Jag (Siv) tänker fortfarande mycket på det här med relationer, kärleksrelationer. På hur det lätt kan bli om en inte aktar sig när en träder in i ett traditionellt förhållande, och inte ser till att bestämma sina egna regler. Det finns en helt ljuvlig låt vars text fångar lite the message som jag försöker få fram. Ben Folds featuring Regina Spektor - You don't know me.
"You could have just propped me up on the table like a mannequin,or a cardboard stand-up and paint me any face that you wanted me"
En svensk familjefilm från 2003. Den handlar om två barn, Martin och Julia. De är elva år gamla och har båda skilda föräldrar. Julia är en vild rebell, Martin en lugn Wells-wannabe. Deras liv är helt olika och de möts av en slump på en flygplats när de skall åka mellan sina respektive föräldrar. De inser att de ser väldigt lika ut och är båda trötta på sina krångliga liv och bestämmer sig för att byta biljett, familj och liv med varandra.
Det här är en mysig film. Dels behandlar den ämnet könsroller, dels relationer mellan barn och vuxna. Det som jag föll för är skildringen av hur olika Julia och Martin är i sättet, båda lite "fel" utifrån könstillhörighet. Att få byta kläder och liv gav dem nya perspektiv och möjligheter. Filmen är fiiiin tycker jag och det där med att konstant ställas inför förväntningar som man inte kan eller vill leva upp till är ett bra tema.
Dagens nyhet är definitivt att Malmö kommuns fritidsnämnd beslutat att kvinnor får bada med bara bröst!
Anledning till att det tagit ett beslut är att nätverket Bara Bröst, vid slutet av 2007 redan vill jag påstå, började besöka olika badhus och bada topless helt enkelt. På vissa badhus blev tjejer med bara bröst avvisade. (De deltog oxå bla i pride-praden och gick med bara bröst i den.)
Bara Brösts mål är att väcka debatt om de oskrivna sociala och kulturella regler som sexualiserar och diskriminerar kvinnokroppen. Och de har lyckats! Imponerande!
De har fått utstå mycket kritik från folk som inte förstår varför de inte ser att det är skillnad på kvinnor och mäns kroppar. Men det är det som är det fina med Bara Bröst, de går djupare än så och pekar på att det är skillnad för att vi gör skillnad på kropparna. De ifrågasätter varför kvinnor, men inte män, skall täcka sina bröst. Det finns även de som anser att Bara Brösts aktioner tar fokus från viktigare jämställdhetsfrågor, tex löneskillnader. Men jag tycker att alla som gör NÅGOT, gör en insats. Och Bara Bröst har ju verkligen lyckats, de har fått folket, media och politikerna att reagera. Det här är liksom en grupp tjejer som genom små handlingar satte något i rullning. Jag är grymt nyfiken på vad mer de kommer peta på och väcka till liv, för det här är påverkan när den är som bäst!
En av mina vänner, Amir L, brukar skicka mig länkar till videobloggar. Det finns många bra som görs av personer som genomgår ett könsbyte, där man får följa deras tankar under resans gång.
Det är något med könsstereotypen som jag inte gillar.
Jag har en storebror. När det är något min pappa behöver hjälp med, någon tyyyypisk manlig syssla så som att gräva gropar, lyfta tunga saker, hålla i något medan han svingar hammaren eller sågar, då frågar han min bror om hjälp. Jag är inte ovanligt liten och klen. Min bror är inte ovanligt stor och stark. Visst har män naturligt mer muskler, men de jag har duger till rätt mycket mer än att lyfta en diskborste eller dra en dammsugare fram och tillbaka. Det irriterar mig, att han inte frågar mig alltså. För jag Vill ju hjälpa till. Jag förstår att min bror var förstahands valet när vi var yngre, eftersom han är äldre än mig. Men tillochmed efter att min bror flyttade hemifrån var det han som blev tillfrågad och liksom fick åka extra när det behövdes en man till.
Jag var sambo med en kvinna under några år, och det var helt fantastiskt att inte ha givna roller. Den av oss som diskade gjorde inte det för att den var tjej. Den som byggde ihop våra ikeamöbler gjorde inte det för att den var manligast. Vi delade upp saker utifrån intresse och förmåga, turades om med det mesta och dessutom gjorde vi många av sakerna tillsammans.
Det finns skillnader mellan kvinnor och män, det kan jag hålla med om. Men jag tror inte att de blir tydliga förrän den manligaste mannen och den kvinnligaste kvinnan ställs bredvid varandra. Alla vi andra är mer lika än olika varandra och olikheterna är kopplade till personer, inte kön.
Ordet HEN är en könsneutral ersättning för orden HON och HAN. Det kan även stavas HN. Jag föredrar HEN för att det är ett ord och inte bara två konsonanter.
Dock vet jag inte hur jag vill uttala det. Vad är rättast?
Dessa alternativ har jag kommit fram till:
Henn, påminner för mycket om henne och blir därför inte neutralt.
Hään, påminner om ordet HÄN och är alltså upptaget.
Heen, jag har lite svårt för att uttala det ordet men jag tror det funkar bäst för ändamålet.
jag fick via en vän tips om en film som går på SVT1 imorgon och nu tänkte jag föra tipset vidare till er kära läsare...
SVT1 16/6 (imorgon) 21.30-23.25
Normal Källan http://www.tv.nu/ skriver så här om filmen: "Amerikanskt drama från 2003. Roy och Irma har varit gifta i 25 år, när Roy till slut inte kan ljuga för sig själv längre. Som kvinna fångad i en mans kropp måste han efter år av vånda besluta sig för att ta steget fullt ut och bli en kvinna. Hans beslut väcker starka reaktioner i familjen, på jobbet och i den församling där han och Irma är aktiva. Irma bestämmer sig till slut för att helhjärtat stödja sin man i den psykiska och fysiska process både han och hon står inför. I rollerna: Jessica Lange, Tom Wilkinson, Hayden Panettiere."
Jag (Siv) tittar på teveprogram där alla pratar om att de vill hitta en person att gifta sig med. Och förstår det inte riktigt.
Vem var det som bestämde att det ska finnas ett likhetstecken mellan "kärlek" och "giftermål"?
Jag tror att tanken om att en relation inte är bra nog om parterna i den av en eller en annan anledning inte gifter sig är ganska farlig. Vad är ett giftermål egentligen? Det innebär lite andra saker rent juridiskt om den ena parten skulle gå bort eller vid vissa eventuella situationer, men påverkar det verkligen relaterandet mellan de två personerna? Äktenskapet idealiseras så extremt mycket. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det sägas att människor så innerligt beundrar de som klarar av att leva ihop i med- och motgångar år efter år. Och att den som inte gifter sig innan den är trettiofem nog måste vara lite för konstig för att någon ska vilja ha den. Konstiga vill vi ju inte vara. Eller?
What about att ta hand om sig själv först och främst? Jag tror nog inte på att livet handlar om att hitta sin "andra hälft", att träffa personen som ska göra oss "hela". Jag tror att allting som händer i livet som handlar om att vi växer som människor beror på ett arbete som vi utför alldeles själva. Jag vet inte om jag tror på att vi någonsin kan bli "hela" på det sättet som idealet skriker om att vi ska bli (helst på två dagar, givetvis. Sedan kan vi ju gå ner tio kg de kommande fem dagarna också, av bara farten, och bli ännu mer "hela, sunda och lyckliga"). Om den där så kallade helheten skulle handla om att aldrig vara ledsen igen så är jag inte intresserad. Om den handlar om att vara "stark" (läs: om att aldrig någonsin bryta ihop, aldrig känna sig totalt vilsen och aldrig känna sig så enormt jäkla svag och liten) är det ingenting för mig. Jag beundrar människor som vågar göra som de vill, oavsett om det handlar om att leva med en och samma person i femton år, leva polyamoröst, eller över huvud taget inte syssla med kärleksrelationer, eller verkligen VAD SOM HELST som gör personen själv lycklig. Jag har ingen aning om ifall jag har någon lust alls att gifta mig någon dag. Jag förstår nämligen inte varför jag skulle vilja göra det. Även om jag träffar en person som jag vill leva i en monogam relation med och fortsätter att vilja det, så tror jag inte att själva äktenskapet skulle förändra någonting emellan oss. Jag vill bara att jag och den andra personen alltid fortsätter att fråga oss själva om vi verkligen vill ha den sortens relation. Och om svaret är ja, så fortsätter vi. Annars ändrar vi på relationen. Bryter den helt eller förändrar den. Det känns lite som att ett äktenskap snarare skulle försvåra den biten för mig. För att själva grundtanken med idén om äktenskapet handlar om att lova att en ska leva tillsammans resten av livet.
Jag tror att vi både överskattar och underskattar relationers betydelse på samma gång. Jag blir arg när samhället hetsar människor till att hitta någon att leva i en monogam relation med trots att somliga inte mår bra av att leva i en monogam relation. Dessutom är det inte så enkelt som samhället vill tro att möta någon som en kan må bra av att umgås med. Att bli kär på det där sättet och trivas med någon som de säger att vi ska kunna göra verkar ju vara en närmast omöjlig grej. Men det gör mig också jävligt arg när det hetsas till att leva helt själv, att "inte behöva någon annan", till att tycka att behövande och litenhet är dåliga egenskaper som ska fixas så att de försvinner. Jag tror att många människor mår bra av att acceptera att de behöver bli älskade. Jag tänker att vi är byggda så, att många mår bra av att bli kramade varje dag, eller att få utbyta några ord med någon varje dag. Att interagera med andra kan vara väldigt bra för vissa personer (vissa behöver det inte i lika hög utsträckning, utan behöver andra saker mer), och det gör mig förbannad att det nedvärderas så extremt att känna sig ledsen över att en känner sig ensam.
Jag tror på att vi snubblar över eller dras till människor som liksom är bra för oss för att de plockar fram någonting hos oss. Har ni hört talas om projektion? Det brukar pratas om det i negativa termer, d.v.s. att när en känner sig arg eller irriterad på en person för att den beter sig på ett visst sätt så är det för att vi egentligen vet att vi själva har det beteendet inom oss. Att vi inte skulle kunna bli så arga eller irriterade på grund av ett beteende som inte finns inom oss själva. För att det alltid är lättare att vara enormt elak mot sig själv än mot andra. Men nu tänker jag på en annan sorts projektion. Att bli glad och må bra av att umgås med en person för att den har egenskaper som vi har inom oss själva men ännu inte har fått chansen att bejaka så mycket som vi skulle vilja. Och med den här personen kan vi ta fram de egenskaperna, öva på att använda dem och integrera dem med resten av vårt jag. Puss på det.
Om någon skulle fråga mig varför just jag tror att jag träffar de människor som jag träffar så skulle jag nog berätta om det som jag skrivit i stycket precis ovan.
Och jag vill kunna leva utan att ha en enda kärleksrelation någon gång under resten av mitt liv , oavsett om jag vill det eller inte, utan att behöva känna mig dålig för att jag inte passar in i tvåsamhetsidealsmallen. Bugger off tvåsamhetsideal. Jag tänker inte låta dig styra mina handlingar, vem jag umgås med, vem jag kysser, hur många jag kysser, hur mycket av min tid jag spenderar för mig själv eller nej, ingenting alls faktiskt.
Jag har rotat igenom gamla dagböcker och texter och hittade en text jag skrev när jag kommit hem från ett stoort läger (tusentals deltagare). Jag var i mitten av tonåren typ och hade inte kommit ut för hela världen. Min familj och mina vänner visste, men jag hade inte hittat ett förhållningssätt till omvärlden liksom. Jag visste inte hur mitt queera jag skulle kunna fungera naturligt i vardagen så att säga. Jag höll på att hitta rätt, men det kom bakslag och här är ett tydligt exempel som hade kunnat göra mig grymt ledsen, men istället fick jag massa stöd av mina vänner som stod upp för mig och det gjorde mig starkare. Händelsen är en mass-blinddejt arrangerad av ungdomsledare, man anmälde sig genom att kryssa i vilken lägergrupp man tillhörde (för att inte hamna på en blinddejt med någon man kände), om man var kille eller tjej samt att kryssa i om man ville dejta en kille eller tjej. Jag och en från min lägergrupp kryssade båda i att vi var tjejer och ville träffa tjejer. Här kommer orden jag skrev i min dagbok efteråt:
”Det värsta jag varit med om… En kille, de parade ihop mig med en kille. Vem fan gav dom rätten till det? Jag förstår inte hur de hade tänkt, eller de har nog inte tänkt alls… Hur i helvete gick det här till? Skit på dom!! Jag avskyr när världen är sne, jag mår så dåligt då. Varför är det ingen som förstår? De övertalade mig att gå med i deras lek, sen betalade de mig med förnedring. Vem fan gav dem rätten att bestämma? Jag kryssade i tjej och fick kille.. om en kille valt tjej skulle han inte, under några som helst odds hamnat med en annan kille! Vem har bestämt att hetero är norm? Världen är sjuk och jag försöker kämpa mot viruset. De ansåg att jag skulle vara glad för att jag fick någon alls, eftersom många blev utanför. Varför parade de inte ihop dem med varandra då? Eller har de respekt för hetero-önskningar men inte homo? Kommer jag någonsin finna bot mot vår sjuka värld? Än har jag inte gett upp kampen, men fortsätter de trampa på mig vet jag inte vad jag gör. ”
Jag och min vän blev alltså båda ihop parade med killar.. det var väldigt obekvämt.. hur säger man till sin dejt att man gillar tjejer och inte alls vill träffa dom egentligen? Fan va arg och ledsen jag blev. Jag hade varit hur pirrig som helst innan liksom, för att jag vågat kryssa i Tjej och för att jag skulle få träffa en annan tjej som oxå kryssat i tjej!!!! Vi pratade med arrangörerna efteråt, och de ansåg alltså att vi skulle vara tacksamma över att vi fått dejta någon alls eftersom det varit många (killar) som inte fått någon dejt alls eftersom det var för få tjejer. Schysst. Det var som om de tyckte att det bara var en kul grej att vi kryssade i att vi ville träffa tjejer. Men så var det ju inte!! Jag minns att jag från början verkligen drog mig för att anmäla mig till blinddejtandet för att jag var säker på att det skulle vara heteronormativt och stå typ kryssa här om du är en kille som vill träffa en tjej och kryssa här om du är tjej och vill träffa en kille. Men jag gick med tillslut, för att jag faktiskt kunde kryssa i både jag är tjej och att jag ville träffa en tjej. Det gick inte riktigt som det skulle. MEN tjejen som jag hade hoppats på att paras ihop med via blinddejtandet vågade jag bjuda ut sen, tackvare stödet jag insåg att jag hade från mina vänner. MOAHAHA fuck you heteronormativa trångsynta jävla lägerledare!
Vi har sommarlov nu, här är vi i en park och firar in lovet tillsammans med de andra blivande socionomerna.
Första terminen -check!
(Siv tog bilden)
'
we look so good we look so good we look so good together and we are underground we are underground we are underground and we don't care we don't care we don't care what you say about us
Jag har under våren läst en kurs i psykologi och som slutuppgift fick vi fördjupa oss inom valfritt ämne, för min del blev det barnuppfostran. I mitt arbete valde jag att i min text benämna barnet med "hen" för att inte skriva han eller hon där barnets kön var oviktigt. När jag fick tillbaka arbetet hade läraren ringat in ordet varje gång jag skrivit hen.. Jag blev förvirrad. Är det inte vedertaget? Förstår man det inte? Känns det inte naturligt?
Blev liksom besviken. Kanske mest för att jag tycker att den läraren är sååå bra! Hen är väldigt genuskunnig och är bra på att leda diskussioner kring ämnet. I klassen har vi tillexempel fått diskutera biologin VS samhällets påverkan kring manligt och kvinnligt. Hen är så neutral och bra, får en att tänka "AHA!" utan att själv säga att "så här är det!".
Jag älskar ordet -hen- det är sååå bra!! Varför måste vi varje gång vi pratar om någon uttrycka vilket kön de är av? Är det så viktigt?
Jag tänker på Valerie Solanas. Amerikansk feminist som levde 1936 - 1988, mest känd för att ha skjutit Andy Warhol och för att ha skrivit SCUM-manifestet. SCUM står för "Society of Cutting Up Men", och milt uttryckt innehåller detta en hel del radikala åsikter. Om män. Och jag kan inte sammanfatta eller ge någon beskrivning om SCUM-manifestet på ett sätt som jag känner är bra nog, som täcker det. Jag kan liksom inte.
Jag hörde talas om Valerie Solanas för första gången när jag var 14 år och gjorde ett skolarbete om Andy Warhol i bilden (alltså ämnet bild). Det enda jag tog reda på då var att Andy nästan hade dött för att en radikalfeministisk organisations enda medlem hade skjutit honom med intentionen att döda. Och att hela Andy's konstuttryck förändrades totalt efter händelsen. På den tiden älskade jag Andy och tyckte väl ingenting speciellt om Valerie. Tänkte väl att det finns personer som får hang ups gällande att försöka mörda kända personer överallt. Och glömde väl bort det.
Det tog ytterligare några år innan jag ramlade över Valerie igen. Den här gången i mitt eget ifrågasättande av könsroller och könsmaktordning. Jag tror att jag drogs mot Valerie för att hon och jag har en sak gemensamt i våra åsikter; Noll tolerans. Jag ser inte genom fingrarna, jag blir förbannad. Det blev Valerie också.
SCUM-manifestet kan sägas bland annat lyfta fram den manliga könsrollen at its worst. Och könsroller gör mig obeskrivligt arg. För mig innebär den manliga könsrollen bland annat att systematiskt nedvärdera allt som anses kvinnligt, att aktivt sträva efter att begränsa friheten för hälften av jordens befolkning och att vara ett svin. Och samtidigt kan jag tycka att den kvinnliga könsrollen innebär bland annat att lyfta upp och hylla allt som anses manligt. Den manliga könsrollen innebär för mig att ha det jävligt bekvämt och vara nöjd med sin position trots att den aktivt begränsar kvinnors rättigheter på ett sätt som bara är helt sjukt.
Jag tror att problemet för mig dyker upp när någon försöker byta ut "manlig könsroll" mot "man". Vaddå "man"? Det är inte själva fenomenet "män" som gör mig förbannad, det är förtrycket. Precis som att jag är förbannad på homofobi. Det är inte MÄN som utövar förtryck mot kvinnor - det är random människor som gör det. Precis som att det inte gör alla personer i 55-årsåldern till snattare om ganska jäkla många 55-åringar varje år åker fast för snatteri. Det är människor, de gör något som gör mig förbannad, och vad de har mellan benen, vilken hudfärg, läggning, vilket yrke eller vilken samhällsklass de tillhör är ointressant för mig. Men det finns ett namn, och för mig heter den här sortens förtryck "den manliga könsrollen".
Det händer överallt och hela tiden. Det här förtrycket, det här ständiga hyllandet av någon slags påhittad tanke om hur män ska vara och bete sig. Och det ständiga nedvärderandet av tanken om hur kvinnor ska vara och bete sig. Media lyfter fram det hela tiden. Det ligger i våra ord. Det uttrycks med vårt kroppsspråk. Och jag accepterar det inte. Inte någonstans över huvud taget. När ska media och herregud kända människor, auktoriteter och SÅ KALLADE FÖREBILDER ta sitt ansvar och förstå att det är de som upprätthåller det här. Könsroller är inte ett ondskefullt fenomen som kommer existera oberoende av om människor anammar dem eller ej. De är faktiskt i allra högsta grad kopplade till att vi människor från dag ett fostras in i beteendemönster. Det här beteendemönstret är inte speciellt fördelaktigt för alla som råkar ha en snippa mellan benen.
Och nu kommer vi till det. Vad är kön egentligen? Vad är en man, och vad är en kvinna? Jag har fått lära mig att det finns minst fyra olika aspekter att ta upp när en ska definiera kön.
Kroppsligt kön - Hur kroppen faktiskt ser ut.
Mentalt kön - Det kön som personen känner sig som. Vid transsexualism stämmer inte det kroppsliga könet överens med det mentala, varpå det kroppsliga könet kan korrigeras.
Socialt kön - Vilket kön andra människor uppfattar att en har.
Juridiskt kön - Det kön som står på ditt pass, din legitimation. Det som avslöjas i ditt personnummer.
Och så börjar jag försöka förklara. Om det nu finns ett förtryck mot kvinnor, vilka människor är det då som utsätts för detta förtryck?
Det skulle ju kunna vara de som just har en snippa mellan benen. Men. Alla går ju inte runt och visar upp vad en har mellan benen hela tiden, och om en persons sociala kön ex. är extremt manligt kan ju denna person uppfattas som en man trots existensen av snippa.
Jag vill ju säga att kvinnor är de som definierar sig som kvinnor. Alltså, vars mentala kön är kvinnligt. Och detta är ju sant, enligt mig. Men förtryck-biten blir lite mer komplicerad här. Tänk en transtjej (det vill säga: en tjej som föddes med en killkropp) som ännu inte har påbörjat sin könskorrigering. Det här kan vara en person som kanske är ganska lång, än så länge har en ganska manlig muskulatur och dylikt. Jag vet inte om jag skulle hålla med om att den här personen i lika stor grad kommer att vara utsatt för förtryck mot kvinnor som en person som i större uttryck har ett kvinnligt könsuttryck. Förvisso räknar hon sig till gruppen kvinnor, och har all rätt i världen att ta illa upp, speciellt eftersom hennes könsuttryck (sociala kön) kommer att bli mer och mer kvinnligt ju längre i korrigeringsprocessen hon kommer. Men samtidigt kan jag inte låta bli att säga: VADDÅ KVINNOR? Vad definierar en kvinna, just gällande det här med förtryck? I vilka situationer uppstår förtryck?
Feel free att vädra era åsiker, kära bloggläsare. Om det är någon som känner för att vara gästbloggare och skriva något om vad som helst gällande hbtq är detta mycket välkommet!
