För några dagar sedan åkte jag med nattåget hem från Luleå till Göteborg. Anledningen till att jag befann mig så långt norrut var att jag var på semester hos en familjemedlem, och nu var det alltså dags att åka de över 100 milen tillbaka ner till min hemstad. Resan skulle ta ungefär 18 timmar och låta mig tryggt rulla in på Göteborgs central cirka 11.00 dagen efter. Alltså var det ett nattåg, och jag hade köpt en biljett till en plats i en så kallad "Liggvagn". Detta innebär att en är 6 personer som delar en ganska liten och stängd kupé där det går att förvandla de två sätesraderna till sängar. Det stod alltså klart för mig att jag skulle spendera ganska jäkla lång tid i ett trångt utrymme tillsammans med ett gäng totala främlingar.
Två timmar efter att tåget lämnat Luleå var vi fem personer som satt och trängdes inne i kupén, och fler blev vi inte. Jag satt och hardcoreläste (läste väldigt mycket) samtidigt som jag lite i smyg satt och betraktade mina medresenärer. Jag avgjorde ganska snabbt att jag nog skulle komma att trivas med stämningen i kupén, eftersom den kändes harmonisk och avslappnad. Så mycket mer tänkte jag inte på det. Jag var mest fokuserad på att fördriva dessa 18 timmar.
Anledningen till detta inlägg är den grej som hände när de var mindre än två timmar kvar av denna resa. I min kupé hade samtliga klivit av förutom jag och en person till. Där satt vi, hn och jag, som knappt hade utbytt ett enda ord och rullade tummarna mitt emot varandra i den stängda kupén. Helt plötsligt lutade sig personen fram mot mig och sa: "Ursäkta, det här kan bli pinsamt, men jag måste fråga. Är du möjligtvis med i RFSL?" Jag tittade glatt överraskat upp och sa att "Ja, det är jag!". Hn log stort mot mig och förklarade att hn hade misstänkt detta i och med att hn sett den lilla regnbågsflaggan på min väska. Själv hade hn i många år varit aktiv i RFSL i Borås, berättade hn också. Jag log stort tillbaka, och vi småpratade om café HaBiT på RFSL i Göteborg och sånt därt. Minnet ligger och värmer i mitt hjärta.
Det som förvånade mig i situationen var nog att jag som vanligt inte ens hade reflekterat över att någon kan se den där regnbågsflaggan på min väska och dra slutsatsen att jag nog pysslar med hbtq eller helt enkelt är hbtqperson. Flaggan i fråga är en helt hemmagjord liten grej som jag faktiskt har pysslat ihop med textilpennor en dag då jag hade tillgång till sådana i regnbågens alla färger. Den är cirka 2 gånger 2,5 centimeter stor och är ditsydd för hand med röd sytråd, och anledningen till att jag sydde dit den kan jag inte riktigt sätta fingret på. Det mest kändes som en fin grej. Och jag har fortfarande svårt att förstå att människor ser den och direkt fattar. För det händer faktiskt hela tiden. Och utifrån sett är det milt uttryckt väldigt logiskt att andra ser regnbågsflaggan på min väska och tänker att jag är hbtqperson. Jag misstänker också att jag undermedvetet sydde fast den där med denna intention. Men jag tror samtidigt att jag blir lite förvånad eftersom den är så liten. Det kan vara att andra hbtqpersoner precis som jag har en liten radar som ger väldiga utslag så fort det dyker upp en regnbågsflagga i något sammanhang., hur liten eller hemmagjord den än är. Blicken liksom söker sig ditåt och reagerar på det som om det vore portar till en förtrollad värld.
Och det är det väl kanske. På sätt och vis. Hbtqvärlden har både finheter och tråkigheter att erbjuda. Det finns mycket öppenhet, och det finns mängder med normer. Men någonstans tycker jag om den med dess mörka sidor. Och fortsätter att bli förtjust över att min lilla regnbågsflagga faktiskt uppmärksammas, och att den ibland gör att fina människor börjar prata med mig. Typiskt fin grej.
//Siv (af Edina & Siv)
Två timmar efter att tåget lämnat Luleå var vi fem personer som satt och trängdes inne i kupén, och fler blev vi inte. Jag satt och hardcoreläste (läste väldigt mycket) samtidigt som jag lite i smyg satt och betraktade mina medresenärer. Jag avgjorde ganska snabbt att jag nog skulle komma att trivas med stämningen i kupén, eftersom den kändes harmonisk och avslappnad. Så mycket mer tänkte jag inte på det. Jag var mest fokuserad på att fördriva dessa 18 timmar.
Anledningen till detta inlägg är den grej som hände när de var mindre än två timmar kvar av denna resa. I min kupé hade samtliga klivit av förutom jag och en person till. Där satt vi, hn och jag, som knappt hade utbytt ett enda ord och rullade tummarna mitt emot varandra i den stängda kupén. Helt plötsligt lutade sig personen fram mot mig och sa: "Ursäkta, det här kan bli pinsamt, men jag måste fråga. Är du möjligtvis med i RFSL?" Jag tittade glatt överraskat upp och sa att "Ja, det är jag!". Hn log stort mot mig och förklarade att hn hade misstänkt detta i och med att hn sett den lilla regnbågsflaggan på min väska. Själv hade hn i många år varit aktiv i RFSL i Borås, berättade hn också. Jag log stort tillbaka, och vi småpratade om café HaBiT på RFSL i Göteborg och sånt därt. Minnet ligger och värmer i mitt hjärta.
Det som förvånade mig i situationen var nog att jag som vanligt inte ens hade reflekterat över att någon kan se den där regnbågsflaggan på min väska och dra slutsatsen att jag nog pysslar med hbtq eller helt enkelt är hbtqperson. Flaggan i fråga är en helt hemmagjord liten grej som jag faktiskt har pysslat ihop med textilpennor en dag då jag hade tillgång till sådana i regnbågens alla färger. Den är cirka 2 gånger 2,5 centimeter stor och är ditsydd för hand med röd sytråd, och anledningen till att jag sydde dit den kan jag inte riktigt sätta fingret på. Det mest kändes som en fin grej. Och jag har fortfarande svårt att förstå att människor ser den och direkt fattar. För det händer faktiskt hela tiden. Och utifrån sett är det milt uttryckt väldigt logiskt att andra ser regnbågsflaggan på min väska och tänker att jag är hbtqperson. Jag misstänker också att jag undermedvetet sydde fast den där med denna intention. Men jag tror samtidigt att jag blir lite förvånad eftersom den är så liten. Det kan vara att andra hbtqpersoner precis som jag har en liten radar som ger väldiga utslag så fort det dyker upp en regnbågsflagga i något sammanhang., hur liten eller hemmagjord den än är. Blicken liksom söker sig ditåt och reagerar på det som om det vore portar till en förtrollad värld.
Och det är det väl kanske. På sätt och vis. Hbtqvärlden har både finheter och tråkigheter att erbjuda. Det finns mycket öppenhet, och det finns mängder med normer. Men någonstans tycker jag om den med dess mörka sidor. Och fortsätter att bli förtjust över att min lilla regnbågsflagga faktiskt uppmärksammas, och att den ibland gör att fina människor börjar prata med mig. Typiskt fin grej.
//Siv (af Edina & Siv)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar