(psst. Anledningen till att "q" inte är inkluderat någonstans i den här texten är att jag inte var så insatt i den queera delen av det hela på den tiden, samt att gruppen alltid kallades för rätt och slätt hbt-grupp)
Jag, Siv, har ju redan nämnt att jag var med och startade upp en hbt-grupp på min gymnasieskola. Nu tänker jag berätta lite om hur det gick till och varför det här visade sig vara en så bra grej.
Året var 2006, och jag skulle tro att månaden var januari. Jag gick alltså i tvåan. En dag satt jag och klickade runt på helgon.net (där jag på den tiden hängde mycket seriöst) och ramlade över en presentationssida tillhörande en person vid namn Erik som jag kände igen som en person som gick i ettan på min skola. Skolan i fråga var Donnergymnasiet, som är en tämligen liten skola som på den tiden hade cirka 450 elever, och jag och Erik hade träffat på varandra då vi båda assisterade vid en öppet hus-kväll på skolan under hösten innan. Jag uppmärksammade att Erik verkade definiera sig som homosexuell, liksom jag, och fick helt plötsligt en idé. Och jag skrev till Erik, någonting i stil med "Det är ju du!" och "Vi borde starta en hbt-grupp på Donner!". Erik svarade ganska snabbt att "Nämen hej!" och "Ja. Jag och min vän Sanna som går i min klass har faktiskt pratat om att vi vill göra det!".
Det var alltså, så att säga, en idé som formulerades på två olika håll men som förverkligades genom mötet mellan oss tre. En flata, en bög och en bi-tjej. Och varför en hbt-grupp då?
Min egen anledning var att jag var lite trött på att känna att jag var ungefär den enda ickeheterosexuella personen på skolan. Innan jag träffade Erik och Sanna möttes jag ständigt av reaktioner i form av extrem överraskning eller helt enkelt tystnad från eleverna på den där skolan. Jag ville se om vi var fler. Och jag ville träffa personer som jag kunde prata om det med, som skulle nicka igenkännande istället för att spärra upp ögonen eller titta åt ett annat håll.
Med tiden förstod att en hbt-grupp fyller en mängd olika funktioner, och jag tänker berätta om några av dem här:
Strax efter det satte vi ett datum för det första mötet och satte upp affischer. Vi annonserade även om det på First class, skolans mail-program. Och det första mötet var helt underbart. Vi var ungefär 7-10 personer som deltog, och vi satt i ett litet rum och bara tittade på varandra med nervösa leenden och eufori virvlandes inuti. Jag minns att jag var så nervös att jag inte kunde få ordning på rösten när jag pratade, det kändes som att mina revben skulle skaka sönder. Och vi satt i rummet i flera timmar och bara pratade och pratade. Om att leva som hbt-person, om våra komma ut-processer, om hur vi skulle fortsätta arbetet med gruppen. Det var verkligen en av de allra finaste stunderna i mitt liv. Stämningen var så enormt präglad av acceptans, omtanke och glädje. Jag upplevde lite samma lyckorus som när jag första gången vågade acceptera min ickeheterosexualitet när jag var femton år. Det var så ljuvligt. Jag unnar alla människor att få befinna sig i ett sådant sammanhang, att få uppleva den sortens känslor.
Sedan den här gruppen startades har vi gjort en hel bunt olika fantastiskt fina saker tillsammans. I liten skala har vi haft filmkvällar med hbt-tema, pysseldagar, fest med drag-tema, besöka café-kvällar, och en enorm mängd möten där vi suttit tillsammans och fikat, planerat, skrattat och bara tyckt om situationen. I lite större skala har vi hållit i en schemabrytande temadag om homofobi och heteronormativitet på skolan, då vi ordnade diskussionsövningar och filmvisning. Vi har även arrangerat två fester för hbt-personer under 18 år under HBT-festivalen i Göteborg (-07 och -08) på Blå Stället och Röhsska muséet. Vi har medverkat i tidningen vid inte mindre än tre tillfällen, med artiklar om de här ungdomsfesterna och om hbt-gruppen i dess helhet. Under våren förra året bytte vi namn från det lite anonyma "hbt-gruppen" till "ungHBT".
Det mest positiva i allt det här är att jag genom den här gruppen har kommit i kontakt med merparten av mina närmaste vänner under de senaste åren. Jag vet inte om det är slumpen, eller faktumet att personer som är intresserade av hbt-frågor i många fall verkar vara ganska öppna, fina och medvetna människor som jag klickar med på ovanligt fint sätt. Men genom den här gruppen har jag träffat så många fantastiska, underbara människor det det gör mig helt svag av glädje att tänka på det. Fler än jag kan räkna till med alla mina fingrar, och då är jag ändå en person som är väldigt kräsen när det gäller vilka personer som jag funkar bra med. Eller, jag kanske är lite svår av mig helt enkelt.
I det stora sammanhanget så tycker jag definitivt att hbt-gruppen bidrog till att förbättra hbt-klimatet på skolan. Det positiva var att det liksom gick ifrån att människor möttes av överraskning eller totalt tystnad när de kom ut som ickehetero eller ickebekväm med sitt kroppsliga kön, till ett "åh, så du kanske är med i hbt-gruppen?". Jag tror att det handlade mycket om att någon måste våga börja prata om det. Och om någon börjar, så blir det lite lättare för de andra att följa efter. Det är ganska simpel psykologi egentligen.
Jag skulle verkligen rekommendera att starta en hbt-grupp i vilket sammanhang som helst. Jag tror att det passar extra bra på en gymnasie- eller högstadieskola. För det behövs, så otroligt mycket, under de där åren då identiteten i många fall är på väg att formas.
You can do it!
//Siv (af Edina & Siv)
Jag, Siv, har ju redan nämnt att jag var med och startade upp en hbt-grupp på min gymnasieskola. Nu tänker jag berätta lite om hur det gick till och varför det här visade sig vara en så bra grej.
Året var 2006, och jag skulle tro att månaden var januari. Jag gick alltså i tvåan. En dag satt jag och klickade runt på helgon.net (där jag på den tiden hängde mycket seriöst) och ramlade över en presentationssida tillhörande en person vid namn Erik som jag kände igen som en person som gick i ettan på min skola. Skolan i fråga var Donnergymnasiet, som är en tämligen liten skola som på den tiden hade cirka 450 elever, och jag och Erik hade träffat på varandra då vi båda assisterade vid en öppet hus-kväll på skolan under hösten innan. Jag uppmärksammade att Erik verkade definiera sig som homosexuell, liksom jag, och fick helt plötsligt en idé. Och jag skrev till Erik, någonting i stil med "Det är ju du!" och "Vi borde starta en hbt-grupp på Donner!". Erik svarade ganska snabbt att "Nämen hej!" och "Ja. Jag och min vän Sanna som går i min klass har faktiskt pratat om att vi vill göra det!".
Det var alltså, så att säga, en idé som formulerades på två olika håll men som förverkligades genom mötet mellan oss tre. En flata, en bög och en bi-tjej. Och varför en hbt-grupp då?
Min egen anledning var att jag var lite trött på att känna att jag var ungefär den enda ickeheterosexuella personen på skolan. Innan jag träffade Erik och Sanna möttes jag ständigt av reaktioner i form av extrem överraskning eller helt enkelt tystnad från eleverna på den där skolan. Jag ville se om vi var fler. Och jag ville träffa personer som jag kunde prata om det med, som skulle nicka igenkännande istället för att spärra upp ögonen eller titta åt ett annat håll.
Med tiden förstod att en hbt-grupp fyller en mängd olika funktioner, och jag tänker berätta om några av dem här:
- En mötesplats för personer som har tankar om hbt-frågor eller bryter mot heteronormen och vill prata om dem med andra personer som har/gör det.
- En möjlighet till att få befinna sig i en grupp där en inte är minoritet i sin sexuella läggning eller könsidentitet.
- En slags stödgrupp i komma ut-processen. Gruppen kan finnas där för att peppa och stötta, för att lyssna om en vill berätta om hur det känns att komma ut som hbt-person. Det kan fungera som en frizon och ett varmt och kärleksfullt sammanhang.
- Synliggörandet av hbt-personer. Att visa att det går jättebra att leva som öppen hbt-person - stolt, lycklig och omgiven av stöttande vänner.
- Att ta upp diskussionen om hbt-frågor på skolan, och på så vis bryta den tabu som kan finnas även i skolsammanhang. Att diskutera heteronormen och dess konsekvenser och att synliggöra homofobi.
Strax efter det satte vi ett datum för det första mötet och satte upp affischer. Vi annonserade även om det på First class, skolans mail-program. Och det första mötet var helt underbart. Vi var ungefär 7-10 personer som deltog, och vi satt i ett litet rum och bara tittade på varandra med nervösa leenden och eufori virvlandes inuti. Jag minns att jag var så nervös att jag inte kunde få ordning på rösten när jag pratade, det kändes som att mina revben skulle skaka sönder. Och vi satt i rummet i flera timmar och bara pratade och pratade. Om att leva som hbt-person, om våra komma ut-processer, om hur vi skulle fortsätta arbetet med gruppen. Det var verkligen en av de allra finaste stunderna i mitt liv. Stämningen var så enormt präglad av acceptans, omtanke och glädje. Jag upplevde lite samma lyckorus som när jag första gången vågade acceptera min ickeheterosexualitet när jag var femton år. Det var så ljuvligt. Jag unnar alla människor att få befinna sig i ett sådant sammanhang, att få uppleva den sortens känslor.
Sedan den här gruppen startades har vi gjort en hel bunt olika fantastiskt fina saker tillsammans. I liten skala har vi haft filmkvällar med hbt-tema, pysseldagar, fest med drag-tema, besöka café-kvällar, och en enorm mängd möten där vi suttit tillsammans och fikat, planerat, skrattat och bara tyckt om situationen. I lite större skala har vi hållit i en schemabrytande temadag om homofobi och heteronormativitet på skolan, då vi ordnade diskussionsövningar och filmvisning. Vi har även arrangerat två fester för hbt-personer under 18 år under HBT-festivalen i Göteborg (-07 och -08) på Blå Stället och Röhsska muséet. Vi har medverkat i tidningen vid inte mindre än tre tillfällen, med artiklar om de här ungdomsfesterna och om hbt-gruppen i dess helhet. Under våren förra året bytte vi namn från det lite anonyma "hbt-gruppen" till "ungHBT".
Det mest positiva i allt det här är att jag genom den här gruppen har kommit i kontakt med merparten av mina närmaste vänner under de senaste åren. Jag vet inte om det är slumpen, eller faktumet att personer som är intresserade av hbt-frågor i många fall verkar vara ganska öppna, fina och medvetna människor som jag klickar med på ovanligt fint sätt. Men genom den här gruppen har jag träffat så många fantastiska, underbara människor det det gör mig helt svag av glädje att tänka på det. Fler än jag kan räkna till med alla mina fingrar, och då är jag ändå en person som är väldigt kräsen när det gäller vilka personer som jag funkar bra med. Eller, jag kanske är lite svår av mig helt enkelt.
I det stora sammanhanget så tycker jag definitivt att hbt-gruppen bidrog till att förbättra hbt-klimatet på skolan. Det positiva var att det liksom gick ifrån att människor möttes av överraskning eller totalt tystnad när de kom ut som ickehetero eller ickebekväm med sitt kroppsliga kön, till ett "åh, så du kanske är med i hbt-gruppen?". Jag tror att det handlade mycket om att någon måste våga börja prata om det. Och om någon börjar, så blir det lite lättare för de andra att följa efter. Det är ganska simpel psykologi egentligen.
Jag skulle verkligen rekommendera att starta en hbt-grupp i vilket sammanhang som helst. Jag tror att det passar extra bra på en gymnasie- eller högstadieskola. För det behövs, så otroligt mycket, under de där åren då identiteten i många fall är på väg att formas.
You can do it!
//Siv (af Edina & Siv)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar