Så otroligt vackert, viktigt och sorgligt. Titta på det här, och sprid!
//Siv
Visar inlägg med etikett Siv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Siv. Visa alla inlägg
torsdag 14 oktober 2010
Hur jävligt det än känns nu så kan det bli bättre
Så otroligt vackert, viktigt och sorgligt. Titta på det här, och sprid!
//Siv
torsdag 7 oktober 2010
Är trött på den fula, andra verkligheten
Igår började jag (Siv) tänka på hur otroligt fin min värld är och hur otroligt ful världen utanför tycks vara. Nu talar jag inte om estetik utan om människors syn på vad som är normalt och inte.
Jag har en fantastisk värld. I den är var och varannan person hbtq eller åtminstone kompromisslöst öppen gentemot det, och människor i min omgivning utgår från att personer de träffar kan ha relationer med både personer av samma kön och av motsatt, att de kan ha många kärleksrelationer på samma gång eller inte ha kärleksrelationer (ex. vara polyamorösa eller relationsanarkister), att de kan vara obekväma med sitt kroppsliga kön, att de kan vara både tjejer och killar samtidigt eller ingetdera, att det är fint att ta reda på vilket pronomen (som hen, hon, han eller den) människor vill att en ska använda om dem, att sexistiskt beteende inte är okej och att könsstereotyperna påverkar varenda människa på jorden negativt och ingenting annat. Och det är bara en gnutta av alla de saker som människor i min värld utgår från att personer de möter kan ha i sina liv som viktiga saker som engagerar dem. Min värld är magisk.
Varför ska jag någonsin behöva kliva ur den här världen och möta den fula förlegade världen där människor fortfarande går runt och försöker tysta ner och begränsa människor som vill få älska vem de vill, klä sig hur de vill, tycka att det faktiskt inte finns bara två kön och att kön för övrigt är en social konstruktion som helt enkelt inte är biologiskt rotad? Jag vet inte, liksom. Jag har ingen lust att gå ut i den världen. Jag är helt enkelt trött på den, trött på att vänta på att den ska hinna ikapp. Den intresserar mig inte, och jag vet att människor som tror att den världen är rätt och värd att försöka bibehålla HAR FEL. Nu talar jag inte om något annat som kan förekomma i den världen, utan enbart om homofobi, transfobi, heteronorm, mononorm och alla andra töntiga begränsande fördomsuppbyggda inställningar gentemot hbtq som kan finnas. Ingen av de där grejorna är okej. Jag har liksom ingen lust att lägga energi på att ens låtsas att de är okej.
Så jag vänder mig mot min värld istället. Det är där jag hämtar energi. Jag känner mig så otroligt privilegierad som får spendera all min tid med de här människorna. De peppar, inspirerar och fyller mig med kärleks- och trygghetskänslor. Så jag tänker låtsas om att den andra världen inte finns. Möta deras barnsliga försök att begränsa vettiga, vackra, fantastiska människor med en gäspning. De kommer inte åt oss.
Och min magiska värld kommer bara att expandera.
//Siv
Jag har en fantastisk värld. I den är var och varannan person hbtq eller åtminstone kompromisslöst öppen gentemot det, och människor i min omgivning utgår från att personer de träffar kan ha relationer med både personer av samma kön och av motsatt, att de kan ha många kärleksrelationer på samma gång eller inte ha kärleksrelationer (ex. vara polyamorösa eller relationsanarkister), att de kan vara obekväma med sitt kroppsliga kön, att de kan vara både tjejer och killar samtidigt eller ingetdera, att det är fint att ta reda på vilket pronomen (som hen, hon, han eller den) människor vill att en ska använda om dem, att sexistiskt beteende inte är okej och att könsstereotyperna påverkar varenda människa på jorden negativt och ingenting annat. Och det är bara en gnutta av alla de saker som människor i min värld utgår från att personer de möter kan ha i sina liv som viktiga saker som engagerar dem. Min värld är magisk.
Varför ska jag någonsin behöva kliva ur den här världen och möta den fula förlegade världen där människor fortfarande går runt och försöker tysta ner och begränsa människor som vill få älska vem de vill, klä sig hur de vill, tycka att det faktiskt inte finns bara två kön och att kön för övrigt är en social konstruktion som helt enkelt inte är biologiskt rotad? Jag vet inte, liksom. Jag har ingen lust att gå ut i den världen. Jag är helt enkelt trött på den, trött på att vänta på att den ska hinna ikapp. Den intresserar mig inte, och jag vet att människor som tror att den världen är rätt och värd att försöka bibehålla HAR FEL. Nu talar jag inte om något annat som kan förekomma i den världen, utan enbart om homofobi, transfobi, heteronorm, mononorm och alla andra töntiga begränsande fördomsuppbyggda inställningar gentemot hbtq som kan finnas. Ingen av de där grejorna är okej. Jag har liksom ingen lust att lägga energi på att ens låtsas att de är okej.
Så jag vänder mig mot min värld istället. Det är där jag hämtar energi. Jag känner mig så otroligt privilegierad som får spendera all min tid med de här människorna. De peppar, inspirerar och fyller mig med kärleks- och trygghetskänslor. Så jag tänker låtsas om att den andra världen inte finns. Möta deras barnsliga försök att begränsa vettiga, vackra, fantastiska människor med en gäspning. De kommer inte åt oss.
Och min magiska värld kommer bara att expandera.
//Siv
fredag 27 augusti 2010
torsdag 26 augusti 2010
Lip Shit Queers
Denna sommar hände någonting alldeles fantastiskt i Norberg, Sverige, Världen - den queera revolutionen ägde rum! Eller. Människor går ju fortfarande runt och säger "nu har det väl gått LITE FÖR LÅNGT när man inte längre får säga att män är män och kvinnor är kvinnor", så uppenbarligen har revolutionen inte ännu ägt rum, men den här sommaren kom det sig att ungefär 700 människor samlades på ett litet alldeles utsökt pyntat område med camping och tre olika scener och bara hade det fantastiskt trevligt i queerhetens namn. Det som skedde hette Queertopiafestivalen. Jag (Siv) var där. Och det var under dessa ljuvliga dagar präglade av acceptans, queerhet, genderfuckande (fuckande med gender (kön)) och glädje som jag för första gången fick chansen att se duon Lip Shit Queers.
Jag känner mig inte riktigt förmögen att försöka beskriva hur ett framträdande med Lip Shit Queers kan se ut, men jag kan lova att det fick mig att skratta så att jag fick ont i magen och förtjusas och peppas till jag hade gläderus i hela kroppen. FANTASTISKT! Någon slags blandning mellan ljuvt överdriven teater och enkla texter till fångande rytmer, allt med en så enormt stor dos självdistans. Sånt här behövs. Så innerligt. Får ni chansen att se Lip Shit Queers, SÅ GÖR DET.Om inte annat så kan ni ju besöka deras blogg eller deras facebooksida. Eller titta på de här filmerna som jag själv har gjort under det tillfälle då jag fick möjlighet att se dem. Men framför allt, se dem själv. Det jag fångat här var inte det bästa, men ändock helt ljuvligt. Avnjut:
//Sivelicious
KEEP ON LIVIN'!
Jag började lyssna på Le tigre när jag var ungefär fjorton år, och jag älskade dem och specifikt Kathleen Hanna (som varit med i Bikini Kill) bortom allt sunt förnuft (typ tre miljarder varv runt jorden). Med stora blyertsifyllda bokstäver skrev jag bandets namn på mitt skåp i skolan, vilket säkert skapade problem för städarna som omsorgsfullt då och då ägnade tid åt att tvätta bort det. Jag fyllde alltid i det igen. På den tiden lyssnade jag på allt av Le tigre som jag kom över, och då exempelvis låten Keep on livin'. Som med mycket annan musik som en lyssnat på när en var yngre så har Le tigre hamnat i den låda i mitt huvud som heter "Musik som jag tycker om men inte lyssnar på jättemycket". Men för ett tag sedan såg jag i Alexander Alvina Chamberlands fina blogg att hn länkat till en livespelning med just denna låt, och blev helt gråtmild när jag lyssnade på den igen. Titta på det här. Och läs texten. Mycket tacksam för tipset från hn ovan att länka till videon från en blogg som pysslar med frågor som de här."Look up to the sky sky sky,
take back your own tonight,
You'll find more than you see.
It's time now now get ready,
so you can taste that sweet sweet cake and
feel the warm water in a lake (y'know).
What about the nice cool breeze and
hear the buzzing of the bumble bees.
Live beyond those neighborhood lives and
go past that yard outside and
push through their greatest fears and
live past your memories tears cause,
you don't need to scratch inside no just please
HOLD ON TO YOUR PRIDE.
So don't let them bring you down and
don't let them fuck you around cause
those are your arms that is your heart and
no no they can't tear you apart.
They can't take it away now cause
This is your time this is your life and
This is your time this is your life and
This is your time this is your life and
This is your time this is your life and....
You gotta keep on (keep on livin!)!"
//Sivan
fredag 20 augusti 2010
"Håmosexualitet i Ring P1"
För lite morgonunderhållning rekommenderar jag att gå in på denna länk och lyssna på "Nanna om Ring P1" och hör fantastiska Nanna Johanssons kommentarer om ordväxlingen som skedde då en kvinna ringde in till Ring P1, mycket upprörd över att det aldrig pratas om hur en gör för att undvika att få homosexuella barn. Enjoy!
torsdag 19 augusti 2010
Egalias döttrar
Det är en eftermiddag i augusti och jag (Sivan) tycker att ett boktips är på sin plats. För ett tag sedan läste jag boken "Egalias döttrar" av Gerd Brantenberg för första gången, och oj. Varken förr eller senare har jag blivit så fullständigt extatisk över hur innerligt huvudet på spiken en berättelse kan vara.
Den här boken handlar om hur det hade kunnat vara, om allt vore precis tvärtom. I "Egalias döttrar" är världen och verkligheten uppbyggd utifrån ett matriarkat, en könsmaktsordning , där kvinnan har makten, som genomsyrar exakt varenda beståndsdel av samhället. Ett exempel är språket. I den här boken heter det inte människor utan kvinniskor. Andra ord som av författaren har bytts ut är ex. man (som i meningen "som man bäddar får man ligga") som blivit fru (alltså så här: "som fru bäddar får fru ligga"), fröken som blivit herrken, och sjöman som blivit sjökvinna (vilket gäller alla yrken). I den här världen är det kvinnor som uppmuntras att bejaka egenskaper som vi i vår verklighet anser är manliga. Exempel på sådana egenskaper är att vara hård och stark, att inte kunna prata om känslor, att vara dominant och att ha hög sexualdrift. Män uppmuntras att bejaka egenskaper som vi i vår verklighet anser är kvinnliga, såsom kärleksfullhet, skörhet, känslosamhet, omsorgskänsla (för barn ex.) och att vara mån om sitt utseende.
I "Egalias döttrar" är det männen som går runt och längtar och drömmer om den stora romantiska kärleken, och som blir våldtagna av överkåta kvinnor i den mörka skogen. Sex mellan olikkönade personer går oftast till så att kvinnan gnider sig mot mannens ben eller fingrar tills hon kommer (att män också kan få orgasm pratas det inte mycket om) och penetrationssex är väldigt sällsynt förekommande. Alla tror att detta är i sin ordning. I "Egalias döttrar" är det så att om en man har blivit våldtagen är det han själv som ska skämmas. Det är överhuvudtaget väldigt mycket med mannen som är skamfullt , som exempelvis det som han har mellan sina ben. Pungen kallas för "Skampåsen" och kuken måste vid alla tider som han vistas i det offentliga vara inkrånglad i en s.k. "Pehå", som är en penishållare som sitter väl synlig. Utan pehå skulle ju den där saken bara hänga där och dingla, och hur skulle det se ut?
Dessutom finns det tydliga skönhetsideal. Män ska helst vara knubbiga och ha sitt hår flätat och tillfixat, gärna med rosetter och liknande. En smal man anses vara en ful man som aldrig kommer anses vara vacker.
Och mitt upp i detta finns det några unga män som börjar fundera: Ska det verkligen vara så här? Varför är det en sådan besvikelse när ett barn som föds visar sig vara en pojke? Varför kan flickorna i klassrummet sitta och bröta och ta upp hur mycket plats som helst utan att herrken (läraren) säger till? Varför är kvinnan alltid normen och mannen undantaget som utgår ifrån normen? Dessa unga män startar en motståndsrörelse. Och där börjar berättelsen.
För mig berättar "Egalias döttrar" en fruktansvärd historia om ett samhälle som jag aldrig hoppas kommer existera i någon del av världen överhuvudtaget. Men det som är grejen är, att Gerd Brantenberg i denna bok har berättat om ett samhälle som i allra högsta grad existerar och är så verkligt att det fräter i skinnet. Vårt samhälle. Alla jävla samhällen som finns på den här jorden. Det råkar bara vara så att det är kvinnor som får höra att de själva ska skämmas när de blir våldtagna. Att det är kvinnor som när de har sex med män oftast har sex på ett sätt som innebär ungefär noll procents chans till sexuell upphetsning på grund av exempelvis var klitoris är placerad i fittan. Att det är mannen som i exempelvis språket är normen och kvinnan som är undantaget. Att det är kvinnan som är präglad av ett skönhetsideal där hon bör vara just det som hon av naturen har svårast för att bli: okurvig, smal, spinkig, anorektisk. Att männen i "Egalias döttrar" ska vara knubbiga är inte en slump. Pojkar i tonåren har av naturen svårare än flickor att bli knubbiga. Precis som att flickor i tonåren har svårare än pojkar att bli smala.
"Egalias döttrar" berättar historien om HUR DET ÄR. Överjävlaallt. Den här boken borde vara obligatorisk, läsas och diskuteras kring av alla som börjar högstadiet. Våldtäktsscenen borde läsas tills orden är innötta för evigt i huvudet just för att folk ska förfäras och fatta. Slänger du bara om allting igen så har du en perfekt spegling av ett helt sjukt samhälle där personer som passerar som (av omgivningen uppfattas som) män ges så många fördelar att det är sinnessjukt.
Den som säger att exempelvis Sverige är ett jämställt land kan inte ha något annat än en skruv lös. Eller skyddslappar för ögonen. Läs den här boken, läs läs läs läs läs.
Den här boken handlar om hur det hade kunnat vara, om allt vore precis tvärtom. I "Egalias döttrar" är världen och verkligheten uppbyggd utifrån ett matriarkat, en könsmaktsordning , där kvinnan har makten, som genomsyrar exakt varenda beståndsdel av samhället. Ett exempel är språket. I den här boken heter det inte människor utan kvinniskor. Andra ord som av författaren har bytts ut är ex. man (som i meningen "som man bäddar får man ligga") som blivit fru (alltså så här: "som fru bäddar får fru ligga"), fröken som blivit herrken, och sjöman som blivit sjökvinna (vilket gäller alla yrken). I den här världen är det kvinnor som uppmuntras att bejaka egenskaper som vi i vår verklighet anser är manliga. Exempel på sådana egenskaper är att vara hård och stark, att inte kunna prata om känslor, att vara dominant och att ha hög sexualdrift. Män uppmuntras att bejaka egenskaper som vi i vår verklighet anser är kvinnliga, såsom kärleksfullhet, skörhet, känslosamhet, omsorgskänsla (för barn ex.) och att vara mån om sitt utseende.
I "Egalias döttrar" är det männen som går runt och längtar och drömmer om den stora romantiska kärleken, och som blir våldtagna av överkåta kvinnor i den mörka skogen. Sex mellan olikkönade personer går oftast till så att kvinnan gnider sig mot mannens ben eller fingrar tills hon kommer (att män också kan få orgasm pratas det inte mycket om) och penetrationssex är väldigt sällsynt förekommande. Alla tror att detta är i sin ordning. I "Egalias döttrar" är det så att om en man har blivit våldtagen är det han själv som ska skämmas. Det är överhuvudtaget väldigt mycket med mannen som är skamfullt , som exempelvis det som han har mellan sina ben. Pungen kallas för "Skampåsen" och kuken måste vid alla tider som han vistas i det offentliga vara inkrånglad i en s.k. "Pehå", som är en penishållare som sitter väl synlig. Utan pehå skulle ju den där saken bara hänga där och dingla, och hur skulle det se ut?
Dessutom finns det tydliga skönhetsideal. Män ska helst vara knubbiga och ha sitt hår flätat och tillfixat, gärna med rosetter och liknande. En smal man anses vara en ful man som aldrig kommer anses vara vacker.
Och mitt upp i detta finns det några unga män som börjar fundera: Ska det verkligen vara så här? Varför är det en sådan besvikelse när ett barn som föds visar sig vara en pojke? Varför kan flickorna i klassrummet sitta och bröta och ta upp hur mycket plats som helst utan att herrken (läraren) säger till? Varför är kvinnan alltid normen och mannen undantaget som utgår ifrån normen? Dessa unga män startar en motståndsrörelse. Och där börjar berättelsen.
För mig berättar "Egalias döttrar" en fruktansvärd historia om ett samhälle som jag aldrig hoppas kommer existera i någon del av världen överhuvudtaget. Men det som är grejen är, att Gerd Brantenberg i denna bok har berättat om ett samhälle som i allra högsta grad existerar och är så verkligt att det fräter i skinnet. Vårt samhälle. Alla jävla samhällen som finns på den här jorden. Det råkar bara vara så att det är kvinnor som får höra att de själva ska skämmas när de blir våldtagna. Att det är kvinnor som när de har sex med män oftast har sex på ett sätt som innebär ungefär noll procents chans till sexuell upphetsning på grund av exempelvis var klitoris är placerad i fittan. Att det är mannen som i exempelvis språket är normen och kvinnan som är undantaget. Att det är kvinnan som är präglad av ett skönhetsideal där hon bör vara just det som hon av naturen har svårast för att bli: okurvig, smal, spinkig, anorektisk. Att männen i "Egalias döttrar" ska vara knubbiga är inte en slump. Pojkar i tonåren har av naturen svårare än flickor att bli knubbiga. Precis som att flickor i tonåren har svårare än pojkar att bli smala.
"Egalias döttrar" berättar historien om HUR DET ÄR. Överjävlaallt. Den här boken borde vara obligatorisk, läsas och diskuteras kring av alla som börjar högstadiet. Våldtäktsscenen borde läsas tills orden är innötta för evigt i huvudet just för att folk ska förfäras och fatta. Slänger du bara om allting igen så har du en perfekt spegling av ett helt sjukt samhälle där personer som passerar som (av omgivningen uppfattas som) män ges så många fördelar att det är sinnessjukt.
Den som säger att exempelvis Sverige är ett jämställt land kan inte ha något annat än en skruv lös. Eller skyddslappar för ögonen. Läs den här boken, läs läs läs läs läs.
aktivism via skyltar!
De två bilderna nedanstående hittade jag via Alexander Alvina Chamberlands facebooksida. Hn är en alldeles fantastiskt inspirerande person, vars blogg du kan läsa här.
Go do it!/Sivan
torsdag 6 maj 2010
Ed och Sivan - B-uppsats
Jag och Eddan ägnar nu dagarna åt den B-uppsats som vi under den här kursen ska författa tillsammans. Det innebär en massa tid till att hänga och ha det fint, vilket gör mig glad i hjärtat. Idag bestämdes det att hänget skulle ske utomhus, och jag var inte sen med att dokumentera. Ett litet smakprov! ps. Ja, jag säger "den lesbiska b-uppsatsen". Skälet till att vår uppsats har fått en sexuell läggning kan vi ta i ett helt annat inlägg.
//Sivan
fredag 19 februari 2010
Lady put your foot down
Jag tänker mycket på kvinnokamp nu. Jag (Siv) läser för närvarande en kurs på socionomprogrammet som heter "Kvinnor i utsatta livssituationer", och för första gången på länge finner jag mig omgiven av människor som jag inte känner så väl som uttrycker att mäns överordning gör dem jävligt förbannade. Jag har ju min lilla trygga bubbla annars, mina vänner som jag vet är lika förbannade som jag. Men nu blir jag liksom överraskad av att vi blir fler och fler.
Om två veckor och en dag kommer kvinnokampssymbolen sitta smack på min högra överarm , in i evigheten. Inte en dag för tidigt. Jag och radikalfeminismen hjärtar varandra. Det finns få saker som jag tycker är så allmänrådande som att kvinnor missgynnas. I Sverige går människor runt och skrockar lyckligt över hur jämställda vi är, trots att det absurt nog fortfarande inte går att få samma lön för exakt samma utfört arbete bara för att en råkar ha en fitta mellan benen. Trots att sexförbrytare (alla är inte män, men en majoritet) även i Sverige får så pinsamt låga straff, om de ens fälls i domstolen. Jag kommer skriva mer om det här. För det är inte okej. För mig känns det som att alla andra går runt och säger att himlen är grön, medan jag ju kan se att den är blå. När de säger att det inte finns något mer att kämpa för.
//Sivan
Om två veckor och en dag kommer kvinnokampssymbolen sitta smack på min högra överarm , in i evigheten. Inte en dag för tidigt. Jag och radikalfeminismen hjärtar varandra. Det finns få saker som jag tycker är så allmänrådande som att kvinnor missgynnas. I Sverige går människor runt och skrockar lyckligt över hur jämställda vi är, trots att det absurt nog fortfarande inte går att få samma lön för exakt samma utfört arbete bara för att en råkar ha en fitta mellan benen. Trots att sexförbrytare (alla är inte män, men en majoritet) även i Sverige får så pinsamt låga straff, om de ens fälls i domstolen. Jag kommer skriva mer om det här. För det är inte okej. För mig känns det som att alla andra går runt och säger att himlen är grön, medan jag ju kan se att den är blå. När de säger att det inte finns något mer att kämpa för.
//Sivan
tisdag 9 februari 2010
”Vi gör väl som vanligt så att ni som har en penis får prata lite mer, medan ni utan penis blir avbrutna lite oftare.”
Jag tänkte passa på att lägga upp lite ljuvliga enrutingar signerade en av mina stora inspirationskällor här i livet, Nina Hemmingsson. Hn har gjort helt ljuvliga verk ex. på temat genus, och här nedan kommer några av hennes absoluta guldklimpar enligt min mening: 
Nina gör även bl.a. enrutingar som jag tycker helt klockrent skildrar bitterhet och hur jobbigt och knepigt det kan kännas att försöka interagera med andra, och de är bara lite för bra för att låta bli att lägga upp, så här kommer några sådana också:
Nina gör även bl.a. enrutingar som jag tycker helt klockrent skildrar bitterhet och hur jobbigt och knepigt det kan kännas att försöka interagera med andra, och de är bara lite för bra för att låta bli att lägga upp, så här kommer några sådana också:
Alla bilder är skapade av Nina Hemmingsson. Yum!Barndomen och läggningen
Det slår mig ibland hur annorlunda saker och ting kanske hade kunnat bli under min uppväxt om jag visste mer om att det är okej att bli kär i personer av samma kön också.
Jag har några ganska tydliga minnen (som förvisso kan vara präglade av viss efterkonstruktion.. en vet ju aldrig med minnen) från stunder under min barndom då jag funderade över min läggning. Jag minns när jag gick på lågstadiet och plötsligt märkte att jag kände ett sånt där pirr i magen när jag tittade på en tjej vid klätterställningen på skolgården. Och jag minns hur otroligt ställd jag blev. Det var fem sekunder av acceptans från min sida som gjorde att jag kände det jag kände och jag minns att jag verkligen tänkte "men... jag känner för en tjej som jag ska känna för en kille. det här är fel". Och lådan stängdes igen. När Eva och Efva ingick partnerskap var jag redan 8 år gammal, men jag vet ändå att jag blev helt förvirrad när jag hörde om det. Jag hade aldrig hört talas om att två personer av samma kön kunde älska varandra, så det kändes inte rätt. Jag undrade om det var något fel på dem. Det fanns inga öppna ickeheterosexuella personer i min omgivning, så gudarna ska veta att jag saknade bra förebilder.
Men det är inte som att jag har varit "fri" från förälskelser för att jag inte tillät det jag kände för tjejer att kännas. Min barndom, ända från 6 års ålder och uppåt, är så otroligt präglad av förälskelser. Alltid pojkar, alltid förälskad i någon, alltid en pojkes initialer att skriva inuti de hjärtan som jag ritade i mina hemliga dagböcker, alltid någon att vilja fråga chans på. Men ändå. Jag minns att jag när jag gick i femte klass eller så gick runt med en ganska konstant tanke i huvudet. Jag tänkte "Jag är säkert lesbisk... TYPISKT, det FÅR jag inte vara! det är groteskt och vidrigt, jag får aldrig berätta om de här tankarna för någon annan!". Den tanken var som ett moln som låg i mitt huvud hela tiden, som jag gjorde allt jag kunde för att försöka att inte tänka på. Det var det mest förbjudna av allt. Det fanns ganska mycket homofobi i min vänskapskrets på den tiden. Att vara lesbisk var det äckligaste som fanns och det gjorde att ex. min bästa vän på den tiden när hon skulle uttrycka att hon tyckte om mig alltid sa "Jag tycker om dig (som kompis)!". Alltid det där "som kompis". Alltid. Det gick rykten om att vissa tjejer i vår klass var lesbiska, och vi skvallrade gärna om det. Vi var så stolta över vår heterosexualitet. Jag hade så mycket skam i hela huvudet och hjärtat och kroppen. Fan vad jag önskar att någon hade tagit mig åt sidan och berättat om att en kan leva i samkönade relationer och att det är precis lika vackert och fint som att ha relationer med personer av motsatt kön. Tänk om någon hade gjort det.
Jag undrar verkligen hur annorlunda min barndom hade blivit om det hade varit mer vanligt förekommande att helt vanliga människor var öppna med sin ickeheterosexuella läggning. Jag hade kunnat fråga chans på tjejer också. Jag hade kunnat acceptera att jag var förtjust och inte bara kände vänskapskärlek för vissa av de där tjejerna som jag var kompis med på den tiden. Och ordet lesbisk skulle inte ha varit ett skällsord. Jag har fortfarande väldigt svårt för att bli kallad det. Jag föredrar ju "homosexuell".
Men åh. om jag någon gång får barn. och mina systrars barn. barn i min närhet. De ska få veta, att alltsammans är okej. De ska få veta, det lovar jag.
//Sivan
Jag har några ganska tydliga minnen (som förvisso kan vara präglade av viss efterkonstruktion.. en vet ju aldrig med minnen) från stunder under min barndom då jag funderade över min läggning. Jag minns när jag gick på lågstadiet och plötsligt märkte att jag kände ett sånt där pirr i magen när jag tittade på en tjej vid klätterställningen på skolgården. Och jag minns hur otroligt ställd jag blev. Det var fem sekunder av acceptans från min sida som gjorde att jag kände det jag kände och jag minns att jag verkligen tänkte "men... jag känner för en tjej som jag ska känna för en kille. det här är fel". Och lådan stängdes igen. När Eva och Efva ingick partnerskap var jag redan 8 år gammal, men jag vet ändå att jag blev helt förvirrad när jag hörde om det. Jag hade aldrig hört talas om att två personer av samma kön kunde älska varandra, så det kändes inte rätt. Jag undrade om det var något fel på dem. Det fanns inga öppna ickeheterosexuella personer i min omgivning, så gudarna ska veta att jag saknade bra förebilder.
Men det är inte som att jag har varit "fri" från förälskelser för att jag inte tillät det jag kände för tjejer att kännas. Min barndom, ända från 6 års ålder och uppåt, är så otroligt präglad av förälskelser. Alltid pojkar, alltid förälskad i någon, alltid en pojkes initialer att skriva inuti de hjärtan som jag ritade i mina hemliga dagböcker, alltid någon att vilja fråga chans på. Men ändå. Jag minns att jag när jag gick i femte klass eller så gick runt med en ganska konstant tanke i huvudet. Jag tänkte "Jag är säkert lesbisk... TYPISKT, det FÅR jag inte vara! det är groteskt och vidrigt, jag får aldrig berätta om de här tankarna för någon annan!". Den tanken var som ett moln som låg i mitt huvud hela tiden, som jag gjorde allt jag kunde för att försöka att inte tänka på. Det var det mest förbjudna av allt. Det fanns ganska mycket homofobi i min vänskapskrets på den tiden. Att vara lesbisk var det äckligaste som fanns och det gjorde att ex. min bästa vän på den tiden när hon skulle uttrycka att hon tyckte om mig alltid sa "Jag tycker om dig (som kompis)!". Alltid det där "som kompis". Alltid. Det gick rykten om att vissa tjejer i vår klass var lesbiska, och vi skvallrade gärna om det. Vi var så stolta över vår heterosexualitet. Jag hade så mycket skam i hela huvudet och hjärtat och kroppen. Fan vad jag önskar att någon hade tagit mig åt sidan och berättat om att en kan leva i samkönade relationer och att det är precis lika vackert och fint som att ha relationer med personer av motsatt kön. Tänk om någon hade gjort det.
Jag undrar verkligen hur annorlunda min barndom hade blivit om det hade varit mer vanligt förekommande att helt vanliga människor var öppna med sin ickeheterosexuella läggning. Jag hade kunnat fråga chans på tjejer också. Jag hade kunnat acceptera att jag var förtjust och inte bara kände vänskapskärlek för vissa av de där tjejerna som jag var kompis med på den tiden. Och ordet lesbisk skulle inte ha varit ett skällsord. Jag har fortfarande väldigt svårt för att bli kallad det. Jag föredrar ju "homosexuell".
Men åh. om jag någon gång får barn. och mina systrars barn. barn i min närhet. De ska få veta, att alltsammans är okej. De ska få veta, det lovar jag.
//Sivan
onsdag 6 januari 2010
Ljuvlig liten kortfilm
"Så du blir bög på grund av lathet?"
Ah, denna lilla kortfilm totalt förgyllde min morgon och är verkligen väldigt värd att kika på. Gört!
//Siv
Ah, denna lilla kortfilm totalt förgyllde min morgon och är verkligen väldigt värd att kika på. Gört!
//Siv
torsdag 17 december 2009
Bara bröst!
"OBJEKT KAN DU VARA SJÄLV, eller:JAG GER VÄL BLANKA FAN I VAD DU TÄNDER PÅ SEXIST-AS!"
(ps. klicka på bilden så blir den större och du kan således läsa vad som står)
//Siv
onsdag 16 december 2009
Dårfinkar och dönickar
Tjoho!
Siv här. Livet förändras, både jag och Edina byter hårfärg och min inspiration till att skriva i hbtqfint kommer och går. Och inspirationen knackade på dörren hos mig just precis idag.
Jag tänkte att jag skulle skriva om kanske världens bästa barnteveserie Dårfinkar och Dönickar. Det är en serie i sex delar som handlar om tolvåriga Simone, som tillsammans med sin mamma flyttar till ett nytt ställe och börjar på en ny skola. Simone är en flicka och känner sig ganska nöjd med att vara det, men lite olika omständigheter leder till att hennes lärare och hela hennes skolklass från hennes första skoldag tror att hon är en pojke. En pojke som heter Simon.
I detta ljuvliga stycke teveserie är könsrollerna verkligen omkringkastade. Simones mammas nya pojkvän är rädd för höjder och är avgjort den mest stereotypt feminina karaktären i serien. Simone själv kommer försent till skolan, slåss, retas, tar plats och låter ingen trampa på henne. Och hennes strävan efter att upprätthålla bilden av henne som pojken Simon leder till helt fantastiska scener där hon går på stan och härmar andra pojkars kroppsspråk och liknande.
Ah, den är så varmt rekommenderad! Inspelad 1989 och baserad på boken med samma namn, skriven av Ulf Stark 1984. Ljuvlig, härligt queer och före sin tid. mm!
//Siv
Siv här. Livet förändras, både jag och Edina byter hårfärg och min inspiration till att skriva i hbtqfint kommer och går. Och inspirationen knackade på dörren hos mig just precis idag.
Jag tänkte att jag skulle skriva om kanske världens bästa barnteveserie Dårfinkar och Dönickar. Det är en serie i sex delar som handlar om tolvåriga Simone, som tillsammans med sin mamma flyttar till ett nytt ställe och börjar på en ny skola. Simone är en flicka och känner sig ganska nöjd med att vara det, men lite olika omständigheter leder till att hennes lärare och hela hennes skolklass från hennes första skoldag tror att hon är en pojke. En pojke som heter Simon.
I detta ljuvliga stycke teveserie är könsrollerna verkligen omkringkastade. Simones mammas nya pojkvän är rädd för höjder och är avgjort den mest stereotypt feminina karaktären i serien. Simone själv kommer försent till skolan, slåss, retas, tar plats och låter ingen trampa på henne. Och hennes strävan efter att upprätthålla bilden av henne som pojken Simon leder till helt fantastiska scener där hon går på stan och härmar andra pojkars kroppsspråk och liknande.
Ah, den är så varmt rekommenderad! Inspelad 1989 och baserad på boken med samma namn, skriven av Ulf Stark 1984. Ljuvlig, härligt queer och före sin tid. mm!
//Siv
onsdag 7 oktober 2009
Tjejer
Det här med tjejer, kvinnor, brudar. Åh, det berusar mig. Jag visste inte hur sådan berusning kunde kännas förrän jag första gången hade en mjuk tjejtunga i min mun och en brutalt intagande tjejvarelse alldeles tätt intill mig. Jag skulle kunna ägna hela mina dagar åt att gå runt och bara totalt objektifiera och dregla över så många av dessa ljuvliga kvinnor som rör sig överallt. För mig finns det några olika former av attraktion. Dels kan jag känna mig dragen till en annan person vid första anblick. Dels kan jag se att den sortens attraktion som får rötter i mig, finns kvar längre, är den sorten i vilken jag känner att personen är attraktiv för att den har just sitt eget universum inom sig. Ett universum som gör att jag inte kan känna något annat än att personen är väldigt vacker och att jag i vissa fall känner mig attraherad av henne. Ibland får jag den där ganska vanliga frågan om hur min ”drömtjej” skulle se ut. Jag blir mera benägen att kontra med ”hur skulle hon INTE kunna se ut?”. För mmm tjejer. An ode to women.
//Sivan
lördag 15 augusti 2009
Den lilla regnbågsflaggan
För några dagar sedan åkte jag med nattåget hem från Luleå till Göteborg. Anledningen till att jag befann mig så långt norrut var att jag var på semester hos en familjemedlem, och nu var det alltså dags att åka de över 100 milen tillbaka ner till min hemstad. Resan skulle ta ungefär 18 timmar och låta mig tryggt rulla in på Göteborgs central cirka 11.00 dagen efter. Alltså var det ett nattåg, och jag hade köpt en biljett till en plats i en så kallad "Liggvagn". Detta innebär att en är 6 personer som delar en ganska liten och stängd kupé där det går att förvandla de två sätesraderna till sängar. Det stod alltså klart för mig att jag skulle spendera ganska jäkla lång tid i ett trångt utrymme tillsammans med ett gäng totala främlingar.
Två timmar efter att tåget lämnat Luleå var vi fem personer som satt och trängdes inne i kupén, och fler blev vi inte. Jag satt och hardcoreläste (läste väldigt mycket) samtidigt som jag lite i smyg satt och betraktade mina medresenärer. Jag avgjorde ganska snabbt att jag nog skulle komma att trivas med stämningen i kupén, eftersom den kändes harmonisk och avslappnad. Så mycket mer tänkte jag inte på det. Jag var mest fokuserad på att fördriva dessa 18 timmar.
Anledningen till detta inlägg är den grej som hände när de var mindre än två timmar kvar av denna resa. I min kupé hade samtliga klivit av förutom jag och en person till. Där satt vi, hn och jag, som knappt hade utbytt ett enda ord och rullade tummarna mitt emot varandra i den stängda kupén. Helt plötsligt lutade sig personen fram mot mig och sa: "Ursäkta, det här kan bli pinsamt, men jag måste fråga. Är du möjligtvis med i RFSL?" Jag tittade glatt överraskat upp och sa att "Ja, det är jag!". Hn log stort mot mig och förklarade att hn hade misstänkt detta i och med att hn sett den lilla regnbågsflaggan på min väska. Själv hade hn i många år varit aktiv i RFSL i Borås, berättade hn också. Jag log stort tillbaka, och vi småpratade om café HaBiT på RFSL i Göteborg och sånt därt. Minnet ligger och värmer i mitt hjärta.
Det som förvånade mig i situationen var nog att jag som vanligt inte ens hade reflekterat över att någon kan se den där regnbågsflaggan på min väska och dra slutsatsen att jag nog pysslar med hbtq eller helt enkelt är hbtqperson. Flaggan i fråga är en helt hemmagjord liten grej som jag faktiskt har pysslat ihop med textilpennor en dag då jag hade tillgång till sådana i regnbågens alla färger. Den är cirka 2 gånger 2,5 centimeter stor och är ditsydd för hand med röd sytråd, och anledningen till att jag sydde dit den kan jag inte riktigt sätta fingret på. Det mest kändes som en fin grej. Och jag har fortfarande svårt att förstå att människor ser den och direkt fattar. För det händer faktiskt hela tiden. Och utifrån sett är det milt uttryckt väldigt logiskt att andra ser regnbågsflaggan på min väska och tänker att jag är hbtqperson. Jag misstänker också att jag undermedvetet sydde fast den där med denna intention. Men jag tror samtidigt att jag blir lite förvånad eftersom den är så liten. Det kan vara att andra hbtqpersoner precis som jag har en liten radar som ger väldiga utslag så fort det dyker upp en regnbågsflagga i något sammanhang., hur liten eller hemmagjord den än är. Blicken liksom söker sig ditåt och reagerar på det som om det vore portar till en förtrollad värld.
Och det är det väl kanske. På sätt och vis. Hbtqvärlden har både finheter och tråkigheter att erbjuda. Det finns mycket öppenhet, och det finns mängder med normer. Men någonstans tycker jag om den med dess mörka sidor. Och fortsätter att bli förtjust över att min lilla regnbågsflagga faktiskt uppmärksammas, och att den ibland gör att fina människor börjar prata med mig. Typiskt fin grej.
//Siv (af Edina & Siv)
Två timmar efter att tåget lämnat Luleå var vi fem personer som satt och trängdes inne i kupén, och fler blev vi inte. Jag satt och hardcoreläste (läste väldigt mycket) samtidigt som jag lite i smyg satt och betraktade mina medresenärer. Jag avgjorde ganska snabbt att jag nog skulle komma att trivas med stämningen i kupén, eftersom den kändes harmonisk och avslappnad. Så mycket mer tänkte jag inte på det. Jag var mest fokuserad på att fördriva dessa 18 timmar.
Anledningen till detta inlägg är den grej som hände när de var mindre än två timmar kvar av denna resa. I min kupé hade samtliga klivit av förutom jag och en person till. Där satt vi, hn och jag, som knappt hade utbytt ett enda ord och rullade tummarna mitt emot varandra i den stängda kupén. Helt plötsligt lutade sig personen fram mot mig och sa: "Ursäkta, det här kan bli pinsamt, men jag måste fråga. Är du möjligtvis med i RFSL?" Jag tittade glatt överraskat upp och sa att "Ja, det är jag!". Hn log stort mot mig och förklarade att hn hade misstänkt detta i och med att hn sett den lilla regnbågsflaggan på min väska. Själv hade hn i många år varit aktiv i RFSL i Borås, berättade hn också. Jag log stort tillbaka, och vi småpratade om café HaBiT på RFSL i Göteborg och sånt därt. Minnet ligger och värmer i mitt hjärta.
Det som förvånade mig i situationen var nog att jag som vanligt inte ens hade reflekterat över att någon kan se den där regnbågsflaggan på min väska och dra slutsatsen att jag nog pysslar med hbtq eller helt enkelt är hbtqperson. Flaggan i fråga är en helt hemmagjord liten grej som jag faktiskt har pysslat ihop med textilpennor en dag då jag hade tillgång till sådana i regnbågens alla färger. Den är cirka 2 gånger 2,5 centimeter stor och är ditsydd för hand med röd sytråd, och anledningen till att jag sydde dit den kan jag inte riktigt sätta fingret på. Det mest kändes som en fin grej. Och jag har fortfarande svårt att förstå att människor ser den och direkt fattar. För det händer faktiskt hela tiden. Och utifrån sett är det milt uttryckt väldigt logiskt att andra ser regnbågsflaggan på min väska och tänker att jag är hbtqperson. Jag misstänker också att jag undermedvetet sydde fast den där med denna intention. Men jag tror samtidigt att jag blir lite förvånad eftersom den är så liten. Det kan vara att andra hbtqpersoner precis som jag har en liten radar som ger väldiga utslag så fort det dyker upp en regnbågsflagga i något sammanhang., hur liten eller hemmagjord den än är. Blicken liksom söker sig ditåt och reagerar på det som om det vore portar till en förtrollad värld.
Och det är det väl kanske. På sätt och vis. Hbtqvärlden har både finheter och tråkigheter att erbjuda. Det finns mycket öppenhet, och det finns mängder med normer. Men någonstans tycker jag om den med dess mörka sidor. Och fortsätter att bli förtjust över att min lilla regnbågsflagga faktiskt uppmärksammas, och att den ibland gör att fina människor börjar prata med mig. Typiskt fin grej.
//Siv (af Edina & Siv)
söndag 14 juni 2009
Äktenskap? Jag förstår inte.
Jag (Siv) tittar på teveprogram där alla pratar om att de vill hitta en person att gifta sig med. Och förstår det inte riktigt.
Vem var det som bestämde att det ska finnas ett likhetstecken mellan "kärlek" och "giftermål"?
Jag tror att tanken om att en relation inte är bra nog om parterna i den av en eller en annan anledning inte gifter sig är ganska farlig. Vad är ett giftermål egentligen? Det innebär lite andra saker rent juridiskt om den ena parten skulle gå bort eller vid vissa eventuella situationer, men påverkar det verkligen relaterandet mellan de två personerna? Äktenskapet idealiseras så extremt mycket. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det sägas att människor så innerligt beundrar de som klarar av att leva ihop i med- och motgångar år efter år. Och att den som inte gifter sig innan den är trettiofem nog måste vara lite för konstig för att någon ska vilja ha den. Konstiga vill vi ju inte vara. Eller?
What about att ta hand om sig själv först och främst? Jag tror nog inte på att livet handlar om att hitta sin "andra hälft", att träffa personen som ska göra oss "hela". Jag tror att allting som händer i livet som handlar om att vi växer som människor beror på ett arbete som vi utför alldeles själva. Jag vet inte om jag tror på att vi någonsin kan bli "hela" på det sättet som idealet skriker om att vi ska bli (helst på två dagar, givetvis. Sedan kan vi ju gå ner tio kg de kommande fem dagarna också, av bara farten, och bli ännu mer "hela, sunda och lyckliga"). Om den där så kallade helheten skulle handla om att aldrig vara ledsen igen så är jag inte intresserad. Om den handlar om att vara "stark" (läs: om att aldrig någonsin bryta ihop, aldrig känna sig totalt vilsen och aldrig känna sig så enormt jäkla svag och liten) är det ingenting för mig. Jag beundrar människor som vågar göra som de vill, oavsett om det handlar om att leva med en och samma person i femton år, leva polyamoröst, eller över huvud taget inte syssla med kärleksrelationer, eller verkligen VAD SOM HELST som gör personen själv lycklig. Jag har ingen aning om ifall jag har någon lust alls att gifta mig någon dag. Jag förstår nämligen inte varför jag skulle vilja göra det. Även om jag träffar en person som jag vill leva i en monogam relation med och fortsätter att vilja det, så tror jag inte att själva äktenskapet skulle förändra någonting emellan oss. Jag vill bara att jag och den andra personen alltid fortsätter att fråga oss själva om vi verkligen vill ha den sortens relation. Och om svaret är ja, så fortsätter vi. Annars ändrar vi på relationen. Bryter den helt eller förändrar den. Det känns lite som att ett äktenskap snarare skulle försvåra den biten för mig. För att själva grundtanken med idén om äktenskapet handlar om att lova att en ska leva tillsammans resten av livet.
Jag tror att vi både överskattar och underskattar relationers betydelse på samma gång. Jag blir arg när samhället hetsar människor till att hitta någon att leva i en monogam relation med trots att somliga inte mår bra av att leva i en monogam relation. Dessutom är det inte så enkelt som samhället vill tro att möta någon som en kan må bra av att umgås med. Att bli kär på det där sättet och trivas med någon som de säger att vi ska kunna göra verkar ju vara en närmast omöjlig grej. Men det gör mig också jävligt arg när det hetsas till att leva helt själv, att "inte behöva någon annan", till att tycka att behövande och litenhet är dåliga egenskaper som ska fixas så att de försvinner. Jag tror att många människor mår bra av att acceptera att de behöver bli älskade. Jag tänker att vi är byggda så, att många mår bra av att bli kramade varje dag, eller att få utbyta några ord med någon varje dag. Att interagera med andra kan vara väldigt bra för vissa personer (vissa behöver det inte i lika hög utsträckning, utan behöver andra saker mer), och det gör mig förbannad att det nedvärderas så extremt att känna sig ledsen över att en känner sig ensam.
Jag tror på att vi snubblar över eller dras till människor som liksom är bra för oss för att de plockar fram någonting hos oss. Har ni hört talas om projektion? Det brukar pratas om det i negativa termer, d.v.s. att när en känner sig arg eller irriterad på en person för att den beter sig på ett visst sätt så är det för att vi egentligen vet att vi själva har det beteendet inom oss. Att vi inte skulle kunna bli så arga eller irriterade på grund av ett beteende som inte finns inom oss själva. För att det alltid är lättare att vara enormt elak mot sig själv än mot andra. Men nu tänker jag på en annan sorts projektion. Att bli glad och må bra av att umgås med en person för att den har egenskaper som vi har inom oss själva men ännu inte har fått chansen att bejaka så mycket som vi skulle vilja. Och med den här personen kan vi ta fram de egenskaperna, öva på att använda dem och integrera dem med resten av vårt jag. Puss på det.
Om någon skulle fråga mig varför just jag tror att jag träffar de människor som jag träffar så skulle jag nog berätta om det som jag skrivit i stycket precis ovan.
Och jag vill kunna leva utan att ha en enda kärleksrelation någon gång under resten av mitt liv , oavsett om jag vill det eller inte, utan att behöva känna mig dålig för att jag inte passar in i tvåsamhetsidealsmallen. Bugger off tvåsamhetsideal. Jag tänker inte låta dig styra mina handlingar, vem jag umgås med, vem jag kysser, hur många jag kysser, hur mycket av min tid jag spenderar för mig själv eller nej, ingenting alls faktiskt.
//Siv (af Edina&Siv)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)