Äktenskap? Jag förstår inte.

Jag (Siv) tittar på teveprogram där alla pratar om att de vill hitta en person att gifta sig med. Och förstår det inte riktigt.

Vem var det som bestämde att det ska finnas ett likhetstecken mellan "kärlek" och "giftermål"?

Jag tror att tanken om att en relation inte är bra nog om parterna i den av en eller en annan anledning inte gifter sig är ganska farlig. Vad är ett giftermål egentligen? Det innebär lite andra saker rent juridiskt om den ena parten skulle gå bort eller vid vissa eventuella situationer, men påverkar det verkligen relaterandet mellan de två personerna? Äktenskapet idealiseras så extremt mycket. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det sägas att människor så innerligt beundrar de som klarar av att leva ihop i med- och motgångar år efter år. Och att den som inte gifter sig innan den är trettiofem nog måste vara lite för konstig för att någon ska vilja ha den. Konstiga vill vi ju inte vara. Eller?

What about att ta hand om sig själv först och främst? Jag tror nog inte på att livet handlar om att hitta sin "andra hälft", att träffa personen som ska göra oss "hela". Jag tror att allting som händer i livet som handlar om att vi växer som människor beror på ett arbete som vi utför alldeles själva. Jag vet inte om jag tror på att vi någonsin kan bli "hela" på det sättet som idealet skriker om att vi ska bli (helst på två dagar, givetvis. Sedan kan vi ju gå ner tio kg de kommande fem dagarna också, av bara farten, och bli ännu mer "hela, sunda och lyckliga"). Om den där så kallade helheten skulle handla om att aldrig vara ledsen igen så är jag inte intresserad. Om den handlar om att vara "stark" (läs: om att aldrig någonsin bryta ihop, aldrig känna sig totalt vilsen och aldrig känna sig så enormt jäkla svag och liten) är det ingenting för mig. Jag beundrar människor som vågar göra som de vill, oavsett om det handlar om att leva med en och samma person i femton år, leva polyamoröst, eller över huvud taget inte syssla med kärleksrelationer, eller verkligen VAD SOM HELST som gör personen själv lycklig. Jag har ingen aning om ifall jag har någon lust alls att gifta mig någon dag. Jag förstår nämligen inte varför jag skulle vilja göra det. Även om jag träffar en person som jag vill leva i en monogam relation med och fortsätter att vilja det, så tror jag inte att själva äktenskapet skulle förändra någonting emellan oss. Jag vill bara att jag och den andra personen alltid fortsätter att fråga oss själva om vi verkligen vill ha den sortens relation. Och om svaret är ja, så fortsätter vi. Annars ändrar vi på relationen. Bryter den helt eller förändrar den. Det känns lite som att ett äktenskap snarare skulle försvåra den biten för mig. För att själva grundtanken med idén om äktenskapet handlar om att lova att en ska leva tillsammans resten av livet.

Jag tror att vi både överskattar och underskattar relationers betydelse på samma gång. Jag blir arg när samhället hetsar människor till att hitta någon att leva i en monogam relation med trots att somliga inte mår bra av att leva i en monogam relation. Dessutom är det inte så enkelt som samhället vill tro att möta någon som en kan må bra av att umgås med. Att bli kär på det där sättet och trivas med någon som de säger att vi ska kunna göra verkar ju vara en närmast omöjlig grej. Men det gör mig också jävligt arg när det hetsas till att leva helt själv, att "inte behöva någon annan", till att tycka att behövande och litenhet är dåliga egenskaper som ska fixas så att de försvinner. Jag tror att många människor mår bra av att acceptera att de behöver bli älskade. Jag tänker att vi är byggda så, att många mår bra av att bli kramade varje dag, eller att få utbyta några ord med någon varje dag. Att interagera med andra kan vara väldigt bra för vissa personer (vissa behöver det inte i lika hög utsträckning, utan behöver andra saker mer), och det gör mig förbannad att det nedvärderas så extremt att känna sig ledsen över att en känner sig ensam.

Jag tror på att vi snubblar över eller dras till människor som liksom är bra för oss för att de plockar fram någonting hos oss. Har ni hört talas om projektion? Det brukar pratas om det i negativa termer, d.v.s. att när en känner sig arg eller irriterad på en person för att den beter sig på ett visst sätt så är det för att vi egentligen vet att vi själva har det beteendet inom oss. Att vi inte skulle kunna bli så arga eller irriterade på grund av ett beteende som inte finns inom oss själva. För att det alltid är lättare att vara enormt elak mot sig själv än mot andra. Men nu tänker jag på en annan sorts projektion. Att bli glad och må bra av att umgås med en person för att den har egenskaper som vi har inom oss själva men ännu inte har fått chansen att bejaka så mycket som vi skulle vilja. Och med den här personen kan vi ta fram de egenskaperna, öva på att använda dem och integrera dem med resten av vårt jag. Puss på det.

Om någon skulle fråga mig varför just jag tror att jag träffar de människor som jag träffar så skulle jag nog berätta om det som jag skrivit i stycket precis ovan.

Och jag vill kunna leva utan att ha en enda kärleksrelation någon gång under resten av mitt liv , oavsett om jag vill det eller inte, utan att behöva känna mig dålig för att jag inte passar in i tvåsamhetsidealsmallen. Bugger off tvåsamhetsideal. Jag tänker inte låta dig styra mina handlingar, vem jag umgås med, vem jag kysser, hur många jag kysser, hur mycket av min tid jag spenderar för mig själv eller nej, ingenting alls faktiskt.

//Siv (af Edina&Siv)