det är inte PMS. det är DU!

Jag tänker att jag borde skriva något smart.
Sitter här och är pms:ig och då är livet lite som att åka bergochdal-bana. Men inte på det bra sättet. Utan mer som att åka en bergochdal-bana som man inte alls vill åka. På ett nöjesfält som man fan inte ville köpa entrebiljett till, och inte ens gå in på om någon bjuder. Så känns det.

Det var smart.

Jag pms:ar ganska mycket. PMS betyder PreMenstruellt Syndrom och innebär fysiska och psykiska besvär innan/under mensen.
KUL symptom: Nedstämd, känslomässigt instabil, irriterad, orolig, aggressiv, smärtor, ömmande boobs, ryggont, migrän, illamående. Jag har även lärt mig att allergiska besvär kan förvärras under mensen.

Jag förstår verkligen att vissa kvinnor flippar helt och begår brott under inflytande av pms. Jag förstår inte att inte fler gör det.

Jag har funderat ett bra tag på att testa tabletter för att ta bort udden av mina humörsvängningar. För mig egen skull. Och andras. Men mest min egen. För jag är uppfostrad till tjej och då vänder man det inåt, inte utåt. Fatta om vi tjejor oxå lydde våra aggressiva impulser. Då skulle världen få se på ass-kicking kapow! kapow! kapow! om och om igen för varje nystartad menscykel. Nej. Tabletter till edina.

Som tjej som kärar ner sig i andra tjejer kan pms vara riktigt spännande. Antingen synkar man och då pms:ar man tillsammans, vilket kan leda till riktigt överjävliga situationer. När man är som mest instabil och behöver luta sig mot någon // skälla ut någon så är det rätt frustrerande när den personen själv är instabil som fan // aggressiv och lätt retad. Eller så synkar man inte och då får förhållandet uppleva dubbla pms-perioder, vilket oxå kan vara tärande. Men pms:en kan ju ge en mod att visa mer känslor oxå, positiva alltså. Och det kan vara en rätt fin, kreativ, period. Pms:en är en stark grej som knuffar en till att agera utåt kanske. Och till att ta beslut man inte gjort annars.

Äsch, va fan.

Siv tipsade mig om en nice sida hardumenseller.se bäst är "skicka en varning". hihihihi. Väldigt användbart.

puss och örfil // edina

koden

vad har hänt med syster/broders-koden i gayvärlden?
den om att man inte raggar på varandras ragg.
inte ligger med varandras partners.

min gräns går där. precis där skulle jag vilja säga.
är det för mycket begärt?

jag föredrar den straighta världen där. i min illusion är det i alla fall bättre där. en straight kille skulle inte komma undan med att nypa sin polares tjej i rumpan. en straight tjej skulle inte komma undan med att låtsas flirta med sin bästis kille. ens partner förväntas umgås med ens väns parter, inte fika med ens vän.

idag hatar jag gayvärlden för dess klet och äckel. det där med att det inte är ett steg mellan partner och vänner. att man inte ligger med sina vänner. inte ligger med sina vänners ex. inte flirtar med allt och alla. inte respekterar att även icke heteros kanske vill leva i tvåsamhet.

hade det funnits en "bli hetero"-knapp så hade jag tryckt på den idag.

jag vet att det kanske kanske kanske inte bara är i gayvärlden dessa människor finns. jag skulle säkert känna mig sviken och besviken även i den straighta världen. men idag står jag i gayvärlden. och jag är besviken.
mitt är mitt.
ditt är ditt.

/e

andra liv

kära lilla bloggen!

Jag önskar lite att jag hade dig redan för flera år sedan. När jag var flata i andra städer. Jag har levt i två andra städer. Det är två helt andra gayliv än här i götet.

Ett gayliv var i en lite mindre stad. Då var jag mer diskret. Då hade jag en yta och ett inre. Jag arbetade nästan ihjäl mig. Jag var sambo. Duktig. Snällare än snällast. Köpte bil. Sen minns jag inget mer än att gråta mig till sömns. Luncher bestående av banan och kaffe. Stress. Simpsons avsnitt efter avsnitt. Diskade glas som bara sprack i händerna på mig. Drömde natt efter natt att jag fick glas i halsen. Jag var trött så trött. Fick träffa en doktor i fem minuter, gick därifrån med tabletter men ingen förståelse. Sjukskrev mig men jobbade ändå. Ingen sa ifrån. Tills något gav mig en sista kraft att ringa två samtal. Ett för att säga upp mig. Ett för att ringa min mamma och få vila ut i hennes värme. Sen lämnade jag landet, kom tillbaka efter några månader men berättade inte för någon att jag kommit hem, istället vilade jag ut hemma hos mina föräldrar.

Ett gayliv var ännu bättre än här, mer flatigt och fuck vad jag levde där. Jag var allt. Som i jag behövde inte hålla tillbaka sidor av mig. (varför gör jag det nu?) Då använde jag uttryck som: -note to self-, -som i-, -jag älskar dig-, -tove jansson-, -soyalatte-, -postpride-. Jag skulle uträtta storverk. Och jag gjorde nog det. Jag hade kul. Valde att lita på. Älska. Var aktiv i hbtq-debatten och förändrade någons liv. Lärde mig att stå på mig själv. Men oxå att vara mjuk och att kunna böja mig. Jag gjorde hundratals pridepasserkort. Jag höll om och hölls om. Jag avstod från alkohol. Jag läste tusentals innehållsförteckningar noggrant noggrant och lärde mig allt om veganism. Jag spelade massa tvspel. Jag var med om saker jag inte ville vara med om. Jag stängde av. Jag gick med på. Jag sa ifrån. Jag lämnade. Blev lämnad. Pratade timmeslånga samtal över mobil varje dag.

Lilla lilla bloggen. Lilla lilla edina gråter nu. Hon fick en vänförfrågan på facebook. En vänförfrågan från livet i ett av städerna. Det livet som hunnit läka. Hon accepterade. Såg att vännen hade en vän som verkade ha cool frissyr och därför klickade hon på den personen och bläddrade igenom dennes bilder. En av bilderna hade kommenterats av en person från livet i den andra staden. Det livet som inte har läkt. Som fortfarande blöder.

Livet är märkligt. Det var nog det jag skulle komma till. Livet gör ont. Känslomänniskor får utstå mycket smärta. Men oxå de djupaste och stormigaste relationerna. Det är värt det. Fuck vad det är värt det. Att leva. Det har jag inte alltid tyckt. Och tycker inte alltid. Men utan allt som hänt vore jag inte där jag är eller den jag är. Det där med att bli äldre är något jag gillar. Allt jag snappar upp på vägen. Allt jag får känna.

Alltså, det är inte kul när det gör ont. Det är inte underhållande med ångest. Men jag accepterar att det är en del av mig. Att det gör att mitt spektra är stort.

/ed

kär-lek

Det fina med att vara kär och umgås med samma person ett längre tag är att jag lär känna nyansskillnaderna i ditt ansikte. Jag kan skilja din diskret ledsna mun från din mun som säger att det är bus på gång. Jag har lärt mig den tunna skillnaden mellan din håll om mig min och din få mig att skratta nu tack min. Jag kan höra på din röst när jag bara ska lyssna och när jag skall ge massa ord. Jag kan bara genom att känna skillnaden i hur du trycker min hand när vi går tillsammans avgöra ditt humör. Jag har lärt mig nyanserna.

/e

Tjejer

Det här med tjejer, kvinnor, brudar. Åh, det berusar mig. Jag visste inte hur sådan berusning kunde kännas förrän jag första gången hade en mjuk tjejtunga i min mun och en brutalt intagande tjejvarelse alldeles tätt intill mig. Jag skulle kunna ägna hela mina dagar åt att gå runt och bara totalt objektifiera och dregla över så många av dessa ljuvliga kvinnor som rör sig överallt. För mig finns det några olika former av attraktion. Dels kan jag känna mig dragen till en annan person vid första anblick. Dels kan jag se att den sortens attraktion som får rötter i mig, finns kvar längre, är den sorten i vilken jag känner att personen är attraktiv för att den har just sitt eget universum inom sig. Ett universum som gör att jag inte kan känna något annat än att personen är väldigt vacker och att jag i vissa fall känner mig attraherad av henne. Ibland får jag den där ganska vanliga frågan om hur min ”drömtjej” skulle se ut. Jag blir mera benägen att kontra med ”hur skulle hon INTE kunna se ut?”. För mmm tjejer. An ode to women.

//Sivan

relationer = frustrationer

I do not like it.

Jag gillar inte känslan som sätter sig i magen och halsen när man tycker så där himla mycket om en annan människa men inte riktigt får ut det man behöver av relationen. När det känns som om man hålls på sträckbänken eller vad man säger, i väntan på att personen skall behöva en. Fast de egentligen borde låta en gå. Jag avskyr känslan av att vara en annan persons säkerhet. Det gör ont liksom på insidan. Där hjärtat borde sitta. Jag är så frustrerad, jag vill bli arg och liksom frigöra mig, men kan inte -för jag vill ju ha en relation med människan. Den där dumma dumma människan. Det ekar ensamhet i mig. Fast det finns folk runt mig, jag når inte ut. Jag fastnar i den där personens kontroll, för att hen vet precis hur mycket, eller lite, uppmärksamhet man behöver ge för att hålla en annan (förälskad) person kvar.

Dumma dumma känslor. Dumma dumma hjärta.


// Edina (af Edina & Siv)

god morgon

När jag läste morgontidningarna på nätet hittade jag en pappas tankar om hur han under föräldraledigheten upptäckt hur tidningar och hemsidor som vänder sig till föräldrar fokuserar på mammor främst och blåser på könsrollsglöden så att elden tar liv igen. Dumt dumt.
http://www.dn.se/opinion/debatt/forlegade-konsroller-vacks-till-liv-igen-pa-natet-1.914343


En intressant artikel till jag hittade handlar om boken I hennes våld, skriven av Hanna Wallsten. Artikeln och boken berör våld i samkönade relationer.
http://www.aftonbladet.se/wendela/article5487604.ab


Och som vanligt tycker jag att det är guld att läsa kommentarerna som andra läsare har skrivit.

// Edina (af Edina & Siv)

Söner VS Döttrar

Det är något med könsstereotypen som jag inte gillar.

Jag har en storebror. När det är något min pappa behöver hjälp med, någon tyyyypisk manlig syssla så som att gräva gropar, lyfta tunga saker, hålla i något medan han svingar hammaren eller sågar, då frågar han min bror om hjälp. Jag är inte ovanligt liten och klen. Min bror är inte ovanligt stor och stark. Visst har män naturligt mer muskler, men de jag har duger till rätt mycket mer än att lyfta en diskborste eller dra en dammsugare fram och tillbaka. Det irriterar mig, att han inte frågar mig alltså. För jag Vill ju hjälpa till. Jag förstår att min bror var förstahands valet när vi var yngre, eftersom han är äldre än mig. Men tillochmed efter att min bror flyttade hemifrån var det han som blev tillfrågad och liksom fick åka extra när det behövdes en man till.

Jag var sambo med en kvinna under några år, och det var helt fantastiskt att inte ha givna roller. Den av oss som diskade gjorde inte det för att den var tjej. Den som byggde ihop våra ikeamöbler gjorde inte det för att den var manligast. Vi delade upp saker utifrån intresse och förmåga, turades om med det mesta och dessutom gjorde vi många av sakerna tillsammans.

Det finns skillnader mellan kvinnor och män, det kan jag hålla med om. Men jag tror inte att de blir tydliga förrän den manligaste mannen och den kvinnligaste kvinnan ställs bredvid varandra. Alla vi andra är mer lika än olika varandra och olikheterna är kopplade till personer, inte kön.

// Edina (af Edina & Siv)

Äktenskap? Jag förstår inte.

Jag (Siv) tittar på teveprogram där alla pratar om att de vill hitta en person att gifta sig med. Och förstår det inte riktigt.

Vem var det som bestämde att det ska finnas ett likhetstecken mellan "kärlek" och "giftermål"?

Jag tror att tanken om att en relation inte är bra nog om parterna i den av en eller en annan anledning inte gifter sig är ganska farlig. Vad är ett giftermål egentligen? Det innebär lite andra saker rent juridiskt om den ena parten skulle gå bort eller vid vissa eventuella situationer, men påverkar det verkligen relaterandet mellan de två personerna? Äktenskapet idealiseras så extremt mycket. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det sägas att människor så innerligt beundrar de som klarar av att leva ihop i med- och motgångar år efter år. Och att den som inte gifter sig innan den är trettiofem nog måste vara lite för konstig för att någon ska vilja ha den. Konstiga vill vi ju inte vara. Eller?

What about att ta hand om sig själv först och främst? Jag tror nog inte på att livet handlar om att hitta sin "andra hälft", att träffa personen som ska göra oss "hela". Jag tror att allting som händer i livet som handlar om att vi växer som människor beror på ett arbete som vi utför alldeles själva. Jag vet inte om jag tror på att vi någonsin kan bli "hela" på det sättet som idealet skriker om att vi ska bli (helst på två dagar, givetvis. Sedan kan vi ju gå ner tio kg de kommande fem dagarna också, av bara farten, och bli ännu mer "hela, sunda och lyckliga"). Om den där så kallade helheten skulle handla om att aldrig vara ledsen igen så är jag inte intresserad. Om den handlar om att vara "stark" (läs: om att aldrig någonsin bryta ihop, aldrig känna sig totalt vilsen och aldrig känna sig så enormt jäkla svag och liten) är det ingenting för mig. Jag beundrar människor som vågar göra som de vill, oavsett om det handlar om att leva med en och samma person i femton år, leva polyamoröst, eller över huvud taget inte syssla med kärleksrelationer, eller verkligen VAD SOM HELST som gör personen själv lycklig. Jag har ingen aning om ifall jag har någon lust alls att gifta mig någon dag. Jag förstår nämligen inte varför jag skulle vilja göra det. Även om jag träffar en person som jag vill leva i en monogam relation med och fortsätter att vilja det, så tror jag inte att själva äktenskapet skulle förändra någonting emellan oss. Jag vill bara att jag och den andra personen alltid fortsätter att fråga oss själva om vi verkligen vill ha den sortens relation. Och om svaret är ja, så fortsätter vi. Annars ändrar vi på relationen. Bryter den helt eller förändrar den. Det känns lite som att ett äktenskap snarare skulle försvåra den biten för mig. För att själva grundtanken med idén om äktenskapet handlar om att lova att en ska leva tillsammans resten av livet.

Jag tror att vi både överskattar och underskattar relationers betydelse på samma gång. Jag blir arg när samhället hetsar människor till att hitta någon att leva i en monogam relation med trots att somliga inte mår bra av att leva i en monogam relation. Dessutom är det inte så enkelt som samhället vill tro att möta någon som en kan må bra av att umgås med. Att bli kär på det där sättet och trivas med någon som de säger att vi ska kunna göra verkar ju vara en närmast omöjlig grej. Men det gör mig också jävligt arg när det hetsas till att leva helt själv, att "inte behöva någon annan", till att tycka att behövande och litenhet är dåliga egenskaper som ska fixas så att de försvinner. Jag tror att många människor mår bra av att acceptera att de behöver bli älskade. Jag tänker att vi är byggda så, att många mår bra av att bli kramade varje dag, eller att få utbyta några ord med någon varje dag. Att interagera med andra kan vara väldigt bra för vissa personer (vissa behöver det inte i lika hög utsträckning, utan behöver andra saker mer), och det gör mig förbannad att det nedvärderas så extremt att känna sig ledsen över att en känner sig ensam.

Jag tror på att vi snubblar över eller dras till människor som liksom är bra för oss för att de plockar fram någonting hos oss. Har ni hört talas om projektion? Det brukar pratas om det i negativa termer, d.v.s. att när en känner sig arg eller irriterad på en person för att den beter sig på ett visst sätt så är det för att vi egentligen vet att vi själva har det beteendet inom oss. Att vi inte skulle kunna bli så arga eller irriterade på grund av ett beteende som inte finns inom oss själva. För att det alltid är lättare att vara enormt elak mot sig själv än mot andra. Men nu tänker jag på en annan sorts projektion. Att bli glad och må bra av att umgås med en person för att den har egenskaper som vi har inom oss själva men ännu inte har fått chansen att bejaka så mycket som vi skulle vilja. Och med den här personen kan vi ta fram de egenskaperna, öva på att använda dem och integrera dem med resten av vårt jag. Puss på det.

Om någon skulle fråga mig varför just jag tror att jag träffar de människor som jag träffar så skulle jag nog berätta om det som jag skrivit i stycket precis ovan.

Och jag vill kunna leva utan att ha en enda kärleksrelation någon gång under resten av mitt liv , oavsett om jag vill det eller inte, utan att behöva känna mig dålig för att jag inte passar in i tvåsamhetsidealsmallen. Bugger off tvåsamhetsideal. Jag tänker inte låta dig styra mina handlingar, vem jag umgås med, vem jag kysser, hur många jag kysser, hur mycket av min tid jag spenderar för mig själv eller nej, ingenting alls faktiskt.

//Siv (af Edina&Siv)

Hur inleda samtal?

Sedan urminnes tider har det diskuterats. Hur fanken gör en?! Gör vadå Siv?, undrar ni kanske nu. I will tell you.

Om en ser en person någonstans som verkar intressant av en eller en annan anledning kan ju en bra grej vara att försöka att inleda något slags samtal med den här personen. Men hur gör en det? Det finns ju sociala normer, och tyvärr kan ju vissa människor finna det lite skrämmande att tänka sig att gå fram och börja prata med en person som en inte känner. Men jag tänker: Livet är för kort för att låta bli! Det värsta som kan hända är ju att personkemin emellan dig och den andra visar sig vara någonting du inte vill hänga i julgranen. Det bästa som kan hända är att du får ett jäkligt trevligt samtal. Kanske en ny vän, kanske mer. Men hur gör vi nurå? Jag är också nyfiken, ty jag råkar vara av det blyga slaget. Strategier för att ta sig runt börja-prata-med-nya-människor-rädsla kan kanske vara en jäkligt fiffig grej.

*

Jag har läst någonstans att en bra metod för att börja prata med en tjej i ett ickeheterosexuellt sammanhang, såsom på gayklubb eller hbtq-café, kan vara att valsa fram till denna och säga "Känner inte du Anna?". Tanken bakom det är att alla känner minst en flata som heter Anna, varpå samtalet kan låta ungefär så här:

Tjejen: "Menar du Anna som har varit tillsammans med Lisa? Kort, tatuerad?"

Du: "Nej.. hon är ganska lång, blond. Hon har varit tillsammans med mitt ex Ilona.."

Tjejen: "Åh, jag känner en Anna som är lång och blond.. men.. va? Ilona, henne känner jag inte till?"

*

Den Anna som du frågar om kan ju då vara en totalt påhittad person. Men tanken är att detta samtal som försöker utreda vilken Anna som det syftas till är en perfekt isbrytare. När ni väl har kommit fram till att tjejen kanske faktiskt inte känner denna Anna så har ni ju redan hunnit prata med varandra en stund, och kan smidigt glida över till helt andra samtalsämnen.

*

En annan bra metod kan vara att börja prata med personen på internet först. Är du av det modiga slaget och känner att det passar sig kan du ju bara på random internetsajt (bilddagboken, helgon, facebook) slänga fram ett "Hej!", och se hur personen reagerar. Om du vill ha en lite mer vattentät strategi kan du t.ex. notera något som du och personen har gemensamt och inleda internetsamtalet med något om detta. Kan ju vara musiksmak eller ett intresse för fotografi. Typ: "Hej. Jag gillar verkligen hur du redigerar dina foton. Är det photoshop du använder?" eller "Oh, jäklarns! Arcade fire!" (det är ett band, alltså). Förhoppningsvis utbyter ni några ord eller kanske fler, och om du sedan ser personen i verkligheten så har du en god anledning att gå fram till den och säga "Hej! Vi har pratat lite på bilddagboken/helgon/facebook. Tänkte att jag skulle säga hej!". Mina observationer av hur personer som jag lärt känna genom internet har reagerat när jag har sagt hej till dem i så att säga real life är att de flesta verkar tycka att det är trevligt.

*

En mycket enkel strategi kan ju vara att, när en ser en person ute någonstans och vill gå fram och prata med denne, säga exempelvis "Vilken snygg t-shirt/väska/tatuering du har! Var har du köpt/gjort den?"
*

Och sist men inte minst: Lita på din charm! Du är ju faktiskt en förtjusande person som det är sjukt roligt att prata med, och om den som du försöker inleda ett samtal med inte är speciellt trevlig tillbaka så är det hens problem och inte ditt. Det finns gott om fina människor där ute som förtjänar din energi istället.

*

HBTQ-fint uppskattar ju givetvis om någon av er som läser har något spexigt tips på hur en kan börja prata med någon! Kommentera mera, we luv it!

*

//Siv (af Edina & Siv)

Straight på låtsas

Om jag var straight hade jag aldrig gått med på det. Att ha en relation med en kille som inte kunde stå för vår relation i alla lägen.

Men jag går med på det i relationer med tjejer. Om och om och om igen. Att inte hålla handen offentligt, att presenteras som Vän för föräldrarna och vissa andra, att vid tillfällen då det inte passar att se gay ut klä om till andra stilar, att inte skylta med relationen på nätet med bilder eller namn, att genomlida samtal som mitt i byter stämning från kärleksfull till Hej Kompis för att någon kommit in i rummet eller så.

Det har hänt att jag ber en tjej om det också, att i vissa situationer inte vara ett gaypar. Men nej, jag jobbar mig stenhårt bort från det. Jag tänker vara stolt över mina tjejer, visa upp dom och aldrig aldrig be dom låtsas vara något de inte är.

Fan, det är så svårt. Det finns ju situationer då det är olämpligt såklart, t.ex. en resa i säg Indiens landsbygd. Men i vardagen borde det funka. Det borde vara självklart.

Alltså det här borde vara den perfekta täckmanteln för otrohet. Att säga till sina tjejer att man inte kan vara öppen när man är ute. Att de inte kan hångla offentligt, eller att de inte kan presentera sin tjej som tjej inför vissa. Och man skulle gå med på det, svälja det för deras skull. Tycka synd om dem. Seriöst det vore en riktigt bra täckmantel, ingen skulle ifrågasätta det eller tvinga en att göra något.

Jag blir irriterad när en tjej inte håller mig i handen offentligt och viskar motiveringen i mitt öra: ”det är jobbigt när folk tittar”, eller ”inte här”. Det är svårt att tänka att det är läggningen de inte vill visa upp och lätt att tänka att det är mig de inte vill visa upp.

// Edina (af Edina & Siv)

Siv reflekterar kring relationer, del 2

Jag (Siv) fortsätter att fundera över relationer. Hur jag vill att de ska se ut. Något av det allra största och mest omruskande i de här funderingarna är att det känns som att jag bara alldeles nyss kom till insikt med att relationer i allmänhet präglas starkt av normer såsom i princip allt annat. Alldeles. Nyss. Hur kunde jag missa det?

Jag har ingen lust att följa givna mallar och regler för hur relationer ska fungera. Det jag vill är att lyssna inåt och känna efter, i synnerhet gällande en så viktig aspekt av livet som interaktionen med andra människor. I just relaterandet mellan en annan människa och mig vill jag att vi båda ska känna efter och vara ärliga mot oss själva och varandra. Jag läser en av texterna som en kan klicka sig fram till genom att besöka webbsidan som Edina tipsar om i inlägget nedan, och har liksom ingen lust att erkänna att jag är så styrd av det här. Men hur skulle jag kunna vara något annat? Det har ingenstans visats för mig att det kan vara på något annat sätt. Och att läsa det svart på vitt, att känna igen mina egna relationsmönster och förstå någonting mer om varför det i många fall känns liksom dysfunktionellt att försöka interagera med en annan människa, det blir lite som ett rus i hela mig.

Okej. Så här vill jag att det ska vara:
Det finns inga regler. För att vi har pratat igenom det här. Vi har berättat för varandra vad det egentligen betyder när vi gör si eller så, och vi väljer att försöka tro på det. När jag inte hör av mig på tre dagar betyder inte det att jag inte tycker om den andra personen.

Vi måste aldrig säga "Jag älskar dig" tillbaka som ett obligatoriskt svar på den frasen. Vi måste aldrig säga den frasen i första hand. Att vi inte säger den betyder inte att vår relation inte är helt fantastisk. Det är inte att vi säger de orden till varandra som bestämmer om vår relation är bra eller inte.

Vi ger inte varandra löften, och vi utgår inte ifrån att det kommer att vara vi för alltid. Det enda vi går med på är att ta en dag i taget och hela tiden hängivet känna efter inuti oss själva om vi vill ha den här sortens relation med varandra. Och vill vi det nästa morgon, så har vi det den dagen. Vi behöver inte ens röra vid varandra på flera veckor eller månader, och att vi inte gör det betyder inte att vi aldrig kommer att göra det igen. Vi skulle göra det om vi vill.

För jag vill att relationer ska vara motiverade utifrån magnetism. Jag menar inte attraktion eller hysterisk glädje över den nyförälskade känslan som interaktion kan skapa emellan två människor, utan att tycka om att umgås med varandra. Att trivas ihop. Att ha en lugnande inverkan på varandra, eller att genom att vara sig själv plocka fram egenskaper hos en annan person som denne mår bra av att bejaka hos sig själv. Jag vill att det INTE ska handla om tanken om att "Jag borde ha nära relationer! Helst borde jag ha sex med en av de personerna som står mig närmast! Och alla de här nära relationerna har kriterier som måste uppfyllas för att de ska få lov att kallas för 'bra relationer'!".

Jag vill inte att skälet till att jag och en annan människa närmar oss varandra är att "det är så fint att ha en relation". Jag kan inte. Det tar tid för mig att lära mig att känna mig bekväm och trygg med en annan människa. Det kan ta flera långa månader, och jag behöver den tiden för att förstå vad som händer när just jag och den personen rör oss omkring varandra. Och för att förstå vad jag tycker om det som händer emellan oss.

Och det kanske allra viktigaste. Jag behöver att rakt kunna prata om det som händer. Och jag behöver att den andre är exakt lika rak tillbaka. För vi är inte tankeläsare, och jag vill inte att vi ska försöka inbilla oss att vi är det heller. Jag vill kommunicera. Det är det viktigaste. Och på mitt sätt. Det där okonventionella sättet, som kanske anses som "att överanalysera" eller att "prata alldeles för mycket om det". Om jag inte kan prata rakt, öppet, ärligt, och jävligt mycket, med människor i min närhet så får det vara. Och då syftar jag inte på tillfällen och perioder då jag eller den andre inte klarar av att prata alls på grund av mående, yttre händelser, inre tumult eller vad som helst. Jag menar som en slags attityd, som en slags strävan. Att, om det händer något i relationen som väcker känslor hos en eller båda av oss, så vill jag att vi ska kunna prata om det förr eller senare. Det behöver inte vara med en gång, men det får gärna lov att hända över huvud taget.

Vi får må dåligt. Vi utgår båda ifrån att det är absolut okej på alla sätt och vis att en stor del av våra liv präglas av väldigt tunga och svårhanterliga känslor. Vi låter varandra gå undan och vara själv när det behövs, håller i varandra om vi vill, men vi säger inte saker som att "du har så mycket ångest att jag inte tror att du kan leva i nära relationer". Att vi är kännande människor betyder inte att vi inte kan ha nära relationer. Det kan vi.

Tänk att jag skriver det här för att påminna mig själv om att jag förtjänar att få leva i relationer som jag kan må bra av. Även om de inte ser ut som det anses att relationer "ska" se ut.
//Siv (af Edina & Siv)

Relationsanarki!

Dr Andie är en läromästare inom Relationsanarki. Hen har en hemsida: www.andie.se som jag rekommenderar starkt till alla som vill lära sig lite mer om ämnet eller bara få sitt huvud lite förvirrat, för det sätter igång saker det där med att fundera på varför vi har relationer på det sätt vi har dom.

Hemsidan är helt fantastisk och man kan lära sig mer. Och mer. Och mer. Det här ämnet går att vända och vrida på hur mycket som helst. Jag definierar mig som Relationsanarkist. Men jag gissar på att det finns nästan lika många definitioner och varianter som det finns relationsanarkister. Det vi har gemensamt torde vara att vi ifrågasätter relationsnormen.

Här kommer lite grundtankar inom relationsanarki:

Att vara relationsanarkist innebär inte att man ligger med allt och alla. Det innebär att man tänker att kärleken precis som vänskapen inte är begränsad. Den riktas inte strikt mot en människa i taget. Relationer krymper inte för att du har flera olika relationer. Sluta jämföra –älska.

Kravlöst. Eller framförallt, inget tas förgivet. Det finns ingen relationsmall. Relationsanarki handlar för mig om att välja om varandra gång på gång. Att finnas där för varandra, inte för att man måste, utan för att man vill det. Relationen finns kvar så länge vi aktivt väljer att vara en del i den.

Normer normer normer. Styr hur vi borde bete oss. Hitta alternativen som funkar för dig. Du kommer att bli ifrågasatt längsmed vägen. Därför behöver du hitta dina gränser och din väg i djungeln. Lär känna dina gränser för vad du kan gå med på, gör inte undantagsregler för att bevisa din kärlek för någon. Handla inte utifrån plikt, handla utifrån vilja.

Den hårda vägen lärde jag mig en viktig ingrediens i det här. Ärlighet. Det gäller att vara tydlig med hur man ser på relationer. Att jag har ifrågasatt relationsnormen innebär inte att andra har det. Därför har de med sig förväntningar in i en relation, förväntningar som jag inte automatiskt lever upp till. Att kunna prata om relationen är supersuper viktigt eftersom ingenting är givet i dess utformande.

// Edina (af Edina & Siv)