I do not like it.
Jag gillar inte känslan som sätter sig i magen och halsen när man tycker så där himla mycket om en annan människa men inte riktigt får ut det man behöver av relationen. När det känns som om man hålls på sträckbänken eller vad man säger, i väntan på att personen skall behöva en. Fast de egentligen borde låta en gå. Jag avskyr känslan av att vara en annan persons säkerhet. Det gör ont liksom på insidan. Där hjärtat borde sitta. Jag är så frustrerad, jag vill bli arg och liksom frigöra mig, men kan inte -för jag vill ju ha en relation med människan. Den där dumma dumma människan. Det ekar ensamhet i mig. Fast det finns folk runt mig, jag når inte ut. Jag fastnar i den där personens kontroll, för att hen vet precis hur mycket, eller lite, uppmärksamhet man behöver ge för att hålla en annan (förälskad) person kvar.
Dumma dumma känslor. Dumma dumma hjärta.
// Edina (af Edina & Siv)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
edinan här. Tänkte göra ett tillägg eftersom jag fått några frågor. Inlägget handlar inte om den relationen som jag parar upp mig med när det vankas parmiddagar eller liknande aktiviteter. Inlägget handlar mer om vänskap än kärlek, eller kanske gränslandet mellan. Äsch.
Skicka en kommentar