Magkänslan

Ibland försöker jag klura ut hur man faktiskt vet att man är homosexuell eller inte. Eller bi. Eller hetero. Eller vad som helst. Jag försöker tänka tillbaka en tio år då jag för första gången sa till någon "jag är homosexuell". Hur motiverade jag det? Jag antar att det handlar om magkänsla. Jag minns att jag tänkte att jag inte kunde veta om jag gillade tjejer förrän jag hade testat att vara med en tjej. Jag minns oxå att jag inte ville testa med en tjej förrän jag visst säkert, jag tyckte att det vore fel att göra så. Men jag visste att jag inte ville testa att vara med en kille, ändå var det det som verkade vara det enda valet. Så jag hängde med pojkar. Jag var aldrig kär, jag försökte leta efter den där känslan som borde infinna sig. Nu tänker den blivande socionomen i mig, "men Edina, det där är ju rollteori.. du gjorde bara det som förväntades av dig, du försökte leva upp till rollen som andra gett dig". I min värld fanns inget annat än heterosexuell tvåsamhet. Jag skojjar inte, jag visste inte alls att homosexuallitet var ett alternativ. Det tog tid för mig att placera känslorna och tankarna. Men jag visst ju, jag fick fjärilar i magen när hon var i närheten och jag fick inte nog av hennes leende och hennes intensiva liksom glittriga blick. Så kände jag inte för pojkarna. Där i ligger skillnaden.

Jag älskar brudar. Over and out.


// Edina (af Edina & Siv)