Jag (Siv) fortsätter att fundera över relationer. Hur jag vill att de ska se ut. Något av det allra största och mest omruskande i de här funderingarna är att det känns som att jag bara alldeles nyss kom till insikt med att relationer i allmänhet präglas starkt av normer såsom i princip allt annat. Alldeles. Nyss. Hur kunde jag missa det?
Jag har ingen lust att följa givna mallar och regler för hur relationer ska fungera. Det jag vill är att lyssna inåt och känna efter, i synnerhet gällande en så viktig aspekt av livet som interaktionen med andra människor. I just relaterandet mellan en annan människa och mig vill jag att vi båda ska känna efter och vara ärliga mot oss själva och varandra. Jag läser en av texterna som en kan klicka sig fram till genom att besöka webbsidan som Edina tipsar om i inlägget nedan, och har liksom ingen lust att erkänna att jag är så styrd av det här. Men hur skulle jag kunna vara något annat? Det har ingenstans visats för mig att det kan vara på något annat sätt. Och att läsa det svart på vitt, att känna igen mina egna relationsmönster och förstå någonting mer om varför det i många fall känns liksom dysfunktionellt att försöka interagera med en annan människa, det blir lite som ett rus i hela mig.
Okej. Så här vill jag att det ska vara:
Det finns inga regler. För att vi har pratat igenom det här. Vi har berättat för varandra vad det egentligen betyder när vi gör si eller så, och vi väljer att försöka tro på det. När jag inte hör av mig på tre dagar betyder inte det att jag inte tycker om den andra personen.
Vi måste aldrig säga "Jag älskar dig" tillbaka som ett obligatoriskt svar på den frasen. Vi måste aldrig säga den frasen i första hand. Att vi inte säger den betyder inte att vår relation inte är helt fantastisk. Det är inte att vi säger de orden till varandra som bestämmer om vår relation är bra eller inte.
Vi ger inte varandra löften, och vi utgår inte ifrån att det kommer att vara vi för alltid. Det enda vi går med på är att ta en dag i taget och hela tiden hängivet känna efter inuti oss själva om vi vill ha den här sortens relation med varandra. Och vill vi det nästa morgon, så har vi det den dagen. Vi behöver inte ens röra vid varandra på flera veckor eller månader, och att vi inte gör det betyder inte att vi aldrig kommer att göra det igen. Vi skulle göra det om vi vill.
För jag vill att relationer ska vara motiverade utifrån magnetism. Jag menar inte attraktion eller hysterisk glädje över den nyförälskade känslan som interaktion kan skapa emellan två människor, utan att tycka om att umgås med varandra. Att trivas ihop. Att ha en lugnande inverkan på varandra, eller att genom att vara sig själv plocka fram egenskaper hos en annan person som denne mår bra av att bejaka hos sig själv. Jag vill att det INTE ska handla om tanken om att "Jag borde ha nära relationer! Helst borde jag ha sex med en av de personerna som står mig närmast! Och alla de här nära relationerna har kriterier som måste uppfyllas för att de ska få lov att kallas för 'bra relationer'!".
Jag vill inte att skälet till att jag och en annan människa närmar oss varandra är att "det är så fint att ha en relation". Jag kan inte. Det tar tid för mig att lära mig att känna mig bekväm och trygg med en annan människa. Det kan ta flera långa månader, och jag behöver den tiden för att förstå vad som händer när just jag och den personen rör oss omkring varandra. Och för att förstå vad jag tycker om det som händer emellan oss.
Och det kanske allra viktigaste. Jag behöver att rakt kunna prata om det som händer. Och jag behöver att den andre är exakt lika rak tillbaka. För vi är inte tankeläsare, och jag vill inte att vi ska försöka inbilla oss att vi är det heller. Jag vill kommunicera. Det är det viktigaste. Och på mitt sätt. Det där okonventionella sättet, som kanske anses som "att överanalysera" eller att "prata alldeles för mycket om det". Om jag inte kan prata rakt, öppet, ärligt, och jävligt mycket, med människor i min närhet så får det vara. Och då syftar jag inte på tillfällen och perioder då jag eller den andre inte klarar av att prata alls på grund av mående, yttre händelser, inre tumult eller vad som helst. Jag menar som en slags attityd, som en slags strävan. Att, om det händer något i relationen som väcker känslor hos en eller båda av oss, så vill jag att vi ska kunna prata om det förr eller senare. Det behöver inte vara med en gång, men det får gärna lov att hända över huvud taget.
Vi får må dåligt. Vi utgår båda ifrån att det är absolut okej på alla sätt och vis att en stor del av våra liv präglas av väldigt tunga och svårhanterliga känslor. Vi låter varandra gå undan och vara själv när det behövs, håller i varandra om vi vill, men vi säger inte saker som att "du har så mycket ångest att jag inte tror att du kan leva i nära relationer". Att vi är kännande människor betyder inte att vi inte kan ha nära relationer. Det kan vi.
Tänk att jag skriver det här för att påminna mig själv om att jag förtjänar att få leva i relationer som jag kan må bra av. Även om de inte ser ut som det anses att relationer "ska" se ut.
//Siv (af Edina & Siv)
Jag har ingen lust att följa givna mallar och regler för hur relationer ska fungera. Det jag vill är att lyssna inåt och känna efter, i synnerhet gällande en så viktig aspekt av livet som interaktionen med andra människor. I just relaterandet mellan en annan människa och mig vill jag att vi båda ska känna efter och vara ärliga mot oss själva och varandra. Jag läser en av texterna som en kan klicka sig fram till genom att besöka webbsidan som Edina tipsar om i inlägget nedan, och har liksom ingen lust att erkänna att jag är så styrd av det här. Men hur skulle jag kunna vara något annat? Det har ingenstans visats för mig att det kan vara på något annat sätt. Och att läsa det svart på vitt, att känna igen mina egna relationsmönster och förstå någonting mer om varför det i många fall känns liksom dysfunktionellt att försöka interagera med en annan människa, det blir lite som ett rus i hela mig.
Okej. Så här vill jag att det ska vara:
Det finns inga regler. För att vi har pratat igenom det här. Vi har berättat för varandra vad det egentligen betyder när vi gör si eller så, och vi väljer att försöka tro på det. När jag inte hör av mig på tre dagar betyder inte det att jag inte tycker om den andra personen.
Vi måste aldrig säga "Jag älskar dig" tillbaka som ett obligatoriskt svar på den frasen. Vi måste aldrig säga den frasen i första hand. Att vi inte säger den betyder inte att vår relation inte är helt fantastisk. Det är inte att vi säger de orden till varandra som bestämmer om vår relation är bra eller inte.
Vi ger inte varandra löften, och vi utgår inte ifrån att det kommer att vara vi för alltid. Det enda vi går med på är att ta en dag i taget och hela tiden hängivet känna efter inuti oss själva om vi vill ha den här sortens relation med varandra. Och vill vi det nästa morgon, så har vi det den dagen. Vi behöver inte ens röra vid varandra på flera veckor eller månader, och att vi inte gör det betyder inte att vi aldrig kommer att göra det igen. Vi skulle göra det om vi vill.
För jag vill att relationer ska vara motiverade utifrån magnetism. Jag menar inte attraktion eller hysterisk glädje över den nyförälskade känslan som interaktion kan skapa emellan två människor, utan att tycka om att umgås med varandra. Att trivas ihop. Att ha en lugnande inverkan på varandra, eller att genom att vara sig själv plocka fram egenskaper hos en annan person som denne mår bra av att bejaka hos sig själv. Jag vill att det INTE ska handla om tanken om att "Jag borde ha nära relationer! Helst borde jag ha sex med en av de personerna som står mig närmast! Och alla de här nära relationerna har kriterier som måste uppfyllas för att de ska få lov att kallas för 'bra relationer'!".
Jag vill inte att skälet till att jag och en annan människa närmar oss varandra är att "det är så fint att ha en relation". Jag kan inte. Det tar tid för mig att lära mig att känna mig bekväm och trygg med en annan människa. Det kan ta flera långa månader, och jag behöver den tiden för att förstå vad som händer när just jag och den personen rör oss omkring varandra. Och för att förstå vad jag tycker om det som händer emellan oss.
Och det kanske allra viktigaste. Jag behöver att rakt kunna prata om det som händer. Och jag behöver att den andre är exakt lika rak tillbaka. För vi är inte tankeläsare, och jag vill inte att vi ska försöka inbilla oss att vi är det heller. Jag vill kommunicera. Det är det viktigaste. Och på mitt sätt. Det där okonventionella sättet, som kanske anses som "att överanalysera" eller att "prata alldeles för mycket om det". Om jag inte kan prata rakt, öppet, ärligt, och jävligt mycket, med människor i min närhet så får det vara. Och då syftar jag inte på tillfällen och perioder då jag eller den andre inte klarar av att prata alls på grund av mående, yttre händelser, inre tumult eller vad som helst. Jag menar som en slags attityd, som en slags strävan. Att, om det händer något i relationen som väcker känslor hos en eller båda av oss, så vill jag att vi ska kunna prata om det förr eller senare. Det behöver inte vara med en gång, men det får gärna lov att hända över huvud taget.
Vi får må dåligt. Vi utgår båda ifrån att det är absolut okej på alla sätt och vis att en stor del av våra liv präglas av väldigt tunga och svårhanterliga känslor. Vi låter varandra gå undan och vara själv när det behövs, håller i varandra om vi vill, men vi säger inte saker som att "du har så mycket ångest att jag inte tror att du kan leva i nära relationer". Att vi är kännande människor betyder inte att vi inte kan ha nära relationer. Det kan vi.
Tänk att jag skriver det här för att påminna mig själv om att jag förtjänar att få leva i relationer som jag kan må bra av. Även om de inte ser ut som det anses att relationer "ska" se ut.
//Siv (af Edina & Siv)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar