något som alla måste använda. Många människor får istället mest ont i magen av att försöka sätta ett namn på hur hur de t.ex. förhåller sig till sitt kroppsliga och mentala kön. Det är jävligt värt att respektera.

I allt det här tror jag på att köra på det som känns bäst för en själv. Det låter kanske en aning abstrakt, men jag tänker att det kanske handlar om något just så abstrakt som att lyssna inåt. Ingen annan har rätt att bestämma vad du får kalla dig och inte får kalla dig. Du äger din sexuella läggning och du äger din könsidentitet. Du bestämmer.

//Siv (af Edina & Siv)

Smyghomofobi

Ibland när jag ser mig omkring i min absoluta närhet känns det som att det kanske inte finns så mycket mer att kämpa för längre. På hbtq-fronten det vill säga. I princip alla mina vänner och bekanta är personer som utgår ifrån att samtliga sexuella läggningar är det mest naturliga som finns. Ingen av dem höjer på ögonbrynet om någon i deras krets kommer ut som ickehetero, förutom möjligtvis i samband med glada utrop. Jag lever i en bubbla fylld av väldigt fina personer som omkring sig ser hbtq snarare som regel än som undantag. Kanske beror det här på att hbtq-personer dras till varandra. Eller, att hbtq-personer dras till personer som inte fastnar på deras läggning eller könsidentitet utan faktiskt kan se människan som det egentligen handlar om. Och jag tänker: Bra. Ingen ska behöva stå ut med att de personer som finns närmast en dömer en efter vem en efter vem en blir kär/kåt i eller huruvida en är bekväm med sitt kroppsliga kön eller ej.

Men det räcker egentligen att jag tar ett steg tillbaka. Och tittar. Jag tittar på helt vanliga familjer idag. Jag tittar på skolmiljöer - i mellanstadiet såväl som gymnasiet. Jag tittar på vården idag. Och jag hör vad människor säger på stan. Jag hör det, och jag förstår inte varför jag ska behöva höra det.

Vid några tillfällen i mitt liv har jag fått öppna kommentarer om min läggning från helt främmande människor på stan. Oftast i situationer då det varit ganska uppenbart, som ex. när jag pussat en dåvarande flickvän. Jag har fått höra saker som: "Nej, men det är okej! Jag tolererar det. Det är helt okej för mig." Vid första anblick kanske en sån där kommentar kan låta vänlig, och i många fall tror jag att den är mycket vänligt menad. Men ärligt talat. Varför ska jag behöva höra att människor tolererar vem jag blir kär i?

När jag gick tredje året på gymnasiet så var jag tillsammans med en tjej som gick på samma skola. Kära som vi var så brukade vi stå tillsammans på rasterna och pussas och sånt där som par rent generellt gör. Då fick vi höra att en person gick runt på skolan och sa att "de där lesbiska, de vill fan bara provocera!". Jo, eller hur. Om du skulle pussa din partner av motsatt kroppsligt kön på skolans område så skulle det betyda att ni tyckte om att pussa varandra. Men om jag pussar min flickvän så betyder det att jag vill provocera.

De där åsikterna finns överallt. Jag har tänkt mycket på det här, homofobi och huruvida den uttrycks eller ej. Jag tror att det i många delar av samhället idag råder en slags politisk korrekthet som bland annat inkluderar att vi människor inte "får" tycka något annat än att hbtq är jättebra och jättenaturligt. Det vill säga, om någon frågar oss så säger i princip alla att "självklart är det hur okej som helst, skulle aldrig kunna tycka något annat". Men hur människor egentligen tycker och tänker, det är ju det som är det viktiga. Jag tror att homofobi är så starkt ansett som icke politiskt korrekt att människor nu för tiden ägnar sig åt att vara homofober i smyg istället.

Smyghomofobi kan ta sig uttryck på många sätt. Tabu är ett av dem. Kanske ett av de mest smärtsamma. Tabu innebär att det inte är en sak som man får prata om. Föräldrarna pratar inte om det, det pratas inte om det i skolan, media tar inte upp det, och ämnet tigs ihjäl. Den främsta orsaken till fobier är okunskap, att en helt enkelt inte vet något en sak och därför är rädd för det. T.ex. homofobi beror på att människor inte vet tillräckligt mycket om homosexualitet. Och när det råder tabu gällande hbtq blir det hela som en mycket ond cirkel. En är rädd för det och vågar därför inte prata om det, vilket bara leder till att en blir ännu mer rädd.

Jag behöver bara ta ett steg tillbaka för att se förtvivlan i ögonen på högstadiekidsen som funderar på om alla som de älskar kommer att äcklas av dem om de berättar. Jag kommer ihåg mitt eget sökande under alla dessa år. Vart jag än tittade omkring mig så fanns det ingen tjej som stod upp och rakryggat och stolt sa att hon minsann blir kär i tjejer och att det fan inte är något fel med det. Jag önskar att det hade funnits en sådan när jag var 11 år och började fundera på om jag var ett missfoster i och med att jag kanske inte var hetero.

Att bryta tabun kan nog vara det viktigaste som vi finns här för att göra. Det kommer kanske alltid att finnas grupper i samhället i Sverige där det aldrig talas om hbtq. Och vi MÅSTE prata om det. Vi måste prata om det för att människor ska kunna må bra. Måste måste måste. Det är så viktigt att det inte är riktigt klokt.

Öppna för diskussion!

//Siv (af Edina & Siv)

söndag 12 april 2009

dom finns överallt

Det har just varit påsk och för mig betyder det Godis. Därför letade jag efter stora chokladkaniner. I affären hittade jag ett 2pack, en av kaninerna hade jeans och skjorta, den andra hade kjol och blus. Paketen gick inte att öppna och mixtra med, men mitt bland alla paket stod ett par som innehöll två kaniner av samma sort!! Iiiii! Det kändes fint.

// Edina (af Edina & Siv)

lördag 11 april 2009

Komma-ut-historia anno 2009

Nu har vi lite påsklov. Jag börjar få abstinens efter Siv. Jag har just ätit påskmiddag med min familj. Igår hade vi släktfest. Fina grejer. Jag har väldigt stor släkt kan jag ju lägga till. Min äldsta kusin är nästan femtio år gammal och min yngsta är sådär strax över fem. Det gör även att jag har flera kusiner som är jämnåriga med mig och det är gött och gör ju att man har några att mingla och prata lite om… ehhh.. livet… med. Du vet..

Jag står och pratar med tre av mina kusiner som är i min ålder. Vi pratar festställen, föräldrar, lägenheter och snusk. En av mina andra kusiner kommer förbi och frågar mig vart X är. (X är en tjej jag träffat ett tag så att säga). Jag förklarar kort varför hon inte kunde komma på festen, varpå kusinen sedan lämnar rummet igen. Sen säger min ena kusin ”Så du har kille?!”. Jag svarar med motfrågan ”Är du säker på att det är en kille?!”. Han blir lite ställd och säger…”ehhh… är det en tjej?.... nej visst är det en kille… en kille.. eller va? tjej?.” Jag berättar att det är en tjej . Han säger ”så du är en sådan Mutant”. Sen blir det pinsamt tyst och mina två andra kusiner (som sen tidigare vet att jag är gay) fnissar och retar honom för hans problem med att ta sig ur situationen. Sen fortsätter han osammanhängande säga saker som ”alltså jag har inga problem med det där”, ”för min del är det ok”, ”en gång när jag var på ett gayställe stötte två killar på mig”, ”för mig får folk syssla med vad de vill så länge de är nöjda”.

Så var det med det. Vi får se vad som händer. Min erfarenhet säger att man får se hur situationen är nästa gång man träffar personen man just kommit ut för. Det är först då man kan avgöra hur de ställer sig till det egentligen. Men jag tycker att det är rätt roande att betrakta folk man kommer ut för. Det är liksom minst lika jobbigt för dom.

// Edina (af Edina & Siv)

fredag 10 april 2009

Festresa. Destination: Sthlm

Göteborg hade inte jättemånga uteställen för hbtq folk när jag var ung. (hihi. Jag menar för typ 5-6år sedan när jag började gå ut). Gretas var det stora alternativet, då hade det bara en våning och folket där inne var lite mer typiskt homosexuella än den blandningen som uppstått där nu. Vi var även vid enstaka tillfällen på Castro (tror det hette så), men där var det mest äldre män. En gång i månaden kunde vi också gå på Queer. Hur som helst. Stockholm med det oändliga hbtq-utbudet lockade. Jag och min vän, vi kan kalla honom Mikael, bestämde oss för att åka dit över en helg. Vi hade QX-karta över vart alla queera caféer och uteställen fanns och började pricka av dem. Det var hur fint som helst. Det är skönt att få leva i någon form av intensiv queer-bubbla och glömma bort heteronormen helt. Jag har i mina dagar, precis som de flesta andra queera människor, upplevt en del diskriminering, något jag säkert återkommer till, men under vår stockholmsresa upplevde jag den från ett håll som förvånade mig. Jag och Mikael stod i kö till ett uteställe i Gamla Stan. När vi äntligen kom fram till vakten som skulle titta på våra leg och säga välkomna, så tittade han noga på oss och liksom lutade sig närmre och nästan viskade.. ”vet ni vad det här är för ställe?” jag blev himla osäker och sa ”ehhhh” samtidigt som bilder på fetischgrejer susade förbi i mitt huvud och jag tänkte att vi kanske missat temat så att säga och inte passade in. Tid förflöt långsamt. Men så sa han, fortfarande med låg röst ”ett gayställe alltså”. Jag svarade ”ja det är därför vi är här”. Tid stod still. Men så sa han välkomna och så släppte han in oss. Det som hände fick mig att fundera. Såg jag och Mikael ut som ett heteropar? Vill gayklubbar inte släppa in folk som inte ”hör hemma” där? Försökte vakten rädda oss från det hemska som pågick innanför dörren? Äsch. Jag blev nog lite ledsen av det som hände. Det var så konstigt. Vad spelar det för roll vad det är för ställe liksom? Jag blir upprörd! Det är inte värsta grejen, men ändå. Så himla onödigt.

// Edina (af Edina & Siv)

torsdag 9 april 2009

How to look like a dyke

Stereotyper. De kan förstöra. De kan irritera. Och de kan vara till hjälp. Hur i allsin dar då Siv? Undrar ni kanske nu. Jorå, I will tell you.

När jag första gången kom på att jag ville definiera mig som homosexuell var jag blott sjutton och ett halvt år gammal. Jag var inne i det förtvivlade skedet då det känns som att en är det enda ickeheterot i världen, och hade gladeligen kunnat ställa mig på en klippa och skrika "Gay people, WHERE ARE YOU?!". Detta gjorde jag alltså inte, men nästan; Jag anammade stereotypen. Och jag startade, tillsammans med en bög och en bibrud, en grupp för hbtpersoner på vår gymnasieskola - men det ska jag berätta om någon annan gång.

Alltså. Sterotypen. Jag + Stereotypen = en sammansmältning. Inte vilken stereotyp som helst förstås, utan självaste Flatstereotypen. Jag hade hört om den, sett exempel på den, läst om den på enstaka bloggar och givetvis sett exempel på den i serier som L-word. Och jag bestämde mig för, att nu ska det bannemig synas att jag är flata. Så jag klippte av mig håret. Korthårig hade jag varit ganska länge, men nu klippte jag det snaggkort på sidorna. Och jag gjorde ett tshirttryck med en lesbisk symbol på. Två kvinnosymboler som går in i varandra. Jag anammade gångstilen. Jag rapade väldigt mycket in public. Jag drack mycket öl. Jag gick in i det så kraftigt att jag till slut fick höra att "När Siv bär klänning har helvetet frusit till is". Det var en söt period. Mycket identitetssökande, och jag tyckte att det var ganska roligt. Slitsamt och hemskt emellanåt också förstås, men gudarna ska veta att den där flatsymboltshirten har hjälpt mig en hel del genom tiderna.

Jag ser stereotyper som ett fenomen för sig. As far as I'm concerned har inte ex. flatstereotypen speciellt mycket att göra med hur de som definierar sig som flator faktiskt ser ut eller beter sig i verkligheten. Och jag tänker att det är ganska vedertaget idag att en flata eller en bög kan se ut exakt hur som helst. Ändå kan det i vissa kretsar vara ganska genomgående att flatorna är just superbutch och bögarna är just superfeminina. Och jag ser det som en fin grej, någonting att le åt.

Jag har många gånger fått frågan om hur det kan komma sig att ex. "alla flator har kort hår". Jag brukar börja med att svara att det självklart inte är alla, och fortsätta med att jag tror att många använder det som ett slags hjälpmedel. Det är ett sätt att signalera att en är gay och söker efter andra som är gay, precis som när en tar på sig en bandtröja och vill signalera att en lyssnar på den musiken och söker efter andra som lyssnar på den. Det kan vara så.

Så! Med detta sagt, att stereotypen kan ses som en vän som kan vara till hjälp på vägen mot ex. ragg eller hbtqintresserade nya vänner, vill jag nu presentera en liten how-to-look-like-a-dyke-guide.
För att göra det hela tydligare har jag ritat en bild, som synes ovan. Några enkla tips:
1. Klipp håret kort. Vare sig det är en modig snagg, en rufsig pojkfriss eller en undercut med hockey- och mohawktendenser så utstrålar det minsann gayness om ens kroppsliga kön råkar vara kvinnligt.
2. Låt bli att sminka dig. Min åsikt är att alla kan vara jävligt vackra både helt utan smink och med smink. En osminkad look framhäver flatan i dig.
3. Spara ut ögonbrynen. Om du vill kan du även spara ut håret under armarna. Alla former av normbrytande kan visa tendenser av ickeheterosexuellt leverne.
4. Pierca dig! Min åsikt är att de mest homosexuella piercingarna är septum och i ögonbrynet.
5. Bär rutig skjorta. Slår aldrig fel. Du kan även prova en hood-tröja av det större slaget.
6. Ett vitt linne under. Även kallat "gaylinne".
7. Kalsonger under. Snyggt och bekvämt.
8. Tighta jeans i svart/grått eller dylik färg. Gärna hängande lite längre ner. En obligatorisk grej är ringen av snusdosan som måste finnas på en av bakfickorna*.
9. Sneakers eller dylikt på fötterna. Vill du få fram flatlooken så rekommenderar jag att du inte bär ex. ballerinaskor eller klackskor, och inte heller någon form av stövlar. Tänk skatare. Vad har en skatare för skor på sig? Converse är ett säkert kort.

Du kan även välja att låta regnbågsflaggor och andra hbtq-symboler dyka upp här och var i din outfit. Själv har jag en liten regnbågsflagga påsydd på min väska. En vän till mig har en enorm rfsl-flagga påsydd på baksidan av sin jacka.

Stereotypvärlden är en stor värld! Utforska, feel free!

Och, det allra viktigaste: Gör det som du mår bra av. Känn dig aldrig (!!!) tvingad att anamma flatstereotypen för att få kalla dig flata. Du ska banne mig få bära klänning, klackskor och ha långt lockigt hår och kalla dig flata om du vill kalla dig det. Det finns andra sätt att signalera att en är gay. Och det finns absolut inget sätt att se på en människa vilken sexuell läggning den har. Jag tänker att det är att betrakta som ett faktum.

Men det kan vara roligt ibland, att titta på hur vanligt det kan vara att människor tar hjälp av stereotyper för att dra till sig likasinnade. Så go stereotyperna! De kan faktiskt vara en himla fiffig grej.

//Siv (af Edina & Siv)

* Jag uppmuntrar givetvis ingen till att börja snusa. Själv har jag aldrig provat någon form av tobak och tycker inte att det är speciellt coolt. Alla gör som de vill. Men snusdoseringen är ett så oerhört vanligt förekommande inslag i flatstereotypen, så den måste helt klart nämnas.

onsdag 8 april 2009

Blodgivning

Jag kunde inte låta bli att gå in på www.geblod.nu och läsa på lite om huruvida homosexuella får ge blod eller inte. Nu får ju homosexuella par gifta sig, men hur är det med blodgivningen egentligen? Pågår diskriminering?

Det var ett tag sedan jag gav blod. Jag har inte världens bästa värden och borde äta mer spenat. Förhoppningsvis får jag ge blod igen när jag blivit större och starkare. Jag fick ge blod fyra gånger och fick fyra t-shirtar att distribuera vidare. En gång gav jag för en vän som inte får ge blod för att hen är för liten i kroppen. En gång gav jag för en vän som har mediciner i sitt blod och inte kan ge blod därför. En gång gav jag för en vän för att hen ligger med män som legat med män. En gång gav jag för mig själv.

Jag har full förståelse för att det finns regler kring det här, just för att varken den som skall motta blodet eller den som skall ge det skall bli sjuk. Men reglerna skall ju vara väl uppbyggda.

På frågan ”Finns det några skäl till att jag inte ska lämna blod?” kom svaret att det inte finns några skäl till att inte ge blod om du är frisk. MEN ”om du till exempel lever på ett sådant sätt att du utsätter dig för blodsmitta ska du avstå”.

Har du haft sex med en ny sexpartner skall man vänta 3månader innan man ger blod (även om man använt kondom). Hur funkar det med dagens syn på sex? Vad gäller om man har repris-sex med ett ex efter sju år, är det då en ny sexparter? Eller är man safe då?

Har du haft sex med någon som utsatts för risk för blodsmitta, tex haft sex med en man som haft sex med en annan man måste du vänta 6månader innan du ger blod. Hur säker är man på det egentligen? Vem vet allt om vem den man knullar knullat innan? Eller knullar samtidigt.

Är du man och har haft sexuellt umgänge med en annan man får du inte ge blod alls. Inte heller om du haft samlag i utbyte mot pengar, droger eller annan ersättning. Det är vansinnigt enligt mig. Det finns seriösa homopar också! Två män som lever i en fast relation bara med varandra och aldrig haft sex med någonannan får inte ge blod. Men en tjej som haft sex med hela befolkningen, men inte någon man som berättat att han haft sex med en annan man får ge blod. Vem har utsatt sig för störst smittorisk?

På hemsidan ges svaret att det inte finns något förbud för homosexuella att lämna blod, alltså läggningen utgör inget hinder för blodgivning. Men en man som haft sex med en annan man får inte ge blod. ”Viktigaste orsaken till regeln är att risken för HIV-smitta vid sex mellan män i Sverige fortfarande är hög: 130 av 500 nysmittade med HIV under 2007 fick smittan via sex med annan man. Det är en kraftig ökning jämfört med år 1999 då siffran var cirka 50. Enligt svensk statistik är risken för HIV-smitta för män som har sex med andra män, även om den är liten, mångdubbelt större än för personer som har sexuellt umgänge endast heterosexuellt. Förutom att blodet testas på olika sätt (vilket tyvärr inte medför 100 procents säkerhet) har sedan länge personer som löper stor risk att ådra sig allvarlig infektionssjukdom som kan överföras med blod, inte tillåtits bli blodgivare. Detta gäller inte enbart man som haft sex med annan man, utan även exempelvis den som utanför sjukvården någon gång injicerat sig med droger, anabola steroider eller annat preparat samt den som erbjudit sex i utbyte mot pengar, droger eller annan ersättning. – Bengt Ekermo, överläkare”

Blodet går inte vidare till en patient förrän det genomgått tester och blivit godkänt. Testerna som tas är för:
· Hb-värde (blodvärde)
· HIV
· Hepatit B
· Hepatit C
· Syfilis

Testerna som blodet genomgår borde gå att lita på. Enligt min åsikt så borde inte män som har sex med män uteslutas. Regeln att man inte får ge blod inom tre månader efter att man haft sex med en ny partner borde vara nog, eftersom att när blod från en nysmittad person undersöks ger testerna inte alltid utslag -och det är likadant för alla oavsett vem man ligger med.

En intressant sak är också att fundera på vad som räknas som sex. Det skiljer sig väldigt mycket från person till person vad man räknar som sex. Där blodcentralen drar sin gräns drar kanske inte du eller jag gränsen. Jag lärde mig idag att de anser både oralsex och analsex vara sexuellt umgänge. Dock uppstod genast nya frågor i mitt huvud. Vilken typ av analsex räknas?

Det var intressant läsning på deras hemsida, men jag tycker inte jag har blivit klokare i frågan om det verkligen är rätt att män som ligger med män inte får ge blod. Jag anser fortfarande att det är en konstig regel som inte gör nytta egentligen och som är väldigt svårmotiverad.

För övrigt så hittade jag en sak som stod på hemsidan som oroade mig, nämligen svaret på den här frågan: ”Har lämnat prover efter 3 månader karens eftersom jag har ny partner. De prover som tas var bra. Kan jag nu fortsätta ha sex med min tjej och kunna koppla bort mina tankar att hon skulle ha hiv och hepatit? Svar: Om ni har ett bra förhållande så kan du vara lugn.”
WTF! Varför frågar hen inte sin tjej om hon har testat sig? Varför tror personen att hen kan vara trygg bara för att blodet hen gav inte visade någon smitta? Och vad menar svarsgivaren med ”ett bra förhållande”? Skitsvar! Jag finner inte ord att kommentera detta. Helt jävla galet.

// Edina (af Edina & Siv)

måndag 6 april 2009

Att lära känna oss lite bättre - Siv

1. Äter absolut inte: Kött, fisk, fågel, skaldjur, gelatin och avokado.
2. Använder du smileys mycket när du skriver på datorn/i sms? Jag gör! Och hjärtan. Jag blir nervös och tror att människor tror att jag är arg på dem annars
3. Om du fick åka vart som helst just nu, vart skulle du åka? Det blir nog USA skulle jag säga. Vet inte var i USA jag skulle vilja sätta min tass dock. Annars ligger Berlin rätt hett till på min platser-jag-vill-besöka-lista.
4. Vad gör dig unik? Kanske att jag tycks kunna balansera mellan att vara ganska förstående och inkännande och att vara totalt gränslöst vulgär och en smula (läs: mycket) utflippad.
5. Vad ville du bli när du blev stor, när du var liten? Skådespelare. Teaterapan lever kvar i mig än kan jag säga.
6. Vad gör du hela tiden när du befinner dig i en bil? Försöker övertala den som kör att jag ska få ha rutan närmast mig nere. Jag hjärta starkt luftdrag!
7. Vad har du för bakgrundsbild på din mobil? Katten som sker skyldig ut och säger ”I made you a cookie but I eated it”, also known as något av det allra gulligaste och roligaste jag vet.
8. Favoritställe att hänga på? Hänger helst någonstans där det är varmt och bjuds på god mat och gemytliga samtal.
9. Är du högljudd av dig? Ibland. Jag kan börja skrika utan att riktigt märka det själv. Ibland vet halva världen lite allt möjligt om mig, känns det som.
10. Favoritfärg? Svårt svårt! Orange och ljusgul just nu.

//Siv (af Edina & Siv)

Att lära känna oss lite bättre - Edina


1. Äter absolut inte: Lakrits, avokado, bröd med russin i, gröna äpplen.
2. Använder du smileys mycket när du skriver på datorn/i sms? oh ja. Hela tiden. Lite utav ett missbruk skulle man kunna säga.
3. Om du fick åka vart som helst just nu, vart skulle du åka? IKEA! Också lite utav ett missbruk kanske. Me loves it.
4. Vad gör dig unik? Mitt personnummer. Kroppsligt: Har två ärr på ryggen som ser ut som små blommor.
5. Vad ville du bli när du blev stor, när du var liten? pizzabagare! Seriöst.
6. Vad gör du hela tiden när du befinner dig i en bil? sjunger med till musiken. Inte bara lite, jag tar i, oavsett musikstil.
7. Vad har du för bakgrundsbild på din mobil? En analog klocka.
8. Favoritställe att hänga på? Naturen.
9. Är du högljudd av dig? Emellanåt. När jag är glad eller upprörd. Eller .. ehh.. äsch. Jo.
10. Favoritfärg? Kombinationen svart och rött.

//Edina (af Edina & Siv)

Ps.

Jag känner att det finns väldigt viktiga saker att poängtera gällande det här med att bryta mot normer. För det första: Ibland orkar en inte. Väldigt ofta orkar inte jag. Jag tänker att det är jävligt fint att för det första orka med att leva dag efter dag. Att fortsätta att andas och försöka att klappa på sig själv. Om en gör det så tycker jag att en ska vara VÄLDIGT stolt över sig själv. Det är inte att ta för givet att en orkar det. Verkligen inte.

Det känns som att det lätt kan uppfattas som arrogant att uppmana människor till att rakryggade göra som de vill, trots att detta som de vill kan väcka väldigt starka reaktioner. Det kan göra väldigt ont att behöva stå ut med angrepp och kränkningar från som omgivning. Det kan krävas väldigt väldigt väldigt mycket energi att mota ut skönhetsidealbilden som råder idag ur sitt huvud och försöka att hålla fast vid sin egen. Och väldigt ofta finns det bara inte energi till det, och det är så väldigt okej.

Men texter som mitt inlägg här nedan är riktat mot de som önskar att någon bara kunde skrika lite högre om det. Om rätten att få välja själv och ingenting annat. Rätten att få gå ut med att en är bisexuell trots att det passar dåligt in i flatkretsvärlden, rätten att få stoltsera med sina rakade ben för att en har gjort det valet, rätten att få bära klänning utan att behöva höra att en är straight. Rätten att välja själv åt alla håll alltså.

Och det handlar inte om att bryta mot normer bara för att. Jag tänker att det handlar om att tänka efter, för vems skull en gör det som en gör? Om det är för ens egen skull, så tänker jag att det är världens finaste grej oavsett vad det är. Precis oavsett.

//Siv (af Edina & Siv)

lördag 4 april 2009

Jag blir glad av att vara arg och hårig, banne mig.

Vad är det egentligen med en hårig armhåla som upprör så mycket?

Jag ska inte hyckla. Jag är snart tjugoett och det är inte som att jag har levt hela mitt liv i totalt ifrågasättande av den könsroll som samhället ivrigt tycks ha velat pressa mig in i. Jag kan definitivt räkna de år som jag har ifrågasatt på fingrarna på min ena hand. De år som jag har jobbat för att lyssna på mig själv och vad jag mår bra av istället för att försöka trycka in mig själv i den mall som var färdig och väntade på mig i den stund som jag föddes och det upptäcktes att jag ej hade en snopp. Mitt kroppsliga kön är kvinnligt, vilket bland annat tycks betyda att jag ska vilja vara fysisk med män, sminka mig, inte ta för mycket plats, och lägga ner extremt mycket tid på att noggrant ta bort det hår som växer överallt på min kropp. Har ni tänkt på hur lång tid det kan ta att raka benen? Vill du komma ur denna upplevelse utan diverse, mycket smärtsamma och livligt blödande, skärsår så måste du vara ännu mer noggrann. Eller är det bara jag som är jävligt dålig på att raka benen?

Jag vet inte hur många gånger jag har ramlat över bilder på fruktansvärt snygga personer med kvinnligt kroppsligt kön som har valt att inte raka sig för att de trivs bättre med hår på sina kroppar, och dessutom funnit att någon har kommenterat dessa bilder med ett "köp en rakhyvel" / "raka dig under armarna" eller dylikt. Det kan handla om bilddagboken, och då speciellt när en kan vara anonym när en skriver en bildkommentar. Jag förstår att en vill vara anonym när en skriver en sådan bildkommentar. Jag förstår att en vill vara anonym när en så uppenbart inte kan låta människor leva som de vill leva utan känner ett behov av att knuffa dem tillbaka in i den norm som förstör så jävla mycket. Jag tycker att den förstör. Att nästan alla normer förstör. För att de hindrar oss från att känna efter, från att leva och agera som vi själva vill, på det vis som får oss att må bra.

Jag skulle aldrig moralisera över en person med kvinnligt kön som väljer att raka sig eller göra vad som helst som råkar ingå i den kvinnliga könsnormen, om personen gör detta för att hn mår bra av det. Jag peppar på allt som får dig att må bra, oavsett vad det är! Och, jag finner det svårt att moralisera över människor i allmänhet. Vad har jag för rätt?

Men det finns nästan inget som gör mig så upprörd som när människor försöker beröva andra dess frihet att välja själva. Vi lever i ett samhälle där det finns miljarder olika åsikter om hur vi ska leva våra liv. Det finns så många som anser sig ha rätt att tycka åt en. Det är som att alla har glömt bort att vi har varsitt eget hjärta, varsin egen känsla för vad vi mår bra av och inte. Men så många gånger tycks livet bara bli ett enda stort dåligt samvete för att vi inte klarar av att göra det som vi borde göra. Vi borde så himla mycket. Alla tycker så himla mycket.

När jag ser hur vissa människor försöker knuffa in andra i könsnormer så skäms jag. Jag skäms inte över mina håriga armhålor, armar och ben. Jag skäms över de som försöker knuffa. För jag har nått en punkt i mitt ifrågasättande där jag förstår att det är jag som har rätt och de som har fel. Hur skulle det kunna vara rätt att få andra människor att må dåligt för att de inte gör som en majoritet av samhällets befolkning gör utan att riktigt veta varför den gör det?

Typiskt fåniga grejor är sådant som hindrar oss från att vara hela människor, enligt min åsikt. Om en tar de två könsnormerna, och slår ihop dem, så anser jag att vi får en ganska bra bild av hur den mänskliga varelsen kan vara. Ungefär hälften i varje könsnorm. Kvinnor får vara känslosamma och män får skrika, vara aggressiva och ta plats. Kvinnor får bry sig om sitt utseende och män får låta bli att bry sig om sitt utseende. Män får ha en uppenbar sexualdrift, och kvinnor får röra vid varandra utan att direkt betraktas som homosexuella. Ser ni? Jag tänker att det är en så enormt stor del av det mänskliga beteendet som bara skurits bort för vart och ett av dessa två kön som vi envist tycks vilja dela in människor i. Jag tänker att det troligtvis är sjukt jobbigt att vara man i dagens samhälle. I synnerhet då om en inte känner att en passar in. Om en kanske vill kunna raka sig och ha smink, för att en mår bra av det. Om en vill kunna krama sina kompisar av samma kroppsliga kön utan den obligatoriska ryggdunken. Jag skulle inte vilja vara man heller. Absolut inte. Förtrycket mot könet är inte bara mot det kvinnliga.

Låt människor få göra som de vill, det som de mår bra av. Jag vill få lov att vara den här personen som jag är, som blir glad av håriga armhålor och ben på kvinnokroppar, som vill kunna få definiera mig som både tjej och kille samtidigt, som tycker att former och det som samhället kallar övervikt (som faktiskt i väldigt många fall är normalvikt och ingenting annat) är så väldigt mycket snyggare än utstickande revben, som jublar när biologiska kvinnor vågar skrika och vara arga och när biologiska män vågar gråta och vara sårbara. Som jublar när människor gör det som de mår bra av att göra, trots att de blir attackerade med glåpord och kränkningar och till och med fysiskt våld. Heja er! Heja mig! Heja oss!

//Siv (af Edina & Siv)

fredag 3 april 2009

I'm your girl and I will protect you

Okej. Så var vi igång. Jag ska sammanfatta lite:

Vi är två personer som både råkar vara goda vänner och intresserade av ämnet som denna blogg kretsar kring. Våra bloggalias är Siv och Edina, och vi går i samma klass på samma program på Göteborgs universitet. Det var alltså så vi träffades. Det är den korta versionen, för er som inte hade energi nog till att läsa igenom vare sig mitt eller Edinas inlägg om hur det kommer sig att just vi har just den här bloggen just tillsammans. På det viset ligger det till.

För tillfället sitter jag (Siv, that is) och lyssnar på Xiu Xiu, ett band vars musik passande nog är till synes bitvis präglad av könsförvirring och dylikt. Hur som helst så tycker jag väldigt mycket om den. Jag skulle starkt rekommendera er att lyssna på speciellt dessa låtar:
- I luv the valley OH
- Little panda McElroy
- Sad pony guerilla girl
- Crank heart
- Fast car (cover på Tracy Chapmans låt, och den här versionen gör ont i mig - den är så otroligt fin)

Det här med gaymusik är ett intressant ämne i sig. Låt oss för sammanhangets skull kalla den för hbtq-musik.

För några år sedan var jag med och arrangerade en ungdomsfest under HBT-festivalen i Göteborg. Detta arrangemang involverade bland annat att välja ut musik som hbt-kidsen skulle kunna uppskatta och helst dansa till. Saker såsom att boka band, köpa in dekoreringsmaterial och sätta upp affischer hade helt kommit före i prioriteringen så vi - arrangörerna - var en smula sent ute gällande den här uppgiften. Vi hade anlitat en DJ, men det visade sig att denne hade mycket mindre koll på vad hbt-kids kan uppskatta än vi. Så vi satte oss helt enkelt ner och försökte att skriva en lista.

Det första problemet ligger i att, det finns flator och det finns bögar. Det finns givetvis bisexuella och ickedefinierade och heterosexuella och bara allmänt queer personer också, men jag försöker att peka på något essentiellt i sammanhanget genom att nämna just flator och bögar. Alltså: Förutom den där grejen med att bryta mot heteronormen så vågar jag nämligen hävda att det finns få grupper som har så få likheter med varandra som just de superstereotypa flatorna och de superstereotypa bögarna. Tänk nu att vi medvetet försökte använda oss av homonormerna för att göra den här hbt-festen till en med starkt präglat hbt-tema. Tänk flatnorm. Tänk bögnorm. När jag gör det, så tänker jag "Bitsk electro/Riot & Lättsinnig schlager". Kontrasterna kunde skapa någonting riktigt spännande. Men det kändes viktigt att inte göra det hela till en typiskt fest för de som definierar sig som homosexuella män, och har anammat och uppskattar den stereotyp som finns gällande den läggningen. Inte heller tvärtom förstås. Vi behövde hitta en jämnvikt mellan minst två olika stereotyper.

Problem två uppstod när vi började försöka reda ut vad som egentligen definierar hbtqmusik. Är musik hbtq för att personen/personerna som har skapat och/eller framför den är h/b/t/q-personer? Eller är musiken hbtq för att den av någon anledning lyssnas flitigt på av personer inom målgruppen hbtq? Är det för att musiken får bli soundtrack till filmer och teveserier med hbtq-tema?

Listan blev en salig blandning mellan allt möjligt, och kanske ungefär just så sammanhållen som mina reflektioner här ovan.

Ett år senare fick vi återigen möjligheten att arrangera en ungdomsfest under hbtfestivalen. Den här gången hade vi förberett oss, och anlitade således ett DJ-par som vi visste hade mycket bra koll på både det här med hbtq och det här med god musik; Fantastiska Susanna Petersdotter och Vega Andersson. Jag rekommenderar dem starkt. Låt någon som har det i blodet sköta't istället, tänker jag!

Nåväl. Lyssna på Xiu Xiu!

//Siv (af Edina & Siv)

torsdag 2 april 2009

glassclownen


Här är bilden på det lyckliga paret som upprörde mig och Siv.

Infallsvinklarna är oändliga.

Glassclownen var ju könsneutral!! Varför har hn nu på 2000talet fått en klänningsbeklädd partner med hjärtemun?

Nu tänker jag att om jag varit en viss sorts politiker hade jag varit upprörd för att det här är ett steg närmre att glassclownen får igenom månggifte, att barnäktenskap tillåts och att andra clowner kommer vilja få igenom att de ska få gifta sig med sina ballongdjur. Inte ok.

Vi har inte pratat klart om det här.


// Edina (af Edina & Siv)

How I met Edina

Jag skulle bara börja på Socionomprogrammet. Så var planen. Få en utbildning. Om jag dessutom kände att personerna i min klass var trevliga så var det ett plus, men inte något som jag vågade hoppas på. "Bara vi funkar ihop" tänkte jag, nervöst, när jag traskade iväg mot den allra första dagen på programmet en tidig morgon i mitten av januari (ja, året var tvåtusennio).

Det första momentet av den här första dagen bestod av ett alldeles klassiskt upprop. Samtliga socionomstudenter som skulle börja den här terminen hade samlats i en och samma hörsal, och vi fick veta att vi skulle delas in i fyra klasser med ungefär 40 elever i varje. Jag satt lugnt och lyssnade, och försökte att diskret se mig omkring för att ta mig en första titt på några av de personer som jag kanske ska komma att spendera jäklarns mycket tid med under de närmaste 3,5 åren. Jag såg en ung mamma med en liten dotter, en person med alldeles gnistrande röd hårfärg som gjorde mig glad, och... pow! "En flata!". Eller, om jag ska vara frank så var min allra första tanke faktiskt lite mer precist: "oj oj oj, gay gay gay". Och personen som fick mig att reagera på detta vis? Jo. Jag hade fått syn på en undercut. Ni vet, en sån där som lutar åt mohawk och hockey samtidigt, med mycket kort på sidorna, långt nackhår och lång lugg. Also known as "den ultimata flatfrisyren". Till höger, om jag sneglade precis lagom diskret, så kunde jag alltså beskåda den undercutbeklädda personen som fångat mitt intresse. Efter ytterligare några sekunders granskande (och tvivel gällande kroppsligt kön, I might add. Androgyn? Svar ja) kände jag mig bara ytterligare lite mer säker på min sak. Jag hade fått syn på en flata. Och som alltid när min gaydar ger utslag, så satt jag och kände mig lite nöjd inombords. Det är fint att veta att det finns fler, tänker jag. Det är fint att veta att min gaydar funkar. Den är ju fiffig att ha ibland. Att peka ut flator (alltså, inte så att personen ser det. På ett diskret vis!) betraktar jag lite grann som en sport. Det är en sorts kravlös underhållning, åtminstone för mig.

Vi blev alltså indelade i klasser. Varje klass blev hänvisad till varsitt klassrum som moment två under första dagen skulle äga rum i. Jag gick ifrån hörsalen, köpte ett paket ekologisk mjölk och en macka och promenerade bort till byggnaden där min klass skulle samlas. Jag var lite tidig, och slog mig således ner på golvet utanför salen, för att äta min macka och kontemplera kring de uppdykande studenterna som alltså skulle tillhöra min klass. Jag satt och granskade (fortfarande diskret), upptäckte att mamman med barnet gick i min klass, såg några andra.. och.. oj! Flatan! Hon var där! Hon skulle gå i min klass! Jag tyckte att det var lustigt, just eftersom hon var den som jag hade fastnat allra längst på när jag satt och smygkikade på de andra eleverna när vi satt inne i hörsalen. Ganska jäkla många människor, och just hon fångade min blick. Och så stod hon bara där. Och skulle gå i min klass. Ja. nöjd.

Ett par dagar flöt förbi, och min nyfikenhet på denna människa växte sig starkare utan att jag var riktigt säker på varför. Jag tänker att det var frisyren. Hennes uppenbara gayness. Att jag tänkte att vi åtminstone hade det gemensamt. Kanske mer. Kanske ville hon prata hbtq med mig. Kanske tyckte hon att sånt var intressant. Kanske skulle hon inte höja ett ögonbryn och titta bort om jag förklarade att jag inte direkt känner mig som vare sig tjej eller kille. Frisyren sa att hon var intressant. Och i brist på annat, så döpte jag henne till Undercuten. Det var informativt, iallafall. Och jag försökte komma på en ursäkt till att börja prata med henne. Det är inte lätt när en går i en klass med 40 elever. Om jag bara hade anat hur fint det skulle bli.

Vi blev indelade i grupparbetesgrupper. Fem i varje grupp. Och jag blev genast lite nervös inombords, för det här med att kastas in i en grupp med fyra andra personer som jag inte alls känner kändes mest ganska läskigt. Vi fick ett gruppnamn. B4B skulle jag tillhöra. Efter några minuters förvirrat letande så hittade jag min grupp, som hade ställt sig tillsammans. Och där stod hon ju. UNDERCUTEN VAR MED I MIN GRUPPARBETESGRUPP. Förlåt, det där var tvunget till att skrivas med versaler, för det var så det kändes. Kan ju vara världens finaste grej när en går runt och hoppas på en ursäkt till att kunna börja prata med någon, och FÅR EN! Med besked, dessutom! Så vi hälsade. Jag fick höra hennes namn för första gången. Edina. Nåväl, nu heter hon ju inte så i verkligheten, men det gör hon i den här bloggen. Edina. Det kändes så meant to be att jag fick ont i magen av glädje. Om det nu finns skäl till att vissa saker händer. Jag kunde bara tänka orden "Fyrtio elever, grupper med fem personer i varje och hon hamnar i MIN grupp!".

Veckorna som följde var verkligen magiska, och det har de fortsatt att vara I can tell you. Jag kunde bara inte skaka av mig känslan av att det fanns en connection där som var så otroligt viktig. Först trodde jag att mitt system bara hade reagerat ganska starkt på tanken om att vi kunde ha en gemenskap i gayigheten. Men i verkligheten var jag banne mig inte speciellt säker längre på huruvida denna människa verkligen definierade sig som gay. Jag tog mig friheten att börja att hinta ganska mycket om att hbtq är ett ganska viktigt område för mig, först i grupparbetet och sedan under många av de samtal som jag och Edina hade under de första veckorna. Sedan tog jag mig friheten att hinta att hon var gay. Hon mest bara tittade på mig och log retsamt, sa "du bara tar för givet att jag är gay". Och jag, som gillar att låta människor själva bestämma sin sexuella läggning (ödmjukt, jag vet), bestämde mig för att kanske börja tvivla lite på min gaydar. Kanske hade den fel. Kanske visste hon inte om hur totalt homosexuell hennes frisyr var. Det händer ju. Men någonting annat hände under tiden. Det tycktes liksom aldrig sluta att finnas saker att prata om. Varje gång som någon av oss var tvungen att gå så kändes det som att jag blev kanske lite för ledsen. Jag ville prata mer. Alltid mer. Om tusen olika saker. Det gick så snabbt. Så galet snabbt. Två veckor efter att vi hade börjat prata så hade vi konversationer som gjorde mig nervös och sjukt glad på samma gång, för att de låg på en nivå som jag oftast inte når till när jag har pratat med människor i flera år. Och jag förstod, och vi kunde prata om det så väldigt öppet; Det här är bra på riktigt.

Och, hon erkände till slut att hon definierar sig som flata. Det var en spexig episod av vår relation. Jag visste t.ex. att jag kunde börja prata om att jag ibland inte kan sluta titta på random, främmande tjejers bröst, och att hon skulle förstå. Det visade sig att det här med hbtq var något som vi indeed delade. Men herregud vad det inte är bara det.

Edina gör mig glad på så många nivåer att det är ungefär helt jävla sjukt. Och. Det har verkligen bara gått två månader, där vi är nu. And this is for real. Och den här bloggen är för vår skull. För att vi tycker om att väva mönster tillsammans, för att vi trivs med varandra och för att vi är pepp på att skriva om hbtq-företeelser. Det är en låda där vi lägger i små fina minnen från vår tid tillsammans, och våra iaktagelser som verkligen skräckinjagade ofta är nästan identiska. Som när vi båda, helt utan vetskap om den andres reflektion kring detta, reagerade väldigt upprört på att GB-glassclownen har fått en, så att säga, flickvän. En liknande clown, fast med klänning och ögonfransar. Det var som att höra mig själv prata när hon upprört sa att "sen när blev GB-clownen en heterosexuell man?!" (eller var det jag som sa det? ni ser, det är svårt att hålla isär!)

Ja, det var bara ett exempel. Edina är en av mina absolut närmaste vänner, och historien om hur våra vägar för första gången korsades ligger alldeles nära mitt hjärta och värmer mig hela tiden. Vår vänskap värmer mig hela tiden.

Och ja, den här bloggen kommer handla om fina grejor som rör ämnet HBTQ. För er icke insatta så kan detta begrepp skrivas ut så här: HomoBiTransQueer. Det är även mitt största intresse. Edina tycker också att det är en spännande grej. Det fina i det hela är att det är vi som iaktagar. Således får bloggen heta hbtq-fint. Edina och Siv är vi. Edra hbtq-reportrar i bloggsfären.

Enjoy!

//Siv (af Edina & Siv)

The Day Siv Entered My Life

Det är lite galet. När jag räknar efter så är det bara lite mer än två månader sedan jag träffade Siv för första gången. Man kan tro, eller alltså Jag tror, att vi har känt varandra typ hela livet. Vi matchar så himla bra. Liksom förstår varandra och kompletterar varandra så himla fint. Hon är som skapad utifrån min lista om hur jag vill att människor runt i kring mig skall vara för att jag skall trivas och må fint:

· Djup och känslosam.
· Humor, gärna grov.
· Kunna lyssna. Noga. Och fråga mer.
· Le med hela ansiktet, man kan se i ögonen om hon är nöjd.
· Frågar om svåra saker och petar på sånt man gömt långt in.
· Stannar kvar när man berättar tunga saker.
· Kan växla mellan lätthet och djup.
· Smart.
· Omtänksam och lugn.
· Brister ut i dans spontant.
· Har ett mobilabonnemang som matchar mitt.

Första gången jag såg Siv var i januari i år (2009) då vi började socionomprogrammet. Vi hade aldrig förut träffat varandra. Men det sa pang på en gång. Vi misstänkte från början att den andra var flata. Vi lär återkomma till de avslöjande signalementen tänker jag.

Jag såg Siv första gången när vi hade del två på vår uppropsdag i skolan. Jag letade mig fram till salen vi skulle vara i och hon satt utanför. Det var en del folk som stod där. Alla lagom pirriga kan jag tänka mig. Ny klass liksom. Jag ställde mig i närheten av där hon satt. Tänkte att jag också ville sitta ner men liksom inte kunde göra det nu när någon annan satt precis där liksom. Så jag stod. Jag minns hennes färgade hår. Och den orangea jackan. Resten av dagen flöt på och jag registrerade inte så mycket. Det var fullt kaos i huvudet med allt nytt. Sen nån dag senare eller så hade vi vanlig lektion och den avslutades med att vi delades in i grupper. Jag hamnade med tre tjejer. Siv var en av dem och det första jag såg var den lilla regnbågsflaggan på hennes väska. Gruppen verkade trevlig och jag noterade att Siv most likely var Gay. En av hennes vänner kom förresten förbi när vi grupparbetade den där första gången och det var också ett tecken, jag funderade på om det var en vän eller flickvän. Det var nåt med hur hon sa att ”en vän kommer hit”. Och flaggan antagligen.

Sen fick jag ett sms en dag, ett långt sådant, där Siv undrade om det var någon i gruppen som ville träffa henne i skolan och diskutera igenom litteraturen och så. Jag tänkte YES YES YES YES, för jag ville så gärna träffa henne och prata mer. Fuck skolgrejen liksom, jag ville mest få lära känna henne. Så jag smsade tillbaka att jag var på. Så vi sågs. Dock kunde ingen annan i gruppen vara med (jag vet faktiskt inte om hon smsade alla den där gången eller inte.. det kanske bara var mig :P och det där med frågan om nån i gruppen ville ses, var för att det skulle låta bättre. Haha. Hur var det egentligen Siv?). Hur som helst vi sågs. Bara vi två. Och det var så himla himla himla trevligt. Vi pratade massor. En del om litteraturen, men mest om allt möjligt –så som man gör när man lär känna varandra. Jag var nöjd. Så nöjd. Det jag minns mest tydligt var när vi pratade om HBTinformation i skolan och jag kommenterade något och Siv ändrade ansiktsuttryck helt och fråga hur sjutton jag visste det. Jag bara log. Och jag minns att jag i början av vår relation… alltså typ de sexton första dagarna eller så… tänkte att hon inte visste att jag var queer. Haha. Jag gillade det, att det var en hemlighet. Att vi bondade kring andra saker först. Och att jag kunde trumfa med det sen. Men jag har ju genom Siv fått veta att jag utstrålar så mycket Gay att det bländar liksom. That was the story about the beginning of a great friendship.

Nu ägnar vi lektionerna och fritiden åt att skämta om och prata seriöst om HBTQ frågor och fenomen och tänkte att det vore fint att dela med sig till resten av världen. Så vi har slagit våra flatfrisyrbeklädda huvuden ihop och startat den här bloggen för att tipsa om böcker, filmer, events och annat på temat HBTQ.

Siv och jag pratar om allt. Precis allt. Inget är för grovt. Inget är för hemskt. Inget är oreparabelt. Nyp mig i armen, vår vänskap är så himla fin.

// Edina (af Edina & Siv)

onsdag 1 april 2009

Ett, så att säga, testinlägg.

Med intentionen att skriva om högst homosexuella företeelser.

//Siv (af Edina & Siv)