Det är en eftermiddag i augusti och jag (Sivan) tycker att ett boktips är på sin plats. För ett tag sedan läste jag boken "Egalias döttrar" av Gerd Brantenberg för första gången, och oj. Varken förr eller senare har jag blivit så fullständigt extatisk över hur innerligt huvudet på spiken en berättelse kan vara.
Den här boken handlar om hur det hade kunnat vara, om allt vore precis tvärtom. I "Egalias döttrar" är världen och verkligheten uppbyggd utifrån ett matriarkat, en könsmaktsordning , där kvinnan har makten, som genomsyrar exakt varenda beståndsdel av samhället. Ett exempel är språket. I den här boken heter det inte människor utan kvinniskor. Andra ord som av författaren har bytts ut är ex. man (som i meningen "som man bäddar får man ligga") som blivit fru (alltså så här: "som fru bäddar får fru ligga"), fröken som blivit herrken, och sjöman som blivit sjökvinna (vilket gäller alla yrken). I den här världen är det kvinnor som uppmuntras att bejaka egenskaper som vi i vår verklighet anser är manliga. Exempel på sådana egenskaper är att vara hård och stark, att inte kunna prata om känslor, att vara dominant och att ha hög sexualdrift. Män uppmuntras att bejaka egenskaper som vi i vår verklighet anser är kvinnliga, såsom kärleksfullhet, skörhet, känslosamhet, omsorgskänsla (för barn ex.) och att vara mån om sitt utseende.
I "Egalias döttrar" är det männen som går runt och längtar och drömmer om den stora romantiska kärleken, och som blir våldtagna av överkåta kvinnor i den mörka skogen. Sex mellan olikkönade personer går oftast till så att kvinnan gnider sig mot mannens ben eller fingrar tills hon kommer (att män också kan få orgasm pratas det inte mycket om) och penetrationssex är väldigt sällsynt förekommande. Alla tror att detta är i sin ordning. I "Egalias döttrar" är det så att om en man har blivit våldtagen är det han själv som ska skämmas. Det är överhuvudtaget väldigt mycket med mannen som är skamfullt , som exempelvis det som han har mellan sina ben. Pungen kallas för "Skampåsen" och kuken måste vid alla tider som han vistas i det offentliga vara inkrånglad i en s.k. "Pehå", som är en penishållare som sitter väl synlig. Utan pehå skulle ju den där saken bara hänga där och dingla, och hur skulle det se ut?
Dessutom finns det tydliga skönhetsideal. Män ska helst vara knubbiga och ha sitt hår flätat och tillfixat, gärna med rosetter och liknande. En smal man anses vara en ful man som aldrig kommer anses vara vacker.
Och mitt upp i detta finns det några unga män som börjar fundera: Ska det verkligen vara så här? Varför är det en sådan besvikelse när ett barn som föds visar sig vara en pojke? Varför kan flickorna i klassrummet sitta och bröta och ta upp hur mycket plats som helst utan att herrken (läraren) säger till? Varför är kvinnan alltid normen och mannen undantaget som utgår ifrån normen? Dessa unga män startar en motståndsrörelse. Och där börjar berättelsen.
För mig berättar "Egalias döttrar" en fruktansvärd historia om ett samhälle som jag aldrig hoppas kommer existera i någon del av världen överhuvudtaget. Men det som är grejen är, att Gerd Brantenberg i denna bok har berättat om ett samhälle som i allra högsta grad existerar och är så verkligt att det fräter i skinnet. Vårt samhälle. Alla jävla samhällen som finns på den här jorden. Det råkar bara vara så att det är kvinnor som får höra att de själva ska skämmas när de blir våldtagna. Att det är kvinnor som när de har sex med män oftast har sex på ett sätt som innebär ungefär noll procents chans till sexuell upphetsning på grund av exempelvis var klitoris är placerad i fittan. Att det är mannen som i exempelvis språket är normen och kvinnan som är undantaget. Att det är kvinnan som är präglad av ett skönhetsideal där hon bör vara just det som hon av naturen har svårast för att bli: okurvig, smal, spinkig, anorektisk. Att männen i "Egalias döttrar" ska vara knubbiga är inte en slump. Pojkar i tonåren har av naturen svårare än flickor att bli knubbiga. Precis som att flickor i tonåren har svårare än pojkar att bli smala.
"Egalias döttrar" berättar historien om HUR DET ÄR. Överjävlaallt. Den här boken borde vara obligatorisk, läsas och diskuteras kring av alla som börjar högstadiet. Våldtäktsscenen borde läsas tills orden är innötta för evigt i huvudet just för att folk ska förfäras och fatta. Slänger du bara om allting igen så har du en perfekt spegling av ett helt sjukt samhälle där personer som passerar som (av omgivningen uppfattas som) män ges så många fördelar att det är sinnessjukt.
Den som säger att exempelvis Sverige är ett jämställt land kan inte ha något annat än en skruv lös. Eller skyddslappar för ögonen. Läs den här boken, läs läs läs läs läs.
Den här boken handlar om hur det hade kunnat vara, om allt vore precis tvärtom. I "Egalias döttrar" är världen och verkligheten uppbyggd utifrån ett matriarkat, en könsmaktsordning , där kvinnan har makten, som genomsyrar exakt varenda beståndsdel av samhället. Ett exempel är språket. I den här boken heter det inte människor utan kvinniskor. Andra ord som av författaren har bytts ut är ex. man (som i meningen "som man bäddar får man ligga") som blivit fru (alltså så här: "som fru bäddar får fru ligga"), fröken som blivit herrken, och sjöman som blivit sjökvinna (vilket gäller alla yrken). I den här världen är det kvinnor som uppmuntras att bejaka egenskaper som vi i vår verklighet anser är manliga. Exempel på sådana egenskaper är att vara hård och stark, att inte kunna prata om känslor, att vara dominant och att ha hög sexualdrift. Män uppmuntras att bejaka egenskaper som vi i vår verklighet anser är kvinnliga, såsom kärleksfullhet, skörhet, känslosamhet, omsorgskänsla (för barn ex.) och att vara mån om sitt utseende.
I "Egalias döttrar" är det männen som går runt och längtar och drömmer om den stora romantiska kärleken, och som blir våldtagna av överkåta kvinnor i den mörka skogen. Sex mellan olikkönade personer går oftast till så att kvinnan gnider sig mot mannens ben eller fingrar tills hon kommer (att män också kan få orgasm pratas det inte mycket om) och penetrationssex är väldigt sällsynt förekommande. Alla tror att detta är i sin ordning. I "Egalias döttrar" är det så att om en man har blivit våldtagen är det han själv som ska skämmas. Det är överhuvudtaget väldigt mycket med mannen som är skamfullt , som exempelvis det som han har mellan sina ben. Pungen kallas för "Skampåsen" och kuken måste vid alla tider som han vistas i det offentliga vara inkrånglad i en s.k. "Pehå", som är en penishållare som sitter väl synlig. Utan pehå skulle ju den där saken bara hänga där och dingla, och hur skulle det se ut?
Dessutom finns det tydliga skönhetsideal. Män ska helst vara knubbiga och ha sitt hår flätat och tillfixat, gärna med rosetter och liknande. En smal man anses vara en ful man som aldrig kommer anses vara vacker.
Och mitt upp i detta finns det några unga män som börjar fundera: Ska det verkligen vara så här? Varför är det en sådan besvikelse när ett barn som föds visar sig vara en pojke? Varför kan flickorna i klassrummet sitta och bröta och ta upp hur mycket plats som helst utan att herrken (läraren) säger till? Varför är kvinnan alltid normen och mannen undantaget som utgår ifrån normen? Dessa unga män startar en motståndsrörelse. Och där börjar berättelsen.
För mig berättar "Egalias döttrar" en fruktansvärd historia om ett samhälle som jag aldrig hoppas kommer existera i någon del av världen överhuvudtaget. Men det som är grejen är, att Gerd Brantenberg i denna bok har berättat om ett samhälle som i allra högsta grad existerar och är så verkligt att det fräter i skinnet. Vårt samhälle. Alla jävla samhällen som finns på den här jorden. Det råkar bara vara så att det är kvinnor som får höra att de själva ska skämmas när de blir våldtagna. Att det är kvinnor som när de har sex med män oftast har sex på ett sätt som innebär ungefär noll procents chans till sexuell upphetsning på grund av exempelvis var klitoris är placerad i fittan. Att det är mannen som i exempelvis språket är normen och kvinnan som är undantaget. Att det är kvinnan som är präglad av ett skönhetsideal där hon bör vara just det som hon av naturen har svårast för att bli: okurvig, smal, spinkig, anorektisk. Att männen i "Egalias döttrar" ska vara knubbiga är inte en slump. Pojkar i tonåren har av naturen svårare än flickor att bli knubbiga. Precis som att flickor i tonåren har svårare än pojkar att bli smala.
"Egalias döttrar" berättar historien om HUR DET ÄR. Överjävlaallt. Den här boken borde vara obligatorisk, läsas och diskuteras kring av alla som börjar högstadiet. Våldtäktsscenen borde läsas tills orden är innötta för evigt i huvudet just för att folk ska förfäras och fatta. Slänger du bara om allting igen så har du en perfekt spegling av ett helt sjukt samhälle där personer som passerar som (av omgivningen uppfattas som) män ges så många fördelar att det är sinnessjukt.
Den som säger att exempelvis Sverige är ett jämställt land kan inte ha något annat än en skruv lös. Eller skyddslappar för ögonen. Läs den här boken, läs läs läs läs läs.
