Ibland när jag ser mig omkring i min absoluta närhet känns det som att det kanske inte finns så mycket mer att kämpa för längre. På hbtq-fronten det vill säga. I princip alla mina vänner och bekanta är personer som utgår ifrån att samtliga sexuella läggningar är det mest naturliga som finns. Ingen av dem höjer på ögonbrynet om någon i deras krets kommer ut som ickehetero, förutom möjligtvis i samband med glada utrop. Jag lever i en bubbla fylld av väldigt fina personer som omkring sig ser hbtq snarare som regel än som undantag. Kanske beror det här på att hbtq-personer dras till varandra. Eller, att hbtq-personer dras till personer som inte fastnar på deras läggning eller könsidentitet utan faktiskt kan se människan som det egentligen handlar om. Och jag tänker: Bra. Ingen ska behöva stå ut med att de personer som finns närmast en dömer en efter vem en efter vem en blir kär/kåt i eller huruvida en är bekväm med sitt kroppsliga kön eller ej.
Men det räcker egentligen att jag tar ett steg tillbaka. Och tittar. Jag tittar på helt vanliga familjer idag. Jag tittar på skolmiljöer - i mellanstadiet såväl som gymnasiet. Jag tittar på vården idag. Och jag hör vad människor säger på stan. Jag hör det, och jag förstår inte varför jag ska behöva höra det.
Vid några tillfällen i mitt liv har jag fått öppna kommentarer om min läggning från helt främmande människor på stan. Oftast i situationer då det varit ganska uppenbart, som ex. när jag pussat en dåvarande flickvän. Jag har fått höra saker som: "Nej, men det är okej! Jag tolererar det. Det är helt okej för mig." Vid första anblick kanske en sån där kommentar kan låta vänlig, och i många fall tror jag att den är mycket vänligt menad. Men ärligt talat. Varför ska jag behöva höra att människor tolererar vem jag blir kär i?
När jag gick tredje året på gymnasiet så var jag tillsammans med en tjej som gick på samma skola. Kära som vi var så brukade vi stå tillsammans på rasterna och pussas och sånt där som par rent generellt gör. Då fick vi höra att en person gick runt på skolan och sa att "de där lesbiska, de vill fan bara provocera!". Jo, eller hur. Om du skulle pussa din partner av motsatt kroppsligt kön på skolans område så skulle det betyda att ni tyckte om att pussa varandra. Men om jag pussar min flickvän så betyder det att jag vill provocera.
De där åsikterna finns överallt. Jag har tänkt mycket på det här, homofobi och huruvida den uttrycks eller ej. Jag tror att det i många delar av samhället idag råder en slags politisk korrekthet som bland annat inkluderar att vi människor inte "får" tycka något annat än att hbtq är jättebra och jättenaturligt. Det vill säga, om någon frågar oss så säger i princip alla att "självklart är det hur okej som helst, skulle aldrig kunna tycka något annat". Men hur människor egentligen tycker och tänker, det är ju det som är det viktiga. Jag tror att homofobi är så starkt ansett som icke politiskt korrekt att människor nu för tiden ägnar sig åt att vara homofober i smyg istället.
Smyghomofobi kan ta sig uttryck på många sätt. Tabu är ett av dem. Kanske ett av de mest smärtsamma. Tabu innebär att det inte är en sak som man får prata om. Föräldrarna pratar inte om det, det pratas inte om det i skolan, media tar inte upp det, och ämnet tigs ihjäl. Den främsta orsaken till fobier är okunskap, att en helt enkelt inte vet något en sak och därför är rädd för det. T.ex. homofobi beror på att människor inte vet tillräckligt mycket om homosexualitet. Och när det råder tabu gällande hbtq blir det hela som en mycket ond cirkel. En är rädd för det och vågar därför inte prata om det, vilket bara leder till att en blir ännu mer rädd.
Jag behöver bara ta ett steg tillbaka för att se förtvivlan i ögonen på högstadiekidsen som funderar på om alla som de älskar kommer att äcklas av dem om de berättar. Jag kommer ihåg mitt eget sökande under alla dessa år. Vart jag än tittade omkring mig så fanns det ingen tjej som stod upp och rakryggat och stolt sa att hon minsann blir kär i tjejer och att det fan inte är något fel med det. Jag önskar att det hade funnits en sådan när jag var 11 år och började fundera på om jag var ett missfoster i och med att jag kanske inte var hetero.
Att bryta tabun kan nog vara det viktigaste som vi finns här för att göra. Det kommer kanske alltid att finnas grupper i samhället i Sverige där det aldrig talas om hbtq. Och vi MÅSTE prata om det. Vi måste prata om det för att människor ska kunna må bra. Måste måste måste. Det är så viktigt att det inte är riktigt klokt.
Öppna för diskussion!
//Siv (af Edina & Siv)
Men det räcker egentligen att jag tar ett steg tillbaka. Och tittar. Jag tittar på helt vanliga familjer idag. Jag tittar på skolmiljöer - i mellanstadiet såväl som gymnasiet. Jag tittar på vården idag. Och jag hör vad människor säger på stan. Jag hör det, och jag förstår inte varför jag ska behöva höra det.
Vid några tillfällen i mitt liv har jag fått öppna kommentarer om min läggning från helt främmande människor på stan. Oftast i situationer då det varit ganska uppenbart, som ex. när jag pussat en dåvarande flickvän. Jag har fått höra saker som: "Nej, men det är okej! Jag tolererar det. Det är helt okej för mig." Vid första anblick kanske en sån där kommentar kan låta vänlig, och i många fall tror jag att den är mycket vänligt menad. Men ärligt talat. Varför ska jag behöva höra att människor tolererar vem jag blir kär i?
När jag gick tredje året på gymnasiet så var jag tillsammans med en tjej som gick på samma skola. Kära som vi var så brukade vi stå tillsammans på rasterna och pussas och sånt där som par rent generellt gör. Då fick vi höra att en person gick runt på skolan och sa att "de där lesbiska, de vill fan bara provocera!". Jo, eller hur. Om du skulle pussa din partner av motsatt kroppsligt kön på skolans område så skulle det betyda att ni tyckte om att pussa varandra. Men om jag pussar min flickvän så betyder det att jag vill provocera.
De där åsikterna finns överallt. Jag har tänkt mycket på det här, homofobi och huruvida den uttrycks eller ej. Jag tror att det i många delar av samhället idag råder en slags politisk korrekthet som bland annat inkluderar att vi människor inte "får" tycka något annat än att hbtq är jättebra och jättenaturligt. Det vill säga, om någon frågar oss så säger i princip alla att "självklart är det hur okej som helst, skulle aldrig kunna tycka något annat". Men hur människor egentligen tycker och tänker, det är ju det som är det viktiga. Jag tror att homofobi är så starkt ansett som icke politiskt korrekt att människor nu för tiden ägnar sig åt att vara homofober i smyg istället.
Smyghomofobi kan ta sig uttryck på många sätt. Tabu är ett av dem. Kanske ett av de mest smärtsamma. Tabu innebär att det inte är en sak som man får prata om. Föräldrarna pratar inte om det, det pratas inte om det i skolan, media tar inte upp det, och ämnet tigs ihjäl. Den främsta orsaken till fobier är okunskap, att en helt enkelt inte vet något en sak och därför är rädd för det. T.ex. homofobi beror på att människor inte vet tillräckligt mycket om homosexualitet. Och när det råder tabu gällande hbtq blir det hela som en mycket ond cirkel. En är rädd för det och vågar därför inte prata om det, vilket bara leder till att en blir ännu mer rädd.
Jag behöver bara ta ett steg tillbaka för att se förtvivlan i ögonen på högstadiekidsen som funderar på om alla som de älskar kommer att äcklas av dem om de berättar. Jag kommer ihåg mitt eget sökande under alla dessa år. Vart jag än tittade omkring mig så fanns det ingen tjej som stod upp och rakryggat och stolt sa att hon minsann blir kär i tjejer och att det fan inte är något fel med det. Jag önskar att det hade funnits en sådan när jag var 11 år och började fundera på om jag var ett missfoster i och med att jag kanske inte var hetero.
Att bryta tabun kan nog vara det viktigaste som vi finns här för att göra. Det kommer kanske alltid att finnas grupper i samhället i Sverige där det aldrig talas om hbtq. Och vi MÅSTE prata om det. Vi måste prata om det för att människor ska kunna må bra. Måste måste måste. Det är så viktigt att det inte är riktigt klokt.
Öppna för diskussion!
//Siv (af Edina & Siv)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar