Så otroligt vackert, viktigt och sorgligt. Titta på det här, och sprid!
//Siv
Visar inlägg med etikett Komma-ut. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Komma-ut. Visa alla inlägg
torsdag 14 oktober 2010
Hur jävligt det än känns nu så kan det bli bättre
Så otroligt vackert, viktigt och sorgligt. Titta på det här, och sprid!
//Siv
tisdag 28 september 2010
felsms
Till: Mamma
Sms: Fitta mot fitta på söndag?
Svar: Inget, hon ringde upp
Förklaring: Skulle skicka till kk, men hamnade hos mamma för att båda börjar på MA. Illa för mamma visste inte att jag var gay. Blev ett långt samtal.../Lilly
Detta har jag klippt från felsms.com en sida där man kan lägga upp sms som skickats fel, och vilket svar man fick plus en liten förklaring dårå. Visst är den lilla historien underbar.. hahaha! kan man komma ut på ett mer klockrent sätt??
kärlek// Ed
Sms: Fitta mot fitta på söndag?
Svar: Inget, hon ringde upp
Förklaring: Skulle skicka till kk, men hamnade hos mamma för att båda börjar på MA. Illa för mamma visste inte att jag var gay. Blev ett långt samtal.../Lilly
Detta har jag klippt från felsms.com en sida där man kan lägga upp sms som skickats fel, och vilket svar man fick plus en liten förklaring dårå. Visst är den lilla historien underbar.. hahaha! kan man komma ut på ett mer klockrent sätt??
kärlek// Ed
torsdag 26 augusti 2010
KEEP ON LIVIN'!
Jag började lyssna på Le tigre när jag var ungefär fjorton år, och jag älskade dem och specifikt Kathleen Hanna (som varit med i Bikini Kill) bortom allt sunt förnuft (typ tre miljarder varv runt jorden). Med stora blyertsifyllda bokstäver skrev jag bandets namn på mitt skåp i skolan, vilket säkert skapade problem för städarna som omsorgsfullt då och då ägnade tid åt att tvätta bort det. Jag fyllde alltid i det igen. På den tiden lyssnade jag på allt av Le tigre som jag kom över, och då exempelvis låten Keep on livin'. Som med mycket annan musik som en lyssnat på när en var yngre så har Le tigre hamnat i den låda i mitt huvud som heter "Musik som jag tycker om men inte lyssnar på jättemycket". Men för ett tag sedan såg jag i Alexander Alvina Chamberlands fina blogg att hn länkat till en livespelning med just denna låt, och blev helt gråtmild när jag lyssnade på den igen. Titta på det här. Och läs texten. Mycket tacksam för tipset från hn ovan att länka till videon från en blogg som pysslar med frågor som de här."Look up to the sky sky sky,
take back your own tonight,
You'll find more than you see.
It's time now now get ready,
so you can taste that sweet sweet cake and
feel the warm water in a lake (y'know).
What about the nice cool breeze and
hear the buzzing of the bumble bees.
Live beyond those neighborhood lives and
go past that yard outside and
push through their greatest fears and
live past your memories tears cause,
you don't need to scratch inside no just please
HOLD ON TO YOUR PRIDE.
So don't let them bring you down and
don't let them fuck you around cause
those are your arms that is your heart and
no no they can't tear you apart.
They can't take it away now cause
This is your time this is your life and
This is your time this is your life and
This is your time this is your life and
This is your time this is your life and....
You gotta keep on (keep on livin!)!"
//Sivan
tisdag 9 februari 2010
Barndomen och läggningen
Det slår mig ibland hur annorlunda saker och ting kanske hade kunnat bli under min uppväxt om jag visste mer om att det är okej att bli kär i personer av samma kön också.
Jag har några ganska tydliga minnen (som förvisso kan vara präglade av viss efterkonstruktion.. en vet ju aldrig med minnen) från stunder under min barndom då jag funderade över min läggning. Jag minns när jag gick på lågstadiet och plötsligt märkte att jag kände ett sånt där pirr i magen när jag tittade på en tjej vid klätterställningen på skolgården. Och jag minns hur otroligt ställd jag blev. Det var fem sekunder av acceptans från min sida som gjorde att jag kände det jag kände och jag minns att jag verkligen tänkte "men... jag känner för en tjej som jag ska känna för en kille. det här är fel". Och lådan stängdes igen. När Eva och Efva ingick partnerskap var jag redan 8 år gammal, men jag vet ändå att jag blev helt förvirrad när jag hörde om det. Jag hade aldrig hört talas om att två personer av samma kön kunde älska varandra, så det kändes inte rätt. Jag undrade om det var något fel på dem. Det fanns inga öppna ickeheterosexuella personer i min omgivning, så gudarna ska veta att jag saknade bra förebilder.
Men det är inte som att jag har varit "fri" från förälskelser för att jag inte tillät det jag kände för tjejer att kännas. Min barndom, ända från 6 års ålder och uppåt, är så otroligt präglad av förälskelser. Alltid pojkar, alltid förälskad i någon, alltid en pojkes initialer att skriva inuti de hjärtan som jag ritade i mina hemliga dagböcker, alltid någon att vilja fråga chans på. Men ändå. Jag minns att jag när jag gick i femte klass eller så gick runt med en ganska konstant tanke i huvudet. Jag tänkte "Jag är säkert lesbisk... TYPISKT, det FÅR jag inte vara! det är groteskt och vidrigt, jag får aldrig berätta om de här tankarna för någon annan!". Den tanken var som ett moln som låg i mitt huvud hela tiden, som jag gjorde allt jag kunde för att försöka att inte tänka på. Det var det mest förbjudna av allt. Det fanns ganska mycket homofobi i min vänskapskrets på den tiden. Att vara lesbisk var det äckligaste som fanns och det gjorde att ex. min bästa vän på den tiden när hon skulle uttrycka att hon tyckte om mig alltid sa "Jag tycker om dig (som kompis)!". Alltid det där "som kompis". Alltid. Det gick rykten om att vissa tjejer i vår klass var lesbiska, och vi skvallrade gärna om det. Vi var så stolta över vår heterosexualitet. Jag hade så mycket skam i hela huvudet och hjärtat och kroppen. Fan vad jag önskar att någon hade tagit mig åt sidan och berättat om att en kan leva i samkönade relationer och att det är precis lika vackert och fint som att ha relationer med personer av motsatt kön. Tänk om någon hade gjort det.
Jag undrar verkligen hur annorlunda min barndom hade blivit om det hade varit mer vanligt förekommande att helt vanliga människor var öppna med sin ickeheterosexuella läggning. Jag hade kunnat fråga chans på tjejer också. Jag hade kunnat acceptera att jag var förtjust och inte bara kände vänskapskärlek för vissa av de där tjejerna som jag var kompis med på den tiden. Och ordet lesbisk skulle inte ha varit ett skällsord. Jag har fortfarande väldigt svårt för att bli kallad det. Jag föredrar ju "homosexuell".
Men åh. om jag någon gång får barn. och mina systrars barn. barn i min närhet. De ska få veta, att alltsammans är okej. De ska få veta, det lovar jag.
//Sivan
Jag har några ganska tydliga minnen (som förvisso kan vara präglade av viss efterkonstruktion.. en vet ju aldrig med minnen) från stunder under min barndom då jag funderade över min läggning. Jag minns när jag gick på lågstadiet och plötsligt märkte att jag kände ett sånt där pirr i magen när jag tittade på en tjej vid klätterställningen på skolgården. Och jag minns hur otroligt ställd jag blev. Det var fem sekunder av acceptans från min sida som gjorde att jag kände det jag kände och jag minns att jag verkligen tänkte "men... jag känner för en tjej som jag ska känna för en kille. det här är fel". Och lådan stängdes igen. När Eva och Efva ingick partnerskap var jag redan 8 år gammal, men jag vet ändå att jag blev helt förvirrad när jag hörde om det. Jag hade aldrig hört talas om att två personer av samma kön kunde älska varandra, så det kändes inte rätt. Jag undrade om det var något fel på dem. Det fanns inga öppna ickeheterosexuella personer i min omgivning, så gudarna ska veta att jag saknade bra förebilder.
Men det är inte som att jag har varit "fri" från förälskelser för att jag inte tillät det jag kände för tjejer att kännas. Min barndom, ända från 6 års ålder och uppåt, är så otroligt präglad av förälskelser. Alltid pojkar, alltid förälskad i någon, alltid en pojkes initialer att skriva inuti de hjärtan som jag ritade i mina hemliga dagböcker, alltid någon att vilja fråga chans på. Men ändå. Jag minns att jag när jag gick i femte klass eller så gick runt med en ganska konstant tanke i huvudet. Jag tänkte "Jag är säkert lesbisk... TYPISKT, det FÅR jag inte vara! det är groteskt och vidrigt, jag får aldrig berätta om de här tankarna för någon annan!". Den tanken var som ett moln som låg i mitt huvud hela tiden, som jag gjorde allt jag kunde för att försöka att inte tänka på. Det var det mest förbjudna av allt. Det fanns ganska mycket homofobi i min vänskapskrets på den tiden. Att vara lesbisk var det äckligaste som fanns och det gjorde att ex. min bästa vän på den tiden när hon skulle uttrycka att hon tyckte om mig alltid sa "Jag tycker om dig (som kompis)!". Alltid det där "som kompis". Alltid. Det gick rykten om att vissa tjejer i vår klass var lesbiska, och vi skvallrade gärna om det. Vi var så stolta över vår heterosexualitet. Jag hade så mycket skam i hela huvudet och hjärtat och kroppen. Fan vad jag önskar att någon hade tagit mig åt sidan och berättat om att en kan leva i samkönade relationer och att det är precis lika vackert och fint som att ha relationer med personer av motsatt kön. Tänk om någon hade gjort det.
Jag undrar verkligen hur annorlunda min barndom hade blivit om det hade varit mer vanligt förekommande att helt vanliga människor var öppna med sin ickeheterosexuella läggning. Jag hade kunnat fråga chans på tjejer också. Jag hade kunnat acceptera att jag var förtjust och inte bara kände vänskapskärlek för vissa av de där tjejerna som jag var kompis med på den tiden. Och ordet lesbisk skulle inte ha varit ett skällsord. Jag har fortfarande väldigt svårt för att bli kallad det. Jag föredrar ju "homosexuell".
Men åh. om jag någon gång får barn. och mina systrars barn. barn i min närhet. De ska få veta, att alltsammans är okej. De ska få veta, det lovar jag.
//Sivan
onsdag 6 januari 2010
Ljuvlig liten kortfilm
"Så du blir bög på grund av lathet?"
Ah, denna lilla kortfilm totalt förgyllde min morgon och är verkligen väldigt värd att kika på. Gört!
//Siv
Ah, denna lilla kortfilm totalt förgyllde min morgon och är verkligen väldigt värd att kika på. Gört!
//Siv
onsdag 30 december 2009
Komma ut av Anders Öhrman
Det här är en bok fylld av komma-ut berättelser. Första gången jag kom i kontakt med den här boken, det var i år faktiskt, var när en ny bekant till mig visade mig sitt exemplar av boken och sa att sidorna var fyllda av tårar, pappret liksom nästan upplöst. Han hade läst den om och om igen, det var hans sätt att acceptera sin egen läggning och ladda upp inför att komma-ut för andra.
Det är korta berättelser, sanna. Väl värda att läsas.
komma-ut-high-five!!/ Edina
söndag 27 december 2009
"det här är min pappas ny pojkvän"
I mitt senaste inlägg skrev jag lite om att min mamma är väldigt stöttande gällande queer-heten å sånt och jag har tänkt vidare på det dära.. Om man går igenom något tillsammans så kommer man varandra närmare, därför bör ju queera-kids som kommit ut och vars föräldrar accepterat att de är queerföräldrar stå varandra närmre. Aight?
Jag kom att tänka på nån artikel som jag och Sivan faktiskt hade som kurslitteratur på socionomprogrammet. Det var en undersökning om de som växt upp med homosexuella föräldrar (antingen två som tillsammans skaffat barn eller en som efter att ha skaffat barn upptäckt sin homosexuallitet). Barnen var vuxna nu och de som hade haft det svårt var de barn som hade föräldrar som själva dolde sin homosexuallitet för andra, medan de som hade föräldrar som inte gjorde sin homosexuallitet till något onormalt mådde bra. Dessutom sa barnen att de hade kunnat avgöra bättre vilka som faktiskt var deras vänner på riktigt genom att bedöma hur de reagerade när de fick reda på att barnets förälder/rar var homo.
Det är klockrena grejer det dära. Alla mår bättre om man accepterar sig själv och är snäll mot sig själv. Och att sticka ut lite utanför ramen gör att det är lätt att särskilja riktiga vänner från annat bös.
// Edinan
Jag kom att tänka på nån artikel som jag och Sivan faktiskt hade som kurslitteratur på socionomprogrammet. Det var en undersökning om de som växt upp med homosexuella föräldrar (antingen två som tillsammans skaffat barn eller en som efter att ha skaffat barn upptäckt sin homosexuallitet). Barnen var vuxna nu och de som hade haft det svårt var de barn som hade föräldrar som själva dolde sin homosexuallitet för andra, medan de som hade föräldrar som inte gjorde sin homosexuallitet till något onormalt mådde bra. Dessutom sa barnen att de hade kunnat avgöra bättre vilka som faktiskt var deras vänner på riktigt genom att bedöma hur de reagerade när de fick reda på att barnets förälder/rar var homo.
Det är klockrena grejer det dära. Alla mår bättre om man accepterar sig själv och är snäll mot sig själv. Och att sticka ut lite utanför ramen gör att det är lätt att särskilja riktiga vänner från annat bös.
// Edinan
tisdag 15 september 2009
i'm not queer for your entertainment
Jag brukar inte berätta för folk att jag är homosexuell/queer. Jag sträcker aldrig fram handen och säger "Edina, Homosexuell". Hur ofta säger man till heteros att "Oj, är du straight, det har du inte berättat"?
Det är något personligt, och intressant först om man träder in i min personliga värld. Och då är det intressanta inte Att jag är queer, utan Vem jag lever tillsammans med, Hur jag lever och så vidare. Dock har jag en tendens till att dra ut lite länge på det där med att släppa in folk i min personliga värld (vilket jag kopplar till vetskapen om vad det kan innebära att komma ut för folk).
Förr eller senare kommer man alltid fram till det där ögonblicket, den där lilla sekunden då hela världen stannar till och man vet att NU, precis NU, kommer jag ut för dig. Jag hade ett sådant ögonblick förra veckan. Jag har umgåtts med en person och jag har fått uppfattningen att hon trott att jag varit straight, och jag har inte gett henne någon anledning att tro något annat -tvärtom nästan spätt på det genom att inte ge mina ex eller dejter namn osv. Men så i förra veckan alltså så stod vi och pratade och helt plötsligt ställde hon en fråga, en neutral sådan men där mitt svar vore avgörande för om jag kommit ut eller byggt mer fasad. Den där sekunden när allt liksom fryser till och autopiloten slås på för att medvetandet inte riktigt vågar vara med och så sa jag det. Jag kom ut. Och andades ut.
Hon slog inte ihjäl mig, hånade mig inte, bad mig inte att gå. Det var ett gott tecken, men jag tycker ändå att det avgörande är hur personen är mot mig de första gångerna vi ses efter att jag kommit ut. Och hon var som vanligt. Fiint. Jag kände en liten liten förändring i hur nära vi står varandra, fast det kanske mest är från mitt håll -jag har ju släppt in henne, och hon har blivit insläppt vilket hon kanske uppskattar och i och med det känner sig närmre mig.
Ibland tycker jag att det låter som om jag är jätteinstängd i min queerhet, men det är inte så. Jag är instängd hela jag. haha. Nej, men seriöst så tror jag mycket att det blir en del icke-komma-ut:ande eftersom jag för bara ett halvår sedan började i en klass med 159 andra studenter och jag inte vill ha etiketten HOMO och förväntas bidra med det perspektivet i alla lägen. Eller jag vet inte. Just nu är jag arg för att min queerhet hindrar mig i mitt familjebildande. Jag vill ha familj och barn, men hur får jag ihop mig själv och min queerhet med det? Shiiiiit va mycket ord och snack det blev från mig ikväll. Jag vill prata prata prata prata. Jag vill diskutera det queera livets framtid, jag vill höra andra prata om sin queerhet, jag vill föra dialog, jag vill slippa bli överöst med heteronorm hela tiden, jag vill ha en frizon -om så bara för en stund, jag vill få nya perspektiv, jag vill ha förebilder, jag vill känna samhörighet, jag vill prata prata prata prata lyssna lyssna lyssna lyssna.
// Edina
ps. en lättsam sak är att jag just insåg att ordet heteronorm kan uttalas som heteron-orm, som i en orm som tillhör heterosexuella människor. spännande. eller som het-eron-orm. eller heter-(h)on-orm?
Det är något personligt, och intressant först om man träder in i min personliga värld. Och då är det intressanta inte Att jag är queer, utan Vem jag lever tillsammans med, Hur jag lever och så vidare. Dock har jag en tendens till att dra ut lite länge på det där med att släppa in folk i min personliga värld (vilket jag kopplar till vetskapen om vad det kan innebära att komma ut för folk).
Förr eller senare kommer man alltid fram till det där ögonblicket, den där lilla sekunden då hela världen stannar till och man vet att NU, precis NU, kommer jag ut för dig. Jag hade ett sådant ögonblick förra veckan. Jag har umgåtts med en person och jag har fått uppfattningen att hon trott att jag varit straight, och jag har inte gett henne någon anledning att tro något annat -tvärtom nästan spätt på det genom att inte ge mina ex eller dejter namn osv. Men så i förra veckan alltså så stod vi och pratade och helt plötsligt ställde hon en fråga, en neutral sådan men där mitt svar vore avgörande för om jag kommit ut eller byggt mer fasad. Den där sekunden när allt liksom fryser till och autopiloten slås på för att medvetandet inte riktigt vågar vara med och så sa jag det. Jag kom ut. Och andades ut.
Hon slog inte ihjäl mig, hånade mig inte, bad mig inte att gå. Det var ett gott tecken, men jag tycker ändå att det avgörande är hur personen är mot mig de första gångerna vi ses efter att jag kommit ut. Och hon var som vanligt. Fiint. Jag kände en liten liten förändring i hur nära vi står varandra, fast det kanske mest är från mitt håll -jag har ju släppt in henne, och hon har blivit insläppt vilket hon kanske uppskattar och i och med det känner sig närmre mig.
Ibland tycker jag att det låter som om jag är jätteinstängd i min queerhet, men det är inte så. Jag är instängd hela jag. haha. Nej, men seriöst så tror jag mycket att det blir en del icke-komma-ut:ande eftersom jag för bara ett halvår sedan började i en klass med 159 andra studenter och jag inte vill ha etiketten HOMO och förväntas bidra med det perspektivet i alla lägen. Eller jag vet inte. Just nu är jag arg för att min queerhet hindrar mig i mitt familjebildande. Jag vill ha familj och barn, men hur får jag ihop mig själv och min queerhet med det? Shiiiiit va mycket ord och snack det blev från mig ikväll. Jag vill prata prata prata prata. Jag vill diskutera det queera livets framtid, jag vill höra andra prata om sin queerhet, jag vill föra dialog, jag vill slippa bli överöst med heteronorm hela tiden, jag vill ha en frizon -om så bara för en stund, jag vill få nya perspektiv, jag vill ha förebilder, jag vill känna samhörighet, jag vill prata prata prata prata lyssna lyssna lyssna lyssna.
// Edina
ps. en lättsam sak är att jag just insåg att ordet heteronorm kan uttalas som heteron-orm, som i en orm som tillhör heterosexuella människor. spännande. eller som het-eron-orm. eller heter-(h)on-orm?
söndag 30 augusti 2009
att komma ut eller inte komma ut, det är frågan
Återigen en historia från min mega släkt och mina komma ut eller inte komma ut berättelser.
Jag var på en släktmiddag, fast där det var släktingars släktingar med oxå. Jag överhörde hur min kusin berättade för sin farfar (typ 100år gammal) vem som var vem så att säga, alltså namn och släktband. Min kusin pekade på mig och sa det är Edina, min kusin och tjejen bredvid henne är "Stina", hennes kompis. Jag gav först tjejen jag var där med en frågandeblick och sedan min kusin, var på kusinen stannade upp i sitt prat och frågade mig "är det okej att jag säger så?" jag svarade JA.
Jag anser, ansåg, att det är upp till min kusin att beskriva världen som hen vill för sin farfar, det är inte upp till mig och jag kan leva med eller utan hans vetskap om vilken relation jag har med "Stina". Dessutom gjorde min kusin sitt val när hen valde ordet Kompis för att beskriva relationen. FUCKERS!, nånstans blir jag ledsen när min relation suddas ut för att den inte är som normen vill ha den. Men samtidigt är det inte hela världen och jag respekterar att äldre människor Kan ha en annan syn. Men ändå.
Varför är det överhuvudtaget en valmöjlighet i hur min relation beskrivs?
Jag och "Stina" var absolut inte på middagen som Kompisar. Lika lite som min bror och hans tjej var där som kompisar. Men aldrig aldrig aldrig skulle någon få för sig att beskriva deras relation med ordet kompisar. Dock är jag så jävla nöjd med att jag och "Stina" var på middagen ihop, för majoriteten visste ändå att hon var där som min tjej och inget annat. Vi smalt in bra och behandlades som det par vi var där som. Hejja att få vara som man är och inte behöva Komma Ut aktivt, hejja att liksom smälta in och bara vara ett par och inte ett HOMOpar.
// Ed
Jag var på en släktmiddag, fast där det var släktingars släktingar med oxå. Jag överhörde hur min kusin berättade för sin farfar (typ 100år gammal) vem som var vem så att säga, alltså namn och släktband. Min kusin pekade på mig och sa det är Edina, min kusin och tjejen bredvid henne är "Stina", hennes kompis. Jag gav först tjejen jag var där med en frågandeblick och sedan min kusin, var på kusinen stannade upp i sitt prat och frågade mig "är det okej att jag säger så?" jag svarade JA.
Jag anser, ansåg, att det är upp till min kusin att beskriva världen som hen vill för sin farfar, det är inte upp till mig och jag kan leva med eller utan hans vetskap om vilken relation jag har med "Stina". Dessutom gjorde min kusin sitt val när hen valde ordet Kompis för att beskriva relationen. FUCKERS!, nånstans blir jag ledsen när min relation suddas ut för att den inte är som normen vill ha den. Men samtidigt är det inte hela världen och jag respekterar att äldre människor Kan ha en annan syn. Men ändå.
Varför är det överhuvudtaget en valmöjlighet i hur min relation beskrivs?
Jag och "Stina" var absolut inte på middagen som Kompisar. Lika lite som min bror och hans tjej var där som kompisar. Men aldrig aldrig aldrig skulle någon få för sig att beskriva deras relation med ordet kompisar. Dock är jag så jävla nöjd med att jag och "Stina" var på middagen ihop, för majoriteten visste ändå att hon var där som min tjej och inget annat. Vi smalt in bra och behandlades som det par vi var där som. Hejja att få vara som man är och inte behöva Komma Ut aktivt, hejja att liksom smälta in och bara vara ett par och inte ett HOMOpar.
// Ed
söndag 19 juli 2009
Mel C
När jag var liten hade jag en massa planscher uppsatta på mina väggar. Jättejätte många. Jag fick dom med tidningarna OKEJ och FRIDA som jag prenumererade på som liten tonåring. Flest bilder hade jag på Backstreet Boys och Spice Girls. Jag var kär i Kevin och i Mel C. Jag förväntades vara kär i någon av Backstreet Boysarna och ha bilder på dom även i min filofax, och det hade jag. Men även på Mel C. Hon är så fiiiin! (Är fortfarande lite förälskad i henne). Jag ville ville ville ville träffa henne. Jag var sådär tonårsdramatisk och grät ibland när jag tittade på planschen och liksom önskade att vi skulle träffas och sådär. Det var inte bara så som att jag beundrade henne som idol, jag var kääär. Ändå fattade jag inte att jag var Gay först. Det gick inte riktigt ihop i mitt huvud, att jag kände så mycket dramatiska känslor för henne och ville pussa på bilderna så som de andra tjejerna gjorde med bilderna på Nick eller Brian. Sen fattade jag. Och hon kommer alltid att vara speciell liksom, det känns som om vi haft en relation. Jag blir glad när hon har det bra, för hon har funnits där för mig på något konstigt sätt liksom. När jag oroade mig över att ingen annan skulle förstå så tänkte jag att hon skulle göra det. Det är skönt att idealisera kändisar och tillskriva dom alla de egenskaper man behöver att de skall ha, det gjorde stor skillnad i mitt liv när jag skulle hantera min komma-ut-för-mig-själv-process. För man behöver nån på sin sida. Och hon var på min.
Jag fick se henne live några år senare, jag vann biljetterna över radio.. och grät i direktsändning. Ytterligare några år senare träffade jag henne på en skivsignering och jag har ett foto på oss två.
Hon är queer. Visst, hon har man och barn nu. Men hon har alltid haft ett rykte om sig att vara Gay, men sagt att hon skulle ha berättat om det var så. Hon lever ut både sina kvinnliga och pojkaktiga sidor. Hon har inte fallit för hela normen. Hon har gått sin egen väg.
textrader jag gillar:
“So I found a reason to stay alive
Try a little harder see the other side
Talking to myself
Too many sleepless nights
Trying to find a meaning to this stupid life” (First day of my life)
“Here inside of me
I'm who I wanna be
It's a beautiful day” (Positively somewhere)
“Suddenly Monday appears again.
Were was the weekend? I lost it again.
Run to the bus stop. It's never on time.
I couldn't care less 'cos you make me feel fine.” (Suddenly Monday)
// Edina (af Edina & Siv)
Jag fick se henne live några år senare, jag vann biljetterna över radio.. och grät i direktsändning. Ytterligare några år senare träffade jag henne på en skivsignering och jag har ett foto på oss två.
Hon är queer. Visst, hon har man och barn nu. Men hon har alltid haft ett rykte om sig att vara Gay, men sagt att hon skulle ha berättat om det var så. Hon lever ut både sina kvinnliga och pojkaktiga sidor. Hon har inte fallit för hela normen. Hon har gått sin egen väg.
textrader jag gillar:
“So I found a reason to stay alive
Try a little harder see the other side
Talking to myself
Too many sleepless nights
Trying to find a meaning to this stupid life” (First day of my life)
“Here inside of me
I'm who I wanna be
It's a beautiful day” (Positively somewhere)
“Suddenly Monday appears again.
Were was the weekend? I lost it again.
Run to the bus stop. It's never on time.
I couldn't care less 'cos you make me feel fine.” (Suddenly Monday)
// Edina (af Edina & Siv)
torsdag 16 juli 2009
komma-ut-historia
Det finns rätt många olika sätt att komma ut.
Här kommer ett av mina mer minnesvärda.
På högstadiet umgicks jag med en tjej som inte hade helt lätt för det där med homosexuallitet. Jag berättade aldrig för henne då. Några år senare korsades våra vägar och jag kom ut för henne. Inte med flit dock. Jag och en brud skulle åka buss in till stan. Precis när vi kliver på bussen nyper den här bruden mig i rumpan så att jag hoppar till, som hämnd klämmer jag på hennes boob. När jag gör mitt klämmande har vi precis kommit in i själva bussen så att vi ser alla och dom ser oss. Fuck liksom, där satt hon och tittade på mig när jag hade någon annans bröst i min hand. Haha. Jag sa hej och gick snabbt längre bak i bussen.
// Edina (af Edina & Siv)
Här kommer ett av mina mer minnesvärda.
På högstadiet umgicks jag med en tjej som inte hade helt lätt för det där med homosexuallitet. Jag berättade aldrig för henne då. Några år senare korsades våra vägar och jag kom ut för henne. Inte med flit dock. Jag och en brud skulle åka buss in till stan. Precis när vi kliver på bussen nyper den här bruden mig i rumpan så att jag hoppar till, som hämnd klämmer jag på hennes boob. När jag gör mitt klämmande har vi precis kommit in i själva bussen så att vi ser alla och dom ser oss. Fuck liksom, där satt hon och tittade på mig när jag hade någon annans bröst i min hand. Haha. Jag sa hej och gick snabbt längre bak i bussen.
// Edina (af Edina & Siv)
söndag 12 juli 2009
Magkänslan
Ibland försöker jag klura ut hur man faktiskt vet att man är homosexuell eller inte. Eller bi. Eller hetero. Eller vad som helst. Jag försöker tänka tillbaka en tio år då jag för första gången sa till någon "jag är homosexuell". Hur motiverade jag det? Jag antar att det handlar om magkänsla. Jag minns att jag tänkte att jag inte kunde veta om jag gillade tjejer förrän jag hade testat att vara med en tjej. Jag minns oxå att jag inte ville testa med en tjej förrän jag visst säkert, jag tyckte att det vore fel att göra så. Men jag visste att jag inte ville testa att vara med en kille, ändå var det det som verkade vara det enda valet. Så jag hängde med pojkar. Jag var aldrig kär, jag försökte leta efter den där känslan som borde infinna sig. Nu tänker den blivande socionomen i mig, "men Edina, det där är ju rollteori.. du gjorde bara det som förväntades av dig, du försökte leva upp till rollen som andra gett dig". I min värld fanns inget annat än heterosexuell tvåsamhet. Jag skojjar inte, jag visste inte alls att homosexuallitet var ett alternativ. Det tog tid för mig att placera känslorna och tankarna. Men jag visst ju, jag fick fjärilar i magen när hon var i närheten och jag fick inte nog av hennes leende och hennes intensiva liksom glittriga blick. Så kände jag inte för pojkarna. Där i ligger skillnaden.
Jag älskar brudar. Over and out.
// Edina (af Edina & Siv)
Jag älskar brudar. Over and out.
// Edina (af Edina & Siv)
torsdag 11 juni 2009
blinddejt med heteronormativa glasögon
Jag har rotat igenom gamla dagböcker och texter och hittade en text jag skrev när jag kommit hem från ett stoort läger (tusentals deltagare). Jag var i mitten av tonåren typ och hade inte kommit ut för hela världen. Min familj och mina vänner visste, men jag hade inte hittat ett förhållningssätt till omvärlden liksom. Jag visste inte hur mitt queera jag skulle kunna fungera naturligt i vardagen så att säga. Jag höll på att hitta rätt, men det kom bakslag och här är ett tydligt exempel som hade kunnat göra mig grymt ledsen, men istället fick jag massa stöd av mina vänner som stod upp för mig och det gjorde mig starkare. Händelsen är en mass-blinddejt arrangerad av ungdomsledare, man anmälde sig genom att kryssa i vilken lägergrupp man tillhörde (för att inte hamna på en blinddejt med någon man kände), om man var kille eller tjej samt att kryssa i om man ville dejta en kille eller tjej. Jag och en från min lägergrupp kryssade båda i att vi var tjejer och ville träffa tjejer. Här kommer orden jag skrev i min dagbok efteråt:
”Det värsta jag varit med om… En kille, de parade ihop mig med en kille. Vem fan gav dom rätten till det? Jag förstår inte hur de hade tänkt, eller de har nog inte tänkt alls… Hur i helvete gick det här till? Skit på dom!! Jag avskyr när världen är sne, jag mår så dåligt då. Varför är det ingen som förstår? De övertalade mig att gå med i deras lek, sen betalade de mig med förnedring. Vem fan gav dem rätten att bestämma? Jag kryssade i tjej och fick kille.. om en kille valt tjej skulle han inte, under några som helst odds hamnat med en annan kille! Vem har bestämt att hetero är norm? Världen är sjuk och jag försöker kämpa mot viruset. De ansåg att jag skulle vara glad för att jag fick någon alls, eftersom många blev utanför. Varför parade de inte ihop dem med varandra då? Eller har de respekt för hetero-önskningar men inte homo? Kommer jag någonsin finna bot mot vår sjuka värld? Än har jag inte gett upp kampen, men fortsätter de trampa på mig vet jag inte vad jag gör. ”
Jag och min vän blev alltså båda ihop parade med killar.. det var väldigt obekvämt.. hur säger man till sin dejt att man gillar tjejer och inte alls vill träffa dom egentligen? Fan va arg och ledsen jag blev. Jag hade varit hur pirrig som helst innan liksom, för att jag vågat kryssa i Tjej och för att jag skulle få träffa en annan tjej som oxå kryssat i tjej!!!! Vi pratade med arrangörerna efteråt, och de ansåg alltså att vi skulle vara tacksamma över att vi fått dejta någon alls eftersom det varit många (killar) som inte fått någon dejt alls eftersom det var för få tjejer. Schysst. Det var som om de tyckte att det bara var en kul grej att vi kryssade i att vi ville träffa tjejer. Men så var det ju inte!! Jag minns att jag från början verkligen drog mig för att anmäla mig till blinddejtandet för att jag var säker på att det skulle vara heteronormativt och stå typ kryssa här om du är en kille som vill träffa en tjej och kryssa här om du är tjej och vill träffa en kille. Men jag gick med tillslut, för att jag faktiskt kunde kryssa i både jag är tjej och att jag ville träffa en tjej. Det gick inte riktigt som det skulle. MEN tjejen som jag hade hoppats på att paras ihop med via blinddejtandet vågade jag bjuda ut sen, tackvare stödet jag insåg att jag hade från mina vänner. MOAHAHA fuck you heteronormativa trångsynta jävla lägerledare!
// Edina (af Edina & Siv)
”Det värsta jag varit med om… En kille, de parade ihop mig med en kille. Vem fan gav dom rätten till det? Jag förstår inte hur de hade tänkt, eller de har nog inte tänkt alls… Hur i helvete gick det här till? Skit på dom!! Jag avskyr när världen är sne, jag mår så dåligt då. Varför är det ingen som förstår? De övertalade mig att gå med i deras lek, sen betalade de mig med förnedring. Vem fan gav dem rätten att bestämma? Jag kryssade i tjej och fick kille.. om en kille valt tjej skulle han inte, under några som helst odds hamnat med en annan kille! Vem har bestämt att hetero är norm? Världen är sjuk och jag försöker kämpa mot viruset. De ansåg att jag skulle vara glad för att jag fick någon alls, eftersom många blev utanför. Varför parade de inte ihop dem med varandra då? Eller har de respekt för hetero-önskningar men inte homo? Kommer jag någonsin finna bot mot vår sjuka värld? Än har jag inte gett upp kampen, men fortsätter de trampa på mig vet jag inte vad jag gör. ”
Jag och min vän blev alltså båda ihop parade med killar.. det var väldigt obekvämt.. hur säger man till sin dejt att man gillar tjejer och inte alls vill träffa dom egentligen? Fan va arg och ledsen jag blev. Jag hade varit hur pirrig som helst innan liksom, för att jag vågat kryssa i Tjej och för att jag skulle få träffa en annan tjej som oxå kryssat i tjej!!!! Vi pratade med arrangörerna efteråt, och de ansåg alltså att vi skulle vara tacksamma över att vi fått dejta någon alls eftersom det varit många (killar) som inte fått någon dejt alls eftersom det var för få tjejer. Schysst. Det var som om de tyckte att det bara var en kul grej att vi kryssade i att vi ville träffa tjejer. Men så var det ju inte!! Jag minns att jag från början verkligen drog mig för att anmäla mig till blinddejtandet för att jag var säker på att det skulle vara heteronormativt och stå typ kryssa här om du är en kille som vill träffa en tjej och kryssa här om du är tjej och vill träffa en kille. Men jag gick med tillslut, för att jag faktiskt kunde kryssa i både jag är tjej och att jag ville träffa en tjej. Det gick inte riktigt som det skulle. MEN tjejen som jag hade hoppats på att paras ihop med via blinddejtandet vågade jag bjuda ut sen, tackvare stödet jag insåg att jag hade från mina vänner. MOAHAHA fuck you heteronormativa trångsynta jävla lägerledare!
// Edina (af Edina & Siv)
lördag 9 maj 2009
Komma-ut-historia-2 anno 2009
Jag var nyss på begravning. Yes sorgligt.
Min före detta sambo var där som stöd. Just den dagen ignorerad jag alla tankar på att eventuellt dölja min läggning. Hon fick sitta med i främsta raden bredvid mig. Lika självklart som min bror hade sin tjej bredvid sig. Jag visste att alla andra satt bakom och såg det. Men jag tänkte att det inte spelade någon roll just den dagen. Annars tänker jag ibland att jag inte kan vara helt öppen inför de äldre släktingarna och så. (Vet inte varför jag har de tankarna, får väl analysera det med Siv någon dag).
Det var släktingar där som inte träffat mig sen jag insåg min läggning själv. Det var skönt att känna att de fick ta mig som jag var. Att jag inte skulle behöva bygga någon fasad. Det känns lite galet att jag varit öppet Gay för mig själv i 10år, men fortfarande tänker att andra kan ta illa upp/ ha åsikter. De där komma ut åren när jag var ung har satt sina spår. Det är känsligt, för det är så personligt och gör liksom ont när andra inte accepterar en som man är. Varför har Jag dåligt samvete?
Nu till the komma-ut-historia:
Vid middagen efteråt så satt jag bredvid ex sambon. Mittemot oss satt en av min mors väninnor, vi pratade en del och det rullade på bra. Under middagen frågade exet mig om prästen som närvarade var den prästen som hade skrivit på Prästuppropet. (För några år sedan skrev massa präster på mot homoäktenskap. Jag blev upprörd och mailade flera av dom, bland annat denna prästen då som är vår familjepräst så att säga och har betytt mycket för mig tidigare.) Jag sa att ”jupp, det är den prästen”. Sen pratade vi väldigt tyst om olika idéer jag har, tillexempel att fråga den prästen om hen vill viga mig och kim (ett påhittat känsneutralt namn) för att fucka upp hens huvud och tvinga hen att bli obekväm och fråga efter kön eller så, eller i alla fall börja fundera över sådant. Helt plötsligt utbrister min mors väninna ett exalterat och glatt ”GÖR DET!”. Det var så himla fint. Hon var pepp på det och tyckte att det var helt rätt! Hihi. Efteråt undrade både jag och exet hur hon kunnat snappa upp vår diskreta konversation. Jag blev helt överlycklig. Jag berättade det för min mor och hon berättade att hon berättat för henne att mitt ex var just min före detta sambo och att väninnan reagerat helt okonstlat med ett ”va fint att hon är här”.
Ibland är det så himla fint att få komma ut. Jag kan känna hur mycket närmre jag kommer människan då. Hur vi liksom genom det helt plötsligt är djupa med varandra. Fast det är klart, då är jag ju den jag är -helt och hållet.
// Edina (af Edina & Siv)lördag 2 maj 2009
Starta hbtq-grupp
(psst. Anledningen till att "q" inte är inkluderat någonstans i den här texten är att jag inte var så insatt i den queera delen av det hela på den tiden, samt att gruppen alltid kallades för rätt och slätt hbt-grupp)
Jag, Siv, har ju redan nämnt att jag var med och startade upp en hbt-grupp på min gymnasieskola. Nu tänker jag berätta lite om hur det gick till och varför det här visade sig vara en så bra grej.
Året var 2006, och jag skulle tro att månaden var januari. Jag gick alltså i tvåan. En dag satt jag och klickade runt på helgon.net (där jag på den tiden hängde mycket seriöst) och ramlade över en presentationssida tillhörande en person vid namn Erik som jag kände igen som en person som gick i ettan på min skola. Skolan i fråga var Donnergymnasiet, som är en tämligen liten skola som på den tiden hade cirka 450 elever, och jag och Erik hade träffat på varandra då vi båda assisterade vid en öppet hus-kväll på skolan under hösten innan. Jag uppmärksammade att Erik verkade definiera sig som homosexuell, liksom jag, och fick helt plötsligt en idé. Och jag skrev till Erik, någonting i stil med "Det är ju du!" och "Vi borde starta en hbt-grupp på Donner!". Erik svarade ganska snabbt att "Nämen hej!" och "Ja. Jag och min vän Sanna som går i min klass har faktiskt pratat om att vi vill göra det!".
Det var alltså, så att säga, en idé som formulerades på två olika håll men som förverkligades genom mötet mellan oss tre. En flata, en bög och en bi-tjej. Och varför en hbt-grupp då?
Min egen anledning var att jag var lite trött på att känna att jag var ungefär den enda ickeheterosexuella personen på skolan. Innan jag träffade Erik och Sanna möttes jag ständigt av reaktioner i form av extrem överraskning eller helt enkelt tystnad från eleverna på den där skolan. Jag ville se om vi var fler. Och jag ville träffa personer som jag kunde prata om det med, som skulle nicka igenkännande istället för att spärra upp ögonen eller titta åt ett annat håll.
Med tiden förstod att en hbt-grupp fyller en mängd olika funktioner, och jag tänker berätta om några av dem här:
Strax efter det satte vi ett datum för det första mötet och satte upp affischer. Vi annonserade även om det på First class, skolans mail-program. Och det första mötet var helt underbart. Vi var ungefär 7-10 personer som deltog, och vi satt i ett litet rum och bara tittade på varandra med nervösa leenden och eufori virvlandes inuti. Jag minns att jag var så nervös att jag inte kunde få ordning på rösten när jag pratade, det kändes som att mina revben skulle skaka sönder. Och vi satt i rummet i flera timmar och bara pratade och pratade. Om att leva som hbt-person, om våra komma ut-processer, om hur vi skulle fortsätta arbetet med gruppen. Det var verkligen en av de allra finaste stunderna i mitt liv. Stämningen var så enormt präglad av acceptans, omtanke och glädje. Jag upplevde lite samma lyckorus som när jag första gången vågade acceptera min ickeheterosexualitet när jag var femton år. Det var så ljuvligt. Jag unnar alla människor att få befinna sig i ett sådant sammanhang, att få uppleva den sortens känslor.
Sedan den här gruppen startades har vi gjort en hel bunt olika fantastiskt fina saker tillsammans. I liten skala har vi haft filmkvällar med hbt-tema, pysseldagar, fest med drag-tema, besöka café-kvällar, och en enorm mängd möten där vi suttit tillsammans och fikat, planerat, skrattat och bara tyckt om situationen. I lite större skala har vi hållit i en schemabrytande temadag om homofobi och heteronormativitet på skolan, då vi ordnade diskussionsövningar och filmvisning. Vi har även arrangerat två fester för hbt-personer under 18 år under HBT-festivalen i Göteborg (-07 och -08) på Blå Stället och Röhsska muséet. Vi har medverkat i tidningen vid inte mindre än tre tillfällen, med artiklar om de här ungdomsfesterna och om hbt-gruppen i dess helhet. Under våren förra året bytte vi namn från det lite anonyma "hbt-gruppen" till "ungHBT".
Det mest positiva i allt det här är att jag genom den här gruppen har kommit i kontakt med merparten av mina närmaste vänner under de senaste åren. Jag vet inte om det är slumpen, eller faktumet att personer som är intresserade av hbt-frågor i många fall verkar vara ganska öppna, fina och medvetna människor som jag klickar med på ovanligt fint sätt. Men genom den här gruppen har jag träffat så många fantastiska, underbara människor det det gör mig helt svag av glädje att tänka på det. Fler än jag kan räkna till med alla mina fingrar, och då är jag ändå en person som är väldigt kräsen när det gäller vilka personer som jag funkar bra med. Eller, jag kanske är lite svår av mig helt enkelt.
I det stora sammanhanget så tycker jag definitivt att hbt-gruppen bidrog till att förbättra hbt-klimatet på skolan. Det positiva var att det liksom gick ifrån att människor möttes av överraskning eller totalt tystnad när de kom ut som ickehetero eller ickebekväm med sitt kroppsliga kön, till ett "åh, så du kanske är med i hbt-gruppen?". Jag tror att det handlade mycket om att någon måste våga börja prata om det. Och om någon börjar, så blir det lite lättare för de andra att följa efter. Det är ganska simpel psykologi egentligen.
Jag skulle verkligen rekommendera att starta en hbt-grupp i vilket sammanhang som helst. Jag tror att det passar extra bra på en gymnasie- eller högstadieskola. För det behövs, så otroligt mycket, under de där åren då identiteten i många fall är på väg att formas.
You can do it!
//Siv (af Edina & Siv)
Jag, Siv, har ju redan nämnt att jag var med och startade upp en hbt-grupp på min gymnasieskola. Nu tänker jag berätta lite om hur det gick till och varför det här visade sig vara en så bra grej.
Året var 2006, och jag skulle tro att månaden var januari. Jag gick alltså i tvåan. En dag satt jag och klickade runt på helgon.net (där jag på den tiden hängde mycket seriöst) och ramlade över en presentationssida tillhörande en person vid namn Erik som jag kände igen som en person som gick i ettan på min skola. Skolan i fråga var Donnergymnasiet, som är en tämligen liten skola som på den tiden hade cirka 450 elever, och jag och Erik hade träffat på varandra då vi båda assisterade vid en öppet hus-kväll på skolan under hösten innan. Jag uppmärksammade att Erik verkade definiera sig som homosexuell, liksom jag, och fick helt plötsligt en idé. Och jag skrev till Erik, någonting i stil med "Det är ju du!" och "Vi borde starta en hbt-grupp på Donner!". Erik svarade ganska snabbt att "Nämen hej!" och "Ja. Jag och min vän Sanna som går i min klass har faktiskt pratat om att vi vill göra det!".
Det var alltså, så att säga, en idé som formulerades på två olika håll men som förverkligades genom mötet mellan oss tre. En flata, en bög och en bi-tjej. Och varför en hbt-grupp då?
Min egen anledning var att jag var lite trött på att känna att jag var ungefär den enda ickeheterosexuella personen på skolan. Innan jag träffade Erik och Sanna möttes jag ständigt av reaktioner i form av extrem överraskning eller helt enkelt tystnad från eleverna på den där skolan. Jag ville se om vi var fler. Och jag ville träffa personer som jag kunde prata om det med, som skulle nicka igenkännande istället för att spärra upp ögonen eller titta åt ett annat håll.
Med tiden förstod att en hbt-grupp fyller en mängd olika funktioner, och jag tänker berätta om några av dem här:
- En mötesplats för personer som har tankar om hbt-frågor eller bryter mot heteronormen och vill prata om dem med andra personer som har/gör det.
- En möjlighet till att få befinna sig i en grupp där en inte är minoritet i sin sexuella läggning eller könsidentitet.
- En slags stödgrupp i komma ut-processen. Gruppen kan finnas där för att peppa och stötta, för att lyssna om en vill berätta om hur det känns att komma ut som hbt-person. Det kan fungera som en frizon och ett varmt och kärleksfullt sammanhang.
- Synliggörandet av hbt-personer. Att visa att det går jättebra att leva som öppen hbt-person - stolt, lycklig och omgiven av stöttande vänner.
- Att ta upp diskussionen om hbt-frågor på skolan, och på så vis bryta den tabu som kan finnas även i skolsammanhang. Att diskutera heteronormen och dess konsekvenser och att synliggöra homofobi.
Strax efter det satte vi ett datum för det första mötet och satte upp affischer. Vi annonserade även om det på First class, skolans mail-program. Och det första mötet var helt underbart. Vi var ungefär 7-10 personer som deltog, och vi satt i ett litet rum och bara tittade på varandra med nervösa leenden och eufori virvlandes inuti. Jag minns att jag var så nervös att jag inte kunde få ordning på rösten när jag pratade, det kändes som att mina revben skulle skaka sönder. Och vi satt i rummet i flera timmar och bara pratade och pratade. Om att leva som hbt-person, om våra komma ut-processer, om hur vi skulle fortsätta arbetet med gruppen. Det var verkligen en av de allra finaste stunderna i mitt liv. Stämningen var så enormt präglad av acceptans, omtanke och glädje. Jag upplevde lite samma lyckorus som när jag första gången vågade acceptera min ickeheterosexualitet när jag var femton år. Det var så ljuvligt. Jag unnar alla människor att få befinna sig i ett sådant sammanhang, att få uppleva den sortens känslor.
Sedan den här gruppen startades har vi gjort en hel bunt olika fantastiskt fina saker tillsammans. I liten skala har vi haft filmkvällar med hbt-tema, pysseldagar, fest med drag-tema, besöka café-kvällar, och en enorm mängd möten där vi suttit tillsammans och fikat, planerat, skrattat och bara tyckt om situationen. I lite större skala har vi hållit i en schemabrytande temadag om homofobi och heteronormativitet på skolan, då vi ordnade diskussionsövningar och filmvisning. Vi har även arrangerat två fester för hbt-personer under 18 år under HBT-festivalen i Göteborg (-07 och -08) på Blå Stället och Röhsska muséet. Vi har medverkat i tidningen vid inte mindre än tre tillfällen, med artiklar om de här ungdomsfesterna och om hbt-gruppen i dess helhet. Under våren förra året bytte vi namn från det lite anonyma "hbt-gruppen" till "ungHBT".
Det mest positiva i allt det här är att jag genom den här gruppen har kommit i kontakt med merparten av mina närmaste vänner under de senaste åren. Jag vet inte om det är slumpen, eller faktumet att personer som är intresserade av hbt-frågor i många fall verkar vara ganska öppna, fina och medvetna människor som jag klickar med på ovanligt fint sätt. Men genom den här gruppen har jag träffat så många fantastiska, underbara människor det det gör mig helt svag av glädje att tänka på det. Fler än jag kan räkna till med alla mina fingrar, och då är jag ändå en person som är väldigt kräsen när det gäller vilka personer som jag funkar bra med. Eller, jag kanske är lite svår av mig helt enkelt.
I det stora sammanhanget så tycker jag definitivt att hbt-gruppen bidrog till att förbättra hbt-klimatet på skolan. Det positiva var att det liksom gick ifrån att människor möttes av överraskning eller totalt tystnad när de kom ut som ickehetero eller ickebekväm med sitt kroppsliga kön, till ett "åh, så du kanske är med i hbt-gruppen?". Jag tror att det handlade mycket om att någon måste våga börja prata om det. Och om någon börjar, så blir det lite lättare för de andra att följa efter. Det är ganska simpel psykologi egentligen.
Jag skulle verkligen rekommendera att starta en hbt-grupp i vilket sammanhang som helst. Jag tror att det passar extra bra på en gymnasie- eller högstadieskola. För det behövs, så otroligt mycket, under de där åren då identiteten i många fall är på väg att formas.
You can do it!
//Siv (af Edina & Siv)
lördag 11 april 2009
Komma-ut-historia anno 2009
Nu har vi lite påsklov. Jag börjar få abstinens efter Siv. Jag har just ätit påskmiddag med min familj. Igår hade vi släktfest. Fina grejer. Jag har väldigt stor släkt kan jag ju lägga till. Min äldsta kusin är nästan femtio år gammal och min yngsta är sådär strax över fem. Det gör även att jag har flera kusiner som är jämnåriga med mig och det är gött och gör ju att man har några att mingla och prata lite om… ehhh.. livet… med. Du vet..
Jag står och pratar med tre av mina kusiner som är i min ålder. Vi pratar festställen, föräldrar, lägenheter och snusk. En av mina andra kusiner kommer förbi och frågar mig vart X är. (X är en tjej jag träffat ett tag så att säga). Jag förklarar kort varför hon inte kunde komma på festen, varpå kusinen sedan lämnar rummet igen. Sen säger min ena kusin ”Så du har kille?!”. Jag svarar med motfrågan ”Är du säker på att det är en kille?!”. Han blir lite ställd och säger…”ehhh… är det en tjej?.... nej visst är det en kille… en kille.. eller va? tjej?.” Jag berättar att det är en tjej . Han säger ”så du är en sådan Mutant”. Sen blir det pinsamt tyst och mina två andra kusiner (som sen tidigare vet att jag är gay) fnissar och retar honom för hans problem med att ta sig ur situationen. Sen fortsätter han osammanhängande säga saker som ”alltså jag har inga problem med det där”, ”för min del är det ok”, ”en gång när jag var på ett gayställe stötte två killar på mig”, ”för mig får folk syssla med vad de vill så länge de är nöjda”.
Så var det med det. Vi får se vad som händer. Min erfarenhet säger att man får se hur situationen är nästa gång man träffar personen man just kommit ut för. Det är först då man kan avgöra hur de ställer sig till det egentligen. Men jag tycker att det är rätt roande att betrakta folk man kommer ut för. Det är liksom minst lika jobbigt för dom.
// Edina (af Edina & Siv)
Jag står och pratar med tre av mina kusiner som är i min ålder. Vi pratar festställen, föräldrar, lägenheter och snusk. En av mina andra kusiner kommer förbi och frågar mig vart X är. (X är en tjej jag träffat ett tag så att säga). Jag förklarar kort varför hon inte kunde komma på festen, varpå kusinen sedan lämnar rummet igen. Sen säger min ena kusin ”Så du har kille?!”. Jag svarar med motfrågan ”Är du säker på att det är en kille?!”. Han blir lite ställd och säger…”ehhh… är det en tjej?.... nej visst är det en kille… en kille.. eller va? tjej?.” Jag berättar att det är en tjej . Han säger ”så du är en sådan Mutant”. Sen blir det pinsamt tyst och mina två andra kusiner (som sen tidigare vet att jag är gay) fnissar och retar honom för hans problem med att ta sig ur situationen. Sen fortsätter han osammanhängande säga saker som ”alltså jag har inga problem med det där”, ”för min del är det ok”, ”en gång när jag var på ett gayställe stötte två killar på mig”, ”för mig får folk syssla med vad de vill så länge de är nöjda”.
Så var det med det. Vi får se vad som händer. Min erfarenhet säger att man får se hur situationen är nästa gång man träffar personen man just kommit ut för. Det är först då man kan avgöra hur de ställer sig till det egentligen. Men jag tycker att det är rätt roande att betrakta folk man kommer ut för. Det är liksom minst lika jobbigt för dom.
// Edina (af Edina & Siv)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)