Jag skulle bara börja på Socionomprogrammet. Så var planen. Få en utbildning. Om jag dessutom kände att personerna i min klass var trevliga så var det ett plus, men inte något som jag vågade hoppas på. "Bara vi funkar ihop" tänkte jag, nervöst, när jag traskade iväg mot den allra första dagen på programmet en tidig morgon i mitten av januari (ja, året var tvåtusennio).
Det första momentet av den här första dagen bestod av ett alldeles klassiskt upprop. Samtliga socionomstudenter som skulle börja den här terminen hade samlats i en och samma hörsal, och vi fick veta att vi skulle delas in i fyra klasser med ungefär 40 elever i varje. Jag satt lugnt och lyssnade, och försökte att diskret se mig omkring för att ta mig en första titt på några av de personer som jag kanske ska komma att spendera jäklarns mycket tid med under de närmaste 3,5 åren. Jag såg en ung mamma med en liten dotter, en person med alldeles gnistrande röd hårfärg som gjorde mig glad, och... pow! "En flata!". Eller, om jag ska vara frank så var min allra första tanke faktiskt lite mer precist: "oj oj oj, gay gay gay". Och personen som fick mig att reagera på detta vis? Jo. Jag hade fått syn på en undercut. Ni vet, en sån där som lutar åt mohawk och hockey samtidigt, med mycket kort på sidorna, långt nackhår och lång lugg. Also known as "den ultimata flatfrisyren". Till höger, om jag sneglade precis lagom diskret, så kunde jag alltså beskåda den undercutbeklädda personen som fångat mitt intresse. Efter ytterligare några sekunders granskande (och tvivel gällande kroppsligt kön, I might add. Androgyn? Svar ja) kände jag mig bara ytterligare lite mer säker på min sak. Jag hade fått syn på en flata. Och som alltid när min gaydar ger utslag, så satt jag och kände mig lite nöjd inombords. Det är fint att veta att det finns fler, tänker jag. Det är fint att veta att min gaydar funkar. Den är ju fiffig att ha ibland. Att peka ut flator (alltså, inte så att personen ser det. På ett diskret vis!) betraktar jag lite grann som en sport. Det är en sorts kravlös underhållning, åtminstone för mig.
Vi blev alltså indelade i klasser. Varje klass blev hänvisad till varsitt klassrum som moment två under första dagen skulle äga rum i. Jag gick ifrån hörsalen, köpte ett paket ekologisk mjölk och en macka och promenerade bort till byggnaden där min klass skulle samlas. Jag var lite tidig, och slog mig således ner på golvet utanför salen, för att äta min macka och kontemplera kring de uppdykande studenterna som alltså skulle tillhöra min klass. Jag satt och granskade (fortfarande diskret), upptäckte att mamman med barnet gick i min klass, såg några andra.. och.. oj! Flatan! Hon var där! Hon skulle gå i min klass! Jag tyckte att det var lustigt, just eftersom hon var den som jag hade fastnat allra längst på när jag satt och smygkikade på de andra eleverna när vi satt inne i hörsalen. Ganska jäkla många människor, och just hon fångade min blick. Och så stod hon bara där. Och skulle gå i min klass. Ja. nöjd.
Ett par dagar flöt förbi, och min nyfikenhet på denna människa växte sig starkare utan att jag var riktigt säker på varför. Jag tänker att det var frisyren. Hennes uppenbara gayness. Att jag tänkte att vi åtminstone hade det gemensamt. Kanske mer. Kanske ville hon prata hbtq med mig. Kanske tyckte hon att sånt var intressant. Kanske skulle hon inte höja ett ögonbryn och titta bort om jag förklarade att jag inte direkt känner mig som vare sig tjej eller kille. Frisyren sa att hon var intressant. Och i brist på annat, så döpte jag henne till Undercuten. Det var informativt, iallafall. Och jag försökte komma på en ursäkt till att börja prata med henne. Det är inte lätt när en går i en klass med 40 elever. Om jag bara hade anat hur fint det skulle bli.
Vi blev indelade i grupparbetesgrupper. Fem i varje grupp. Och jag blev genast lite nervös inombords, för det här med att kastas in i en grupp med fyra andra personer som jag inte alls känner kändes mest ganska läskigt. Vi fick ett gruppnamn. B4B skulle jag tillhöra. Efter några minuters förvirrat letande så hittade jag min grupp, som hade ställt sig tillsammans. Och där stod hon ju. UNDERCUTEN VAR MED I MIN GRUPPARBETESGRUPP. Förlåt, det där var tvunget till att skrivas med versaler, för det var så det kändes. Kan ju vara världens finaste grej när en går runt och hoppas på en ursäkt till att kunna börja prata med någon, och FÅR EN! Med besked, dessutom! Så vi hälsade. Jag fick höra hennes namn för första gången. Edina. Nåväl, nu heter hon ju inte så i verkligheten, men det gör hon i den här bloggen. Edina. Det kändes så meant to be att jag fick ont i magen av glädje. Om det nu finns skäl till att vissa saker händer. Jag kunde bara tänka orden "Fyrtio elever, grupper med fem personer i varje och hon hamnar i MIN grupp!".
Veckorna som följde var verkligen magiska, och det har de fortsatt att vara I can tell you. Jag kunde bara inte skaka av mig känslan av att det fanns en connection där som var så otroligt viktig. Först trodde jag att mitt system bara hade reagerat ganska starkt på tanken om att vi kunde ha en gemenskap i gayigheten. Men i verkligheten var jag banne mig inte speciellt säker längre på huruvida denna människa verkligen definierade sig som gay. Jag tog mig friheten att börja att hinta ganska mycket om att hbtq är ett ganska viktigt område för mig, först i grupparbetet och sedan under många av de samtal som jag och Edina hade under de första veckorna. Sedan tog jag mig friheten att hinta att hon var gay. Hon mest bara tittade på mig och log retsamt, sa "du bara tar för givet att jag är gay". Och jag, som gillar att låta människor själva bestämma sin sexuella läggning (ödmjukt, jag vet), bestämde mig för att kanske börja tvivla lite på min gaydar. Kanske hade den fel. Kanske visste hon inte om hur totalt homosexuell hennes frisyr var. Det händer ju. Men någonting annat hände under tiden. Det tycktes liksom aldrig sluta att finnas saker att prata om. Varje gång som någon av oss var tvungen att gå så kändes det som att jag blev kanske lite för ledsen. Jag ville prata mer. Alltid mer. Om tusen olika saker. Det gick så snabbt. Så galet snabbt. Två veckor efter att vi hade börjat prata så hade vi konversationer som gjorde mig nervös och sjukt glad på samma gång, för att de låg på en nivå som jag oftast inte når till när jag har pratat med människor i flera år. Och jag förstod, och vi kunde prata om det så väldigt öppet; Det här är bra på riktigt.
Och, hon erkände till slut att hon definierar sig som flata. Det var en spexig episod av vår relation. Jag visste t.ex. att jag kunde börja prata om att jag ibland inte kan sluta titta på random, främmande tjejers bröst, och att hon skulle förstå. Det visade sig att det här med hbtq var något som vi indeed delade. Men herregud vad det inte är bara det.
Edina gör mig glad på så många nivåer att det är ungefär helt jävla sjukt. Och. Det har verkligen bara gått två månader, där vi är nu. And this is for real. Och den här bloggen är för vår skull. För att vi tycker om att väva mönster tillsammans, för att vi trivs med varandra och för att vi är pepp på att skriva om hbtq-företeelser. Det är en låda där vi lägger i små fina minnen från vår tid tillsammans, och våra iaktagelser som verkligen skräckinjagade ofta är nästan identiska. Som när vi båda, helt utan vetskap om den andres reflektion kring detta, reagerade väldigt upprört på att GB-glassclownen har fått en, så att säga, flickvän. En liknande clown, fast med klänning och ögonfransar. Det var som att höra mig själv prata när hon upprört sa att "sen när blev GB-clownen en heterosexuell man?!" (eller var det jag som sa det? ni ser, det är svårt att hålla isär!)
Ja, det var bara ett exempel. Edina är en av mina absolut närmaste vänner, och historien om hur våra vägar för första gången korsades ligger alldeles nära mitt hjärta och värmer mig hela tiden. Vår vänskap värmer mig hela tiden.
Och ja, den här bloggen kommer handla om fina grejor som rör ämnet HBTQ. För er icke insatta så kan detta begrepp skrivas ut så här: HomoBiTransQueer. Det är även mitt största intresse. Edina tycker också att det är en spännande grej. Det fina i det hela är att det är vi som iaktagar. Således får bloggen heta hbtq-fint. Edina och Siv är vi. Edra hbtq-reportrar i bloggsfären.
Enjoy!
//Siv (af Edina & Siv)
Det första momentet av den här första dagen bestod av ett alldeles klassiskt upprop. Samtliga socionomstudenter som skulle börja den här terminen hade samlats i en och samma hörsal, och vi fick veta att vi skulle delas in i fyra klasser med ungefär 40 elever i varje. Jag satt lugnt och lyssnade, och försökte att diskret se mig omkring för att ta mig en första titt på några av de personer som jag kanske ska komma att spendera jäklarns mycket tid med under de närmaste 3,5 åren. Jag såg en ung mamma med en liten dotter, en person med alldeles gnistrande röd hårfärg som gjorde mig glad, och... pow! "En flata!". Eller, om jag ska vara frank så var min allra första tanke faktiskt lite mer precist: "oj oj oj, gay gay gay". Och personen som fick mig att reagera på detta vis? Jo. Jag hade fått syn på en undercut. Ni vet, en sån där som lutar åt mohawk och hockey samtidigt, med mycket kort på sidorna, långt nackhår och lång lugg. Also known as "den ultimata flatfrisyren". Till höger, om jag sneglade precis lagom diskret, så kunde jag alltså beskåda den undercutbeklädda personen som fångat mitt intresse. Efter ytterligare några sekunders granskande (och tvivel gällande kroppsligt kön, I might add. Androgyn? Svar ja) kände jag mig bara ytterligare lite mer säker på min sak. Jag hade fått syn på en flata. Och som alltid när min gaydar ger utslag, så satt jag och kände mig lite nöjd inombords. Det är fint att veta att det finns fler, tänker jag. Det är fint att veta att min gaydar funkar. Den är ju fiffig att ha ibland. Att peka ut flator (alltså, inte så att personen ser det. På ett diskret vis!) betraktar jag lite grann som en sport. Det är en sorts kravlös underhållning, åtminstone för mig.
Vi blev alltså indelade i klasser. Varje klass blev hänvisad till varsitt klassrum som moment två under första dagen skulle äga rum i. Jag gick ifrån hörsalen, köpte ett paket ekologisk mjölk och en macka och promenerade bort till byggnaden där min klass skulle samlas. Jag var lite tidig, och slog mig således ner på golvet utanför salen, för att äta min macka och kontemplera kring de uppdykande studenterna som alltså skulle tillhöra min klass. Jag satt och granskade (fortfarande diskret), upptäckte att mamman med barnet gick i min klass, såg några andra.. och.. oj! Flatan! Hon var där! Hon skulle gå i min klass! Jag tyckte att det var lustigt, just eftersom hon var den som jag hade fastnat allra längst på när jag satt och smygkikade på de andra eleverna när vi satt inne i hörsalen. Ganska jäkla många människor, och just hon fångade min blick. Och så stod hon bara där. Och skulle gå i min klass. Ja. nöjd.
Ett par dagar flöt förbi, och min nyfikenhet på denna människa växte sig starkare utan att jag var riktigt säker på varför. Jag tänker att det var frisyren. Hennes uppenbara gayness. Att jag tänkte att vi åtminstone hade det gemensamt. Kanske mer. Kanske ville hon prata hbtq med mig. Kanske tyckte hon att sånt var intressant. Kanske skulle hon inte höja ett ögonbryn och titta bort om jag förklarade att jag inte direkt känner mig som vare sig tjej eller kille. Frisyren sa att hon var intressant. Och i brist på annat, så döpte jag henne till Undercuten. Det var informativt, iallafall. Och jag försökte komma på en ursäkt till att börja prata med henne. Det är inte lätt när en går i en klass med 40 elever. Om jag bara hade anat hur fint det skulle bli.
Vi blev indelade i grupparbetesgrupper. Fem i varje grupp. Och jag blev genast lite nervös inombords, för det här med att kastas in i en grupp med fyra andra personer som jag inte alls känner kändes mest ganska läskigt. Vi fick ett gruppnamn. B4B skulle jag tillhöra. Efter några minuters förvirrat letande så hittade jag min grupp, som hade ställt sig tillsammans. Och där stod hon ju. UNDERCUTEN VAR MED I MIN GRUPPARBETESGRUPP. Förlåt, det där var tvunget till att skrivas med versaler, för det var så det kändes. Kan ju vara världens finaste grej när en går runt och hoppas på en ursäkt till att kunna börja prata med någon, och FÅR EN! Med besked, dessutom! Så vi hälsade. Jag fick höra hennes namn för första gången. Edina. Nåväl, nu heter hon ju inte så i verkligheten, men det gör hon i den här bloggen. Edina. Det kändes så meant to be att jag fick ont i magen av glädje. Om det nu finns skäl till att vissa saker händer. Jag kunde bara tänka orden "Fyrtio elever, grupper med fem personer i varje och hon hamnar i MIN grupp!".
Veckorna som följde var verkligen magiska, och det har de fortsatt att vara I can tell you. Jag kunde bara inte skaka av mig känslan av att det fanns en connection där som var så otroligt viktig. Först trodde jag att mitt system bara hade reagerat ganska starkt på tanken om att vi kunde ha en gemenskap i gayigheten. Men i verkligheten var jag banne mig inte speciellt säker längre på huruvida denna människa verkligen definierade sig som gay. Jag tog mig friheten att börja att hinta ganska mycket om att hbtq är ett ganska viktigt område för mig, först i grupparbetet och sedan under många av de samtal som jag och Edina hade under de första veckorna. Sedan tog jag mig friheten att hinta att hon var gay. Hon mest bara tittade på mig och log retsamt, sa "du bara tar för givet att jag är gay". Och jag, som gillar att låta människor själva bestämma sin sexuella läggning (ödmjukt, jag vet), bestämde mig för att kanske börja tvivla lite på min gaydar. Kanske hade den fel. Kanske visste hon inte om hur totalt homosexuell hennes frisyr var. Det händer ju. Men någonting annat hände under tiden. Det tycktes liksom aldrig sluta att finnas saker att prata om. Varje gång som någon av oss var tvungen att gå så kändes det som att jag blev kanske lite för ledsen. Jag ville prata mer. Alltid mer. Om tusen olika saker. Det gick så snabbt. Så galet snabbt. Två veckor efter att vi hade börjat prata så hade vi konversationer som gjorde mig nervös och sjukt glad på samma gång, för att de låg på en nivå som jag oftast inte når till när jag har pratat med människor i flera år. Och jag förstod, och vi kunde prata om det så väldigt öppet; Det här är bra på riktigt.
Och, hon erkände till slut att hon definierar sig som flata. Det var en spexig episod av vår relation. Jag visste t.ex. att jag kunde börja prata om att jag ibland inte kan sluta titta på random, främmande tjejers bröst, och att hon skulle förstå. Det visade sig att det här med hbtq var något som vi indeed delade. Men herregud vad det inte är bara det.
Edina gör mig glad på så många nivåer att det är ungefär helt jävla sjukt. Och. Det har verkligen bara gått två månader, där vi är nu. And this is for real. Och den här bloggen är för vår skull. För att vi tycker om att väva mönster tillsammans, för att vi trivs med varandra och för att vi är pepp på att skriva om hbtq-företeelser. Det är en låda där vi lägger i små fina minnen från vår tid tillsammans, och våra iaktagelser som verkligen skräckinjagade ofta är nästan identiska. Som när vi båda, helt utan vetskap om den andres reflektion kring detta, reagerade väldigt upprört på att GB-glassclownen har fått en, så att säga, flickvän. En liknande clown, fast med klänning och ögonfransar. Det var som att höra mig själv prata när hon upprört sa att "sen när blev GB-clownen en heterosexuell man?!" (eller var det jag som sa det? ni ser, det är svårt att hålla isär!)
Ja, det var bara ett exempel. Edina är en av mina absolut närmaste vänner, och historien om hur våra vägar för första gången korsades ligger alldeles nära mitt hjärta och värmer mig hela tiden. Vår vänskap värmer mig hela tiden.
Och ja, den här bloggen kommer handla om fina grejor som rör ämnet HBTQ. För er icke insatta så kan detta begrepp skrivas ut så här: HomoBiTransQueer. Det är även mitt största intresse. Edina tycker också att det är en spännande grej. Det fina i det hela är att det är vi som iaktagar. Således får bloggen heta hbtq-fint. Edina och Siv är vi. Edra hbtq-reportrar i bloggsfären.
Enjoy!
//Siv (af Edina & Siv)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar