När jag gick i 2an på lågstadiet var det ganska populärt i min klass att vara ihop med någon. Själv pysslade jag mest med att balansera på den betongmur som löpte ett tjugotal meter precis utanför vårt klassrum, djupt försjunken i grubbel. Redan då. Men observerade, det gjorde jag. Och jag minns speciellt ett tillfälle då två tjejer i min klass berättade att de var tillsammans med samma kille. Alla de tre personer som var inblandade var helt medvetna om detta och verkade mycket nöjda. Jag minns också att jag inte tyckte att det var någonting konstigt. De verkade ju glada med det - så en kan väl vara fler än två personer i en kärleksrelation, tänkte jag.
Jag undrar vad som hade hänt om inte någon/media/samhällets normer hade kommit och berättat för oss att "Nej, så tokiga ni är! En kan bara vara TVÅ personer i en kärleksrelation. Två och inte fler!".
Det tog mig drygt tolv år innan jag började tänka på det där igen. Och jag började tänka på det genom att jag träffade personer som berättade för mig om ett helt annat sätt att förhålla sig till det här med relationer. Jag har alltid (nåväl, sedan jag var cirka fjorton åtminstone) varit en ifrågasättare, men ibland tror jag att en behöver lite hjälp utifrån för att ännu mer kunna upptäcka att saker inte alltid är som en tror. Innan dess såg jag på kärleksrelationer på ungefär det här sättet:
"En kärleksrelation involverar två personer. De ska vara kära i varandra och strikt monogama. Alla eventuella känslor för andra personer än partnern måste hållas undan och absolut inte ageras efter. De två personerna ska ha väldigt mycket sex med varandra, och i princip alltid ha lust att ha sex."
För alla sunda människor vill väl ha sex? Eller? Och en kan väl inte vara kär i en person som en inte vill ha sex med? Eller hur var det nu?
Det kan ju ganska lugnt konstateras av den här synen på kärleksrelationer som jag hade var ganska starkt präglad av tankar om hur kärleksrelationer "borde" se ut. Och jag som är förtjust i att låta mig känna efter själv angående hur jag vill leva mitt liv har bara under det senast 1,5 året börjat fundera väldigt mycket över det här. Hur skulle jag egentligen vilja att mina relationer skulle se ut?
Själv har jag inget problem med tanken på att leva i en monogam relation, förutsatt att den alltid byggs på grunder av att aktivt välja in varandra i sitt liv om och om igen. Jag tycker att det är ganska fantastiskt att jag ganska nyligen har förstått att det är väldigt väldigt okej och ingenting konstigt med att vara förälskad i någon och samtidigt inte vilja ha sex med personen. Jag ler åt tanken om att jag någon gång skulle kunna leva i en asexuell relation med någon. Jag ler för att jag får och för att jag vill. För att jag har undrat om det vuxna livets kärleksrelationer för alltid ska vara dömda att förknippas med krav på att en ska ha sex med varandra.
Om det är något som jag tycker är obehagligt så är det känslan av att det förväntas av mig att jag ska vilja ha sex med en person som jag har någon slags kärleksrelation med. Och då menar jag inte att det förväntas av den andra personen, utan att jag någonstans i bakhuvudet känner att det förväntas av mig själv.
Men jag vill inte att sex ska vara något som en måste syssla med i en relation för att den ska anses vara bra nog. Jag vill att sex ska vara någonting att absolut inte ta för givet. Och jag önskar mig möten med människor som känns som när en var fjorton år och det där med att kyssa någon kändes som att få sin värld omskakad. Och det behövde aldrig bli mer än kyssar och kramar, och jag mådde så bra av det. Och det fina i allt det här är att ifrågasättandet som jag har börjat med gör att jag har förstått att jag kan få uppleva det där om jag vill.
Jag får ha kärleksrelationer som involverar hur många olika parter jag än vill, och jag får helt och hållet välja själv om jag vill ha sex eller ej. Att gå över den där gränsen har öppnat upp en helt fantastisk värld för mig. Ifrågasättandets underbara frihet tycks liksom aldrig ta slut.
Jag upptäcker bara mer och mer, att jag får leva verkligen exakt som jag vill. Det finns färre begränsningar än vad jag trodde att det fanns för bara två år sedan. Mitt hjärta får slå precis hur det vill och jag får bestämma själv.
Det är kanske det mest fantastiska jag vet.
Jag undrar vad som hade hänt om inte någon/media/samhällets normer hade kommit och berättat för oss att "Nej, så tokiga ni är! En kan bara vara TVÅ personer i en kärleksrelation. Två och inte fler!".
Det tog mig drygt tolv år innan jag började tänka på det där igen. Och jag började tänka på det genom att jag träffade personer som berättade för mig om ett helt annat sätt att förhålla sig till det här med relationer. Jag har alltid (nåväl, sedan jag var cirka fjorton åtminstone) varit en ifrågasättare, men ibland tror jag att en behöver lite hjälp utifrån för att ännu mer kunna upptäcka att saker inte alltid är som en tror. Innan dess såg jag på kärleksrelationer på ungefär det här sättet:
"En kärleksrelation involverar två personer. De ska vara kära i varandra och strikt monogama. Alla eventuella känslor för andra personer än partnern måste hållas undan och absolut inte ageras efter. De två personerna ska ha väldigt mycket sex med varandra, och i princip alltid ha lust att ha sex."
För alla sunda människor vill väl ha sex? Eller? Och en kan väl inte vara kär i en person som en inte vill ha sex med? Eller hur var det nu?
Det kan ju ganska lugnt konstateras av den här synen på kärleksrelationer som jag hade var ganska starkt präglad av tankar om hur kärleksrelationer "borde" se ut. Och jag som är förtjust i att låta mig känna efter själv angående hur jag vill leva mitt liv har bara under det senast 1,5 året börjat fundera väldigt mycket över det här. Hur skulle jag egentligen vilja att mina relationer skulle se ut?
Själv har jag inget problem med tanken på att leva i en monogam relation, förutsatt att den alltid byggs på grunder av att aktivt välja in varandra i sitt liv om och om igen. Jag tycker att det är ganska fantastiskt att jag ganska nyligen har förstått att det är väldigt väldigt okej och ingenting konstigt med att vara förälskad i någon och samtidigt inte vilja ha sex med personen. Jag ler åt tanken om att jag någon gång skulle kunna leva i en asexuell relation med någon. Jag ler för att jag får och för att jag vill. För att jag har undrat om det vuxna livets kärleksrelationer för alltid ska vara dömda att förknippas med krav på att en ska ha sex med varandra.
Om det är något som jag tycker är obehagligt så är det känslan av att det förväntas av mig att jag ska vilja ha sex med en person som jag har någon slags kärleksrelation med. Och då menar jag inte att det förväntas av den andra personen, utan att jag någonstans i bakhuvudet känner att det förväntas av mig själv.
Men jag vill inte att sex ska vara något som en måste syssla med i en relation för att den ska anses vara bra nog. Jag vill att sex ska vara någonting att absolut inte ta för givet. Och jag önskar mig möten med människor som känns som när en var fjorton år och det där med att kyssa någon kändes som att få sin värld omskakad. Och det behövde aldrig bli mer än kyssar och kramar, och jag mådde så bra av det. Och det fina i allt det här är att ifrågasättandet som jag har börjat med gör att jag har förstått att jag kan få uppleva det där om jag vill.
Jag får ha kärleksrelationer som involverar hur många olika parter jag än vill, och jag får helt och hållet välja själv om jag vill ha sex eller ej. Att gå över den där gränsen har öppnat upp en helt fantastisk värld för mig. Ifrågasättandets underbara frihet tycks liksom aldrig ta slut.
Jag upptäcker bara mer och mer, att jag får leva verkligen exakt som jag vill. Det finns färre begränsningar än vad jag trodde att det fanns för bara två år sedan. Mitt hjärta får slå precis hur det vill och jag får bestämma själv.
Det är kanske det mest fantastiska jag vet.
//Siv (af Edina & Siv)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar