Bara så du vet...

normen är bara norm och inte ett måste.

// Edina (af Edina & Siv)

queer även när jag blir äldre?

Just nu sitter jag och Siv och kämpar med våra hemtentor. Bloggen har därför tillfälligt tagit ett steg ner på prioriteringslistan.

Innan jag kommer till det queera jag tänkte skriva om så vill jag berätta vilka missöden jag stött på inför denna hemtenta. Jag fick för mig att göra ett fame-hopp, jag vet inte varför jag fick för mig att göra det -ouppvärmd och i den här åldern.. (jag är lite äldre än Sivan), det slutade illa -jag har ont i min HÖFT. Inte klokt. Det känns hela tiden AJ AJ AJ. Och det är ingen hejd på eländet, kaffebryggaren har börjat strejka. Så nu sitter jag utan kaffe och med en skadad höft och skriver skriver skriver om Statskunskap, Ekonomi och Sociologi. Men ser blir det skolledig och massor av tid att skriva om och vara queer.

Nu till det queera. Pratade med en queer vän idag. Vi pratade om framtiden, relationer, normer och barn. På hur vi förväntas bilda familjer, gärna kärn. På rädslan av att bli ensam kvar om man väljer en annan väg. Men sen kom vi på att vi ju är rätt queer och har många queera vänner, av vilka åtminstone några säkert kommer hitta alternativa framtidsplaner som inte involverar familj, barn och stereotyp vuxenhet. Vi har nu en bättre plan... vi kommer att fortsätta att ses spontant och göra paj.. och även om tio år så säger vi "ja jag kommer över på en gång, inga barn att fixa barnvakt åt -high five!".


// Edina (af Edina&Siv)

Världens första öppet lesbiska biskop

Eva Brunne

Inte illa, det hände... Eva Brunne valdes till ny biskop i Stockholm och därmed fick världen sin första öppet homosexuella kvinnliga biskop. Tjoho!, säger jag. Jag tycker att det är stort. Vackert. En milstolpe för kristna HBTQpersoner.

Det finns ett riksförbund som går under namnet EKHO (ekumeniska grupperna för kristna HBTpersoner). Deras syfte är att sprida kunskap, förändra attityder och värderingar gentemot homo- och bisexuella samt trans-personer inom kyrkosamfund och församlingar. Vill du veta mer så gå in på www.ekho.se .


//Edina (af Edina & Siv)

Huh, what, you know what I like? The rough, strong hands of a big butch dyke

Mmm, butchflator. Den här gamla godingen är värd att lägga upp här utifall att den är oupptäckt för somliga av er. Låt mig säga att jag, så att säga, fattar't.

//Siv (af Edina & Siv)

Hur inleda samtal?

Sedan urminnes tider har det diskuterats. Hur fanken gör en?! Gör vadå Siv?, undrar ni kanske nu. I will tell you.

Om en ser en person någonstans som verkar intressant av en eller en annan anledning kan ju en bra grej vara att försöka att inleda något slags samtal med den här personen. Men hur gör en det? Det finns ju sociala normer, och tyvärr kan ju vissa människor finna det lite skrämmande att tänka sig att gå fram och börja prata med en person som en inte känner. Men jag tänker: Livet är för kort för att låta bli! Det värsta som kan hända är ju att personkemin emellan dig och den andra visar sig vara någonting du inte vill hänga i julgranen. Det bästa som kan hända är att du får ett jäkligt trevligt samtal. Kanske en ny vän, kanske mer. Men hur gör vi nurå? Jag är också nyfiken, ty jag råkar vara av det blyga slaget. Strategier för att ta sig runt börja-prata-med-nya-människor-rädsla kan kanske vara en jäkligt fiffig grej.

*

Jag har läst någonstans att en bra metod för att börja prata med en tjej i ett ickeheterosexuellt sammanhang, såsom på gayklubb eller hbtq-café, kan vara att valsa fram till denna och säga "Känner inte du Anna?". Tanken bakom det är att alla känner minst en flata som heter Anna, varpå samtalet kan låta ungefär så här:

Tjejen: "Menar du Anna som har varit tillsammans med Lisa? Kort, tatuerad?"

Du: "Nej.. hon är ganska lång, blond. Hon har varit tillsammans med mitt ex Ilona.."

Tjejen: "Åh, jag känner en Anna som är lång och blond.. men.. va? Ilona, henne känner jag inte till?"

*

Den Anna som du frågar om kan ju då vara en totalt påhittad person. Men tanken är att detta samtal som försöker utreda vilken Anna som det syftas till är en perfekt isbrytare. När ni väl har kommit fram till att tjejen kanske faktiskt inte känner denna Anna så har ni ju redan hunnit prata med varandra en stund, och kan smidigt glida över till helt andra samtalsämnen.

*

En annan bra metod kan vara att börja prata med personen på internet först. Är du av det modiga slaget och känner att det passar sig kan du ju bara på random internetsajt (bilddagboken, helgon, facebook) slänga fram ett "Hej!", och se hur personen reagerar. Om du vill ha en lite mer vattentät strategi kan du t.ex. notera något som du och personen har gemensamt och inleda internetsamtalet med något om detta. Kan ju vara musiksmak eller ett intresse för fotografi. Typ: "Hej. Jag gillar verkligen hur du redigerar dina foton. Är det photoshop du använder?" eller "Oh, jäklarns! Arcade fire!" (det är ett band, alltså). Förhoppningsvis utbyter ni några ord eller kanske fler, och om du sedan ser personen i verkligheten så har du en god anledning att gå fram till den och säga "Hej! Vi har pratat lite på bilddagboken/helgon/facebook. Tänkte att jag skulle säga hej!". Mina observationer av hur personer som jag lärt känna genom internet har reagerat när jag har sagt hej till dem i så att säga real life är att de flesta verkar tycka att det är trevligt.

*

En mycket enkel strategi kan ju vara att, när en ser en person ute någonstans och vill gå fram och prata med denne, säga exempelvis "Vilken snygg t-shirt/väska/tatuering du har! Var har du köpt/gjort den?"
*

Och sist men inte minst: Lita på din charm! Du är ju faktiskt en förtjusande person som det är sjukt roligt att prata med, och om den som du försöker inleda ett samtal med inte är speciellt trevlig tillbaka så är det hens problem och inte ditt. Det finns gott om fina människor där ute som förtjänar din energi istället.

*

HBTQ-fint uppskattar ju givetvis om någon av er som läser har något spexigt tips på hur en kan börja prata med någon! Kommentera mera, we luv it!

*

//Siv (af Edina & Siv)

EKHO

är det värst att vara homosexuell när man är kristen?
eller
är det värst att vara kristen när man är homosexuell?

// Edina (af Edina & Siv)

Den föränderliga läggningen

En gång i tiden hade jag (Siv) en pojkvän. Inte något misslyckat försök till bisexualitet, ingenting inbillat, ingenting framtvingat. Och det var inte kortvarigt. Vi var tillsammans i nästan 14 månader, från att jag var cirka femton och ett halvt, och jag hade accepterat min ickeheterosexualitet några månader innan jag träffade honom. Och vår relation var verkligen så fin, och jag kan bara minnas att jag var så otroligt kär i honom. Han var lång, svarthårig, hade intensiva gröna ögon, ett gulligt leende och nästan alltid massor med skägg. Och tillsammans skrattade vi som jag aldrig hade skrattat med någon annan tidigare. Jag tycker att det här är fascinerande. När jag kom ut som homosexuell hade jag väldigt dåligt samvete gentemot honom. Det hade gått nästan ett år sedan vi gjorde slut, men jag var verkligen rädd för att det skulle misstolkas. Att människor, eller i värsta fall han själv, skulle tro att jag aldrig hade varit kär i honom. Alltså. Om jag är homosexuell nu så har jag väl alltid varit homosexuell? Eller?

Nej. Jag tänker att det är lite samma grej som att jag under ett halvår när jag var arton fullkomligt älskade färgen brun och ville se den överallt omkring mig. Sedan blev det färgen grön. Och sedan röd. Och nu orange. Jag kan lika lite förklara det som att jag slutade vilja kalla mig själv för bisexuell, som att jag började vilja kalla mig för homosexuell. Det förändrades, och jag vet inte varför. Det jag vet är att jag äger min egen identitet. Jag får lov att ändra mig varje sekund, och oavsett hur veligt jag än uppträder i frågan om vad jag dras till så är det bara jag som har rätt att säga vad jag är och inte är. Jag är flata. Och jag var väldigt kär i min pojkvän. Att jag är flata nu ändrar inte på det faktumet, och att jag var kär i honom ändrar inte på att jag är flata. Sexuell läggning och könsidentitet kan förändras över tid, och det är jävligt naturligt.

Jag är flata. Det här uttrycket har jag mina egna associationer till. För mig betyder det att ta del av en kultur. Och att jag inte har känt några avsevärt starka känslor för personer som definierar sig som män under många, många år. Jag kan känna mig förtjust, men känner väldigt sällan att jag vill vara nära. Förtjusningen brukar raskt avtaga, eller gå över i liksom ganska vanlig vänskapsförtjusning. I många fall känner jag att de manligt definierade personer som gör mig varm i maggropen kanske säger mer om min könsidentitet (min pojkiga sida) än min läggning. Flata. För mig betyder det att reclaima något. Och det är någonting som jag har använt för att bygga upp min person. Mina associationer till det ordet fyller mig med pepp, styrka. Förlåt, jag vill bara skriva det igen: Flata.

Det här handlar för mig om att välja något. Inte om att välja bort. När jag var cirka sjutton år började jag läsa Sara Lövestams blogg, som på den tiden skrevs helt anonymt. Hon gick då under nicket "Bruden", och bloggade om flatiga företeelser på ett så fantastiskt sätt att det verkligen inte är riktigt klokt. Det kan vara att jag är extremt svag för personer som är bra på att skriva och dessutom är väldigt fyndiga. Jag fortsatte att läsa Saras blogg tills att hon i ett nummer av QX avslöjade sin identitet, och jag har definitivt inte slutat läsa den. När Sara fortfarande kallade sig för Bruden så skrev hon om brudhud och om den berusande känslan av att leva det där flatlivet som jag så intensivt försöker att beskriva essensen av. Flatlivet handlar för mig väldigt mycket om det som Sara berättade om. Att förstå hur otroligt det kan kännas att efter så många år av förnekande och undantryckande helt plötsligt stå och kyssa en helt underbar, mjuk varelse som doftar så gott och vars hud är så len att världen tycks vältas över på högkant om och om igen.

Vill du ta del av Saras gamla bruden-bloggande kan du antingen gå in på den här länken och bara klicka dig fram, eller köpa boken med hennes samlade blogginlägg här.

Flatlivet representerar så otroligt mycket fantastiska känslor för mig. Att ha förmånen att få vara flata är fanimig det bästa som har hänt mig.

Boktips - Sen tar vi Berlin

Moa-Lina Croall heter den författare som har skrivit en av mina absoluta favoritböcker genom tiderna. Och boken heter "Sen tar vi Berlin". Huvudpersonen i boken heter Lou, har tankar som trasslar ihop sig, livsbesvikelse och inte speciellt mycket att stanna kvar i Sverige för. Så hon och hennes vän åker till Berlin, och mer än så tänker jag inte berätta. Berättelsen är tämligen homosexuell, men fokus ligger mer på Lous upplevelser av livet och det som händer. Jag tycker om den här boken bland annat för att den visar upp hur jävligt det faktiskt kan vara att leva ett till synes helt okej liv. Vissa perioder är det verkligen inte kul alls, och jag har citerat den här boken så många gånger att jag kan många av styckena utantill. Och då är jag inte speciellt bra på att memorera text I can tell you. Sen tar vi Berlin är rakt på sak, skildrar ett annorlunda sätt att välja sitt liv, och utgör ett erbjudande om verklighetsflykt och inspirationskälla som gör mig helt matt av välbehag.

För att ge lite blodad tand bifogar jag ett citat från boken i fråga. Enjoy:

"Nu måste något hända! Livet måste berätta för henne hur hon ska leva. Framtiden måste visa hur hon ska välja den. Nätterna måste berätta varför hon ska vakna nästa morgon. Någonstans måste det finnas något att klamra sig fast vid, en ny dröm, en illusion, vad som helst. För nu håller något på att slå över. Nu rusar allt, fortare och fortare, men bara i hjärnan, allt runt omkring står skrämmande stilla. Hur kan livet te sig så baktungt, litet och suddigt nu när hon är fri och både kan och får göra precis vad som helst? Hon vill ingenting längre. Bara sätta fingret på en klockvisare och snurra den varv efter varv, framåt eller bakåt spelar ingen roll, bara inte det här mer. Det syns faktiskt. I ögonen när hon stirrar på sig själv i spegeln. Det här är inte jag. Det var aldrig meningen att jag skulle komma hit. Det finns platser som gör mig verklig. Inte den här."

Alltså. Boktips: Moa-Lina Croall - Sen tar vi Berlin

Straight på låtsas

Om jag var straight hade jag aldrig gått med på det. Att ha en relation med en kille som inte kunde stå för vår relation i alla lägen.

Men jag går med på det i relationer med tjejer. Om och om och om igen. Att inte hålla handen offentligt, att presenteras som Vän för föräldrarna och vissa andra, att vid tillfällen då det inte passar att se gay ut klä om till andra stilar, att inte skylta med relationen på nätet med bilder eller namn, att genomlida samtal som mitt i byter stämning från kärleksfull till Hej Kompis för att någon kommit in i rummet eller så.

Det har hänt att jag ber en tjej om det också, att i vissa situationer inte vara ett gaypar. Men nej, jag jobbar mig stenhårt bort från det. Jag tänker vara stolt över mina tjejer, visa upp dom och aldrig aldrig be dom låtsas vara något de inte är.

Fan, det är så svårt. Det finns ju situationer då det är olämpligt såklart, t.ex. en resa i säg Indiens landsbygd. Men i vardagen borde det funka. Det borde vara självklart.

Alltså det här borde vara den perfekta täckmanteln för otrohet. Att säga till sina tjejer att man inte kan vara öppen när man är ute. Att de inte kan hångla offentligt, eller att de inte kan presentera sin tjej som tjej inför vissa. Och man skulle gå med på det, svälja det för deras skull. Tycka synd om dem. Seriöst det vore en riktigt bra täckmantel, ingen skulle ifrågasätta det eller tvinga en att göra något.

Jag blir irriterad när en tjej inte håller mig i handen offentligt och viskar motiveringen i mitt öra: ”det är jobbigt när folk tittar”, eller ”inte här”. Det är svårt att tänka att det är läggningen de inte vill visa upp och lätt att tänka att det är mig de inte vill visa upp.

// Edina (af Edina & Siv)

Ryssland gillar EurovisionSongContest men inte HBTQpersoner

Jupp. Det hände.

Polisen i Moskva har nu (med våld) gripit personer som trotsade demonstrationsförbudet och ändå genomförde en prideparad/gaydemonstration mitt i Eurovision-yran för att protestera mot diskrimineringen av homosexuella i Ryssland.

Men det fanns journalister där. Världen vet.

EurovisionSongContest ikväll kommer bli riktigt intressant, flera artister har tidigare sagt att de kommer att visa sitt missnöje om prideparaden stoppas. Jag hoppas att de gör det.

// Edina (af Edina & Siv)

Tyrashow

Lördagsmorgon och jag tittar på TYRA.
Hon har en vettig talkshow. Just nu handlar det om två tjejer som skall gifta sig, men den enas mamma vill inte komma på bröllopet och inte veta av relationen.

Tyra sa att hon själv gått i söndagsskola och att hon inte kan förstå varför just denna synden skall lyftas ut och förstoras. Hon sa att det finns mammor till mördare som besöker sina barn i fängelset varje vecka, hur kan du inte gå på din dotters bröllop?

Det finns så många synder och vi bryter alla mot dem. Jag blir så irriterad när vi dömmer varandra hela tiden (det är oxå en synd assholes). Seriöst jag förstår inte hur man kan svika sitt barn så. Jag är evigt tacksam över min stöttande familj. Det borde inte finnas något alternativ, alla föräldrar borde vara stolta över sina barn. Det finns så mycket dumt och skadligt man kan göra, hur kan man tycka att det är ett dåligt val att ha en trygg relation?

Kärleken från föräldrar skall vara villkorslös. Det kommer skit från så många andra håll, föräldrar skall vara den trygga punkten att återvända till i alla lägen. Annars är de bara en liten lort.

// Edina (af Edina & Siv)

Transamerica

Ett drama från 2005.

.

Felicity Huffman (från desperate housewives) spelar Bree, en fin kvinna som egentligen är en transsexuell man. Hon sliter för att få ihop pengar till könsbytesoperationen. Strax innan operationen får hon ett samtal från ett ungdomsfängelse. Det visar sig var en oväntad rest från när Bree var en Stanley, nämligen en son: Toby. Bree tar (utan att berätta att hon är hans pappa) sig avvaktande an Toby. Relationen går knackigt från båda hållen men de går tillsammans genom en resa utan dess like.

.

Filmen berör på många nivåer. Transsexualitetsfrågan. KommaUt. Vara barn till HBTpersoner. Behöva och behövas.

.

Trots filmens allvar och seriösa porträtt av transsexuallitet så är den lättsam och varm. En film som jag känner stolthet över och gärna vill att folk skall se.

.

// Edina (af Edina & Siv)

Nästan Vackra - Jonas Gardell

Jonas Gardell har här gjort ett djupt och känslosamt album.
.
Låtarna petar på insidan och det här är en av mina gråtskivor, alltså en skiva som jag lyssnar på för att få ur mig tårar som fastnat på insidan. Låten "Förlåt dig själv" borde alla lyssna på.

Skivan innehåller oxå pepplåten "I'm gonna f**k you (untill you stay f**ked)", när vi var yngre kom min bror hem med en tshirt med den texten efter att ha varit på en av gardells föreställningar, hihi!

.

Klassikern "Aldrig ska jag sluta älska dig" är oxå med.

.

// Edina (af Edina & Siv)

HBT-festival i GBG

För tredje året i rad har Göteborg en HBT-festival.

Programmet består av musik, dans, teater, samtal, debatter, film, utställningar, fester och mycket mer skapat av och för homo-, bisexuella och transpersoner, samt alla som är intresserade av ett gränsöverskridande Göteborg!

HBT-festivalen äger rum 14-17Maj
Programmet och mer info hittar du på hemsidan: http://hbt-festivalen.se

Några programpunkter som jag fastnat för är:

• 14maj 18.00-19.00, Göteborgs stadsbibliotek, HBT-juridik. (Lika inför lagen? Erik Mägi, jurist och aktivist, svarar på frågor)
• 14maj 20.00-21.45, pustervik, Flatlobbyn del2 -den enfaldiga mångfalden. (Debatt om Normer i gayvärlden)
• 16maj 11.00-13.45, Arbetarrörelsens infotek Olof Palmes plats, Transpolitik -viktiga frågor!. (Helt Fantastiska LUKAS ROMSON föreläser och samtalar om de viktigaste transfrågorna)
• 16-17maj 12.00-20.00, Fotoutställning: He has a female name. (av Andrei Liankevich från Vitryssland. Här fångas vardagen och kärleken, de stängda fönstren och rädslan att någon anmäler till myndigheterna)

// Edina (af Edina & Siv)

androgyn? jag?

Jag har inte betraktat mig själv som direkt androgyn genom åren. Möjligtvis som lite av en PojkFlicka. Jag har velat vara mer androgyn. Jag tycker liksom att det kan vara rätt hett. Jag hade en liten period där jag jobbade på att utveckla Bulimia, med målet att gå ner i vikt och sudda ut de kvinnliga formerna och då bli mer androgyn. (Vill bara påpeka att jag i övrigt aldrig aldrig är för att hetsa viktnedgång. Alla kroppar är vackra. Och mat är gott.) Androgynitet har visserligen inget med smalhet att göra, men jag var i perioden nog rätt trött på att ha mer bröst, mer lår och mindre museklmassa än män.

Livet rullade på och jag har inte funderat så mycket på min egen androgynitetslängtan igen -förrän nu. Antagligen för att jag klippte av mig håret i höstas. Antagligen för att jag umgås med folk som pratar om androgyniteten som något positiv och för att jag umgås med folk som kallar mig för androgyn. Just nu har jag en hårlängd som få mig att se väldigt mycket androgyn ut. Jag ser det själv till och med. Typ samma längd som Zac Efron. Idag när jag klev på spårvagnen var det ett barn, säg ettagluttare, som halvdiskret pekade på mig och vände sig mot en vuxen bredvid och sa: "är det en dam eller en herre?". Jag log. Det var sweet. Jag hade rosa nagellack, svarta tighta unisex brallor, svarta vans med döskallar, svart vindjacka och röd ryggsäck. När jag klev av gick jag och speglade mig nöjt i skyltfönstren. Jag är en hen.

// Edina (af Edina & Siv)

Drag king-grupp i Göteborg

DRAMA QUEERS är en nyuppstartad Drag king-grupp bestående av än så länge tre personer som bor i Göteborg. Drag king-ande kan handla om lite olika grejor. Det kan göras i underhållningssyfte, men också av politiska skäl. Det centrala är hur som att överdriva och ha roligt med den manliga könsrollen. Det kan handla om att klä ut sig (tänk lösmustasch, strumpa i byxan, herrkostym) men också om att försöka öva in stereotypt manligt kroppsspråk, sätt att prata och så vidare.

Vi söker alltså nu fler medlemmar! Tanken är att vi ska träffas, prata om hur vi vill organisera upp det hela, skapa drag-karaktärer, gå ut i Göteborgs klubbliv "in character", och eventuellt jobba fram shownummer. Allt beror på vad gruppens medlemmar själva känner för. Det primära syftet är förstås att ha roligt!

Vi välkomnar alla åldrar och givetvis både personer som definierar sig som kvinnor, män, både och eller ingetdera. Gruppen kommer att ha sin bas i Göteborg, så det är ju en klar fördel om du exempelvis bor här.

Är du intresserad av att vara med? Skriv till oss här på bloggen (genom ex. en kommentar) eller skicka ett mail till hbtqfint@gmail.com!

Tipsa gärna vänner och bekanta om vår existens!

/Drama Queers (bl.a. Edina & Siv)

Komma-ut-historia-2 anno 2009

Jag var nyss på begravning. Yes sorgligt.

Min före detta sambo var där som stöd. Just den dagen ignorerad jag alla tankar på att eventuellt dölja min läggning. Hon fick sitta med i främsta raden bredvid mig. Lika självklart som min bror hade sin tjej bredvid sig. Jag visste att alla andra satt bakom och såg det. Men jag tänkte att det inte spelade någon roll just den dagen. Annars tänker jag ibland att jag inte kan vara helt öppen inför de äldre släktingarna och så. (Vet inte varför jag har de tankarna, får väl analysera det med Siv någon dag).

Det var släktingar där som inte träffat mig sen jag insåg min läggning själv. Det var skönt att känna att de fick ta mig som jag var. Att jag inte skulle behöva bygga någon fasad. Det känns lite galet att jag varit öppet Gay för mig själv i 10år, men fortfarande tänker att andra kan ta illa upp/ ha åsikter. De där komma ut åren när jag var ung har satt sina spår. Det är känsligt, för det är så personligt och gör liksom ont när andra inte accepterar en som man är. Varför har Jag dåligt samvete?

Nu till the komma-ut-historia:
Vid middagen efteråt så satt jag bredvid ex sambon. Mittemot oss satt en av min mors väninnor, vi pratade en del och det rullade på bra. Under middagen frågade exet mig om prästen som närvarade var den prästen som hade skrivit på Prästuppropet. (För några år sedan skrev massa präster på mot homoäktenskap. Jag blev upprörd och mailade flera av dom, bland annat denna prästen då som är vår familjepräst så att säga och har betytt mycket för mig tidigare.) Jag sa att ”jupp, det är den prästen”. Sen pratade vi väldigt tyst om olika idéer jag har, tillexempel att fråga den prästen om hen vill viga mig och kim (ett påhittat känsneutralt namn) för att fucka upp hens huvud och tvinga hen att bli obekväm och fråga efter kön eller så, eller i alla fall börja fundera över sådant. Helt plötsligt utbrister min mors väninna ett exalterat och glatt ”GÖR DET!”. Det var så himla fint. Hon var pepp på det och tyckte att det var helt rätt! Hihi. Efteråt undrade både jag och exet hur hon kunnat snappa upp vår diskreta konversation. Jag blev helt överlycklig. Jag berättade det för min mor och hon berättade att hon berättat för henne att mitt ex var just min före detta sambo och att väninnan reagerat helt okonstlat med ett ”va fint att hon är här”.

Ibland är det så himla fint att få komma ut. Jag kan känna hur mycket närmre jag kommer människan då. Hur vi liksom genom det helt plötsligt är djupa med varandra. Fast det är klart, då är jag ju den jag är -helt och hållet.

// Edina (af Edina & Siv)

Siv reflekterar kring relationer, del 2

Jag (Siv) fortsätter att fundera över relationer. Hur jag vill att de ska se ut. Något av det allra största och mest omruskande i de här funderingarna är att det känns som att jag bara alldeles nyss kom till insikt med att relationer i allmänhet präglas starkt av normer såsom i princip allt annat. Alldeles. Nyss. Hur kunde jag missa det?

Jag har ingen lust att följa givna mallar och regler för hur relationer ska fungera. Det jag vill är att lyssna inåt och känna efter, i synnerhet gällande en så viktig aspekt av livet som interaktionen med andra människor. I just relaterandet mellan en annan människa och mig vill jag att vi båda ska känna efter och vara ärliga mot oss själva och varandra. Jag läser en av texterna som en kan klicka sig fram till genom att besöka webbsidan som Edina tipsar om i inlägget nedan, och har liksom ingen lust att erkänna att jag är så styrd av det här. Men hur skulle jag kunna vara något annat? Det har ingenstans visats för mig att det kan vara på något annat sätt. Och att läsa det svart på vitt, att känna igen mina egna relationsmönster och förstå någonting mer om varför det i många fall känns liksom dysfunktionellt att försöka interagera med en annan människa, det blir lite som ett rus i hela mig.

Okej. Så här vill jag att det ska vara:
Det finns inga regler. För att vi har pratat igenom det här. Vi har berättat för varandra vad det egentligen betyder när vi gör si eller så, och vi väljer att försöka tro på det. När jag inte hör av mig på tre dagar betyder inte det att jag inte tycker om den andra personen.

Vi måste aldrig säga "Jag älskar dig" tillbaka som ett obligatoriskt svar på den frasen. Vi måste aldrig säga den frasen i första hand. Att vi inte säger den betyder inte att vår relation inte är helt fantastisk. Det är inte att vi säger de orden till varandra som bestämmer om vår relation är bra eller inte.

Vi ger inte varandra löften, och vi utgår inte ifrån att det kommer att vara vi för alltid. Det enda vi går med på är att ta en dag i taget och hela tiden hängivet känna efter inuti oss själva om vi vill ha den här sortens relation med varandra. Och vill vi det nästa morgon, så har vi det den dagen. Vi behöver inte ens röra vid varandra på flera veckor eller månader, och att vi inte gör det betyder inte att vi aldrig kommer att göra det igen. Vi skulle göra det om vi vill.

För jag vill att relationer ska vara motiverade utifrån magnetism. Jag menar inte attraktion eller hysterisk glädje över den nyförälskade känslan som interaktion kan skapa emellan två människor, utan att tycka om att umgås med varandra. Att trivas ihop. Att ha en lugnande inverkan på varandra, eller att genom att vara sig själv plocka fram egenskaper hos en annan person som denne mår bra av att bejaka hos sig själv. Jag vill att det INTE ska handla om tanken om att "Jag borde ha nära relationer! Helst borde jag ha sex med en av de personerna som står mig närmast! Och alla de här nära relationerna har kriterier som måste uppfyllas för att de ska få lov att kallas för 'bra relationer'!".

Jag vill inte att skälet till att jag och en annan människa närmar oss varandra är att "det är så fint att ha en relation". Jag kan inte. Det tar tid för mig att lära mig att känna mig bekväm och trygg med en annan människa. Det kan ta flera långa månader, och jag behöver den tiden för att förstå vad som händer när just jag och den personen rör oss omkring varandra. Och för att förstå vad jag tycker om det som händer emellan oss.

Och det kanske allra viktigaste. Jag behöver att rakt kunna prata om det som händer. Och jag behöver att den andre är exakt lika rak tillbaka. För vi är inte tankeläsare, och jag vill inte att vi ska försöka inbilla oss att vi är det heller. Jag vill kommunicera. Det är det viktigaste. Och på mitt sätt. Det där okonventionella sättet, som kanske anses som "att överanalysera" eller att "prata alldeles för mycket om det". Om jag inte kan prata rakt, öppet, ärligt, och jävligt mycket, med människor i min närhet så får det vara. Och då syftar jag inte på tillfällen och perioder då jag eller den andre inte klarar av att prata alls på grund av mående, yttre händelser, inre tumult eller vad som helst. Jag menar som en slags attityd, som en slags strävan. Att, om det händer något i relationen som väcker känslor hos en eller båda av oss, så vill jag att vi ska kunna prata om det förr eller senare. Det behöver inte vara med en gång, men det får gärna lov att hända över huvud taget.

Vi får må dåligt. Vi utgår båda ifrån att det är absolut okej på alla sätt och vis att en stor del av våra liv präglas av väldigt tunga och svårhanterliga känslor. Vi låter varandra gå undan och vara själv när det behövs, håller i varandra om vi vill, men vi säger inte saker som att "du har så mycket ångest att jag inte tror att du kan leva i nära relationer". Att vi är kännande människor betyder inte att vi inte kan ha nära relationer. Det kan vi.

Tänk att jag skriver det här för att påminna mig själv om att jag förtjänar att få leva i relationer som jag kan må bra av. Även om de inte ser ut som det anses att relationer "ska" se ut.
//Siv (af Edina & Siv)

Relationsanarki!

Dr Andie är en läromästare inom Relationsanarki. Hen har en hemsida: www.andie.se som jag rekommenderar starkt till alla som vill lära sig lite mer om ämnet eller bara få sitt huvud lite förvirrat, för det sätter igång saker det där med att fundera på varför vi har relationer på det sätt vi har dom.

Hemsidan är helt fantastisk och man kan lära sig mer. Och mer. Och mer. Det här ämnet går att vända och vrida på hur mycket som helst. Jag definierar mig som Relationsanarkist. Men jag gissar på att det finns nästan lika många definitioner och varianter som det finns relationsanarkister. Det vi har gemensamt torde vara att vi ifrågasätter relationsnormen.

Här kommer lite grundtankar inom relationsanarki:

Att vara relationsanarkist innebär inte att man ligger med allt och alla. Det innebär att man tänker att kärleken precis som vänskapen inte är begränsad. Den riktas inte strikt mot en människa i taget. Relationer krymper inte för att du har flera olika relationer. Sluta jämföra –älska.

Kravlöst. Eller framförallt, inget tas förgivet. Det finns ingen relationsmall. Relationsanarki handlar för mig om att välja om varandra gång på gång. Att finnas där för varandra, inte för att man måste, utan för att man vill det. Relationen finns kvar så länge vi aktivt väljer att vara en del i den.

Normer normer normer. Styr hur vi borde bete oss. Hitta alternativen som funkar för dig. Du kommer att bli ifrågasatt längsmed vägen. Därför behöver du hitta dina gränser och din väg i djungeln. Lär känna dina gränser för vad du kan gå med på, gör inte undantagsregler för att bevisa din kärlek för någon. Handla inte utifrån plikt, handla utifrån vilja.

Den hårda vägen lärde jag mig en viktig ingrediens i det här. Ärlighet. Det gäller att vara tydlig med hur man ser på relationer. Att jag har ifrågasatt relationsnormen innebär inte att andra har det. Därför har de med sig förväntningar in i en relation, förväntningar som jag inte automatiskt lever upp till. Att kunna prata om relationen är supersuper viktigt eftersom ingenting är givet i dess utformande.

// Edina (af Edina & Siv)

Starta hbtq-grupp

(psst. Anledningen till att "q" inte är inkluderat någonstans i den här texten är att jag inte var så insatt i den queera delen av det hela på den tiden, samt att gruppen alltid kallades för rätt och slätt hbt-grupp)
Jag, Siv, har ju redan nämnt att jag var med och startade upp en hbt-grupp på min gymnasieskola. Nu tänker jag berätta lite om hur det gick till och varför det här visade sig vara en så bra grej.

Året var 2006, och jag skulle tro att månaden var januari. Jag gick alltså i tvåan. En dag satt jag och klickade runt på helgon.net (där jag på den tiden hängde mycket seriöst) och ramlade över en presentationssida tillhörande en person vid namn Erik som jag kände igen som en person som gick i ettan på min skola. Skolan i fråga var Donnergymnasiet, som är en tämligen liten skola som på den tiden hade cirka 450 elever, och jag och Erik hade träffat på varandra då vi båda assisterade vid en öppet hus-kväll på skolan under hösten innan. Jag uppmärksammade att Erik verkade definiera sig som homosexuell, liksom jag, och fick helt plötsligt en idé. Och jag skrev till Erik, någonting i stil med "Det är ju du!" och "Vi borde starta en hbt-grupp på Donner!". Erik svarade ganska snabbt att "Nämen hej!" och "Ja. Jag och min vän Sanna som går i min klass har faktiskt pratat om att vi vill göra det!".

Det var alltså, så att säga, en idé som formulerades på två olika håll men som förverkligades genom mötet mellan oss tre. En flata, en bög och en bi-tjej. Och varför en hbt-grupp då?

Min egen anledning var att jag var lite trött på att känna att jag var ungefär den enda ickeheterosexuella personen på skolan. Innan jag träffade Erik och Sanna möttes jag ständigt av reaktioner i form av extrem överraskning eller helt enkelt tystnad från eleverna på den där skolan. Jag ville se om vi var fler. Och jag ville träffa personer som jag kunde prata om det med, som skulle nicka igenkännande istället för att spärra upp ögonen eller titta åt ett annat håll.

Med tiden förstod att en hbt-grupp fyller en mängd olika funktioner, och jag tänker berätta om några av dem här:

• En mötesplats för personer som har tankar om hbt-frågor eller bryter mot heteronormen och vill prata om dem med andra personer som har/gör det.
  
• En möjlighet till att få befinna sig i en grupp där en inte är minoritet i sin sexuella läggning eller könsidentitet.
• En slags stödgrupp i komma ut-processen. Gruppen kan finnas där för att peppa och stötta, för att lyssna om en vill berätta om hur det känns att komma ut som hbt-person. Det kan fungera som en frizon och ett varmt och kärleksfullt sammanhang.
• Synliggörandet av hbt-personer. Att visa att det går jättebra att leva som öppen hbt-person - stolt, lycklig och omgiven av stöttande vänner.
  
• Att ta upp diskussionen om hbt-frågor på skolan, och på så vis bryta den tabu som kan finnas även i skolsammanhang. Att diskutera heteronormen och dess konsekvenser och att synliggöra homofobi.
  

Och hur gick vi till väga rent praktiskt då? Jo. Vi satte oss ner och pratade ihop oss, och sedan gick vi till skolans rektor och berättade om våra planer. Och jag kan berätta att rektorn i fråga satt och riktigt sjöd av stolthet och entusiasm. Hn sa att det var en beundransvärd och mycket bra sak att göra och att det definitivt bidrog till att ge skolan ett bra rykte att en sådan grupp skulle startas på den.

Strax efter det satte vi ett datum för det första mötet och satte upp affischer. Vi annonserade även om det på First class, skolans mail-program. Och det första mötet var helt underbart. Vi var ungefär 7-10 personer som deltog, och vi satt i ett litet rum och bara tittade på varandra med nervösa leenden och eufori virvlandes inuti. Jag minns att jag var så nervös att jag inte kunde få ordning på rösten när jag pratade, det kändes som att mina revben skulle skaka sönder. Och vi satt i rummet i flera timmar och bara pratade och pratade. Om att leva som hbt-person, om våra komma ut-processer, om hur vi skulle fortsätta arbetet med gruppen. Det var verkligen en av de allra finaste stunderna i mitt liv. Stämningen var så enormt präglad av acceptans, omtanke och glädje. Jag upplevde lite samma lyckorus som när jag första gången vågade acceptera min ickeheterosexualitet när jag var femton år. Det var så ljuvligt. Jag unnar alla människor att få befinna sig i ett sådant sammanhang, att få uppleva den sortens känslor.

Sedan den här gruppen startades har vi gjort en hel bunt olika fantastiskt fina saker tillsammans. I liten skala har vi haft filmkvällar med hbt-tema, pysseldagar, fest med drag-tema, besöka café-kvällar, och en enorm mängd möten där vi suttit tillsammans och fikat, planerat, skrattat och bara tyckt om situationen. I lite större skala har vi hållit i en schemabrytande temadag om homofobi och heteronormativitet på skolan, då vi ordnade diskussionsövningar och filmvisning. Vi har även arrangerat två fester för hbt-personer under 18 år under HBT-festivalen i Göteborg (-07 och -08) på Blå Stället och Röhsska muséet. Vi har medverkat i tidningen vid inte mindre än tre tillfällen, med artiklar om de här ungdomsfesterna och om hbt-gruppen i dess helhet. Under våren förra året bytte vi namn från det lite anonyma "hbt-gruppen" till "ungHBT".

Det mest positiva i allt det här är att jag genom den här gruppen har kommit i kontakt med merparten av mina närmaste vänner under de senaste åren. Jag vet inte om det är slumpen, eller faktumet att personer som är intresserade av hbt-frågor i många fall verkar vara ganska öppna, fina och medvetna människor som jag klickar med på ovanligt fint sätt. Men genom den här gruppen har jag träffat så många fantastiska, underbara människor det det gör mig helt svag av glädje att tänka på det. Fler än jag kan räkna till med alla mina fingrar, och då är jag ändå en person som är väldigt kräsen när det gäller vilka personer som jag funkar bra med. Eller, jag kanske är lite svår av mig helt enkelt.

I det stora sammanhanget så tycker jag definitivt att hbt-gruppen bidrog till att förbättra hbt-klimatet på skolan. Det positiva var att det liksom gick ifrån att människor möttes av överraskning eller totalt tystnad när de kom ut som ickehetero eller ickebekväm med sitt kroppsliga kön, till ett "åh, så du kanske är med i hbt-gruppen?". Jag tror att det handlade mycket om att någon måste våga börja prata om det. Och om någon börjar, så blir det lite lättare för de andra att följa efter. Det är ganska simpel psykologi egentligen.

Jag skulle verkligen rekommendera att starta en hbt-grupp i vilket sammanhang som helst. Jag tror att det passar extra bra på en gymnasie- eller högstadieskola. För det behövs, så otroligt mycket, under de där åren då identiteten i många fall är på väg att formas.

You can do it!
//Siv (af Edina & Siv)

Könsneutralt äktenskap idag!

Idag, den 1a maj 2009 införs Könsneutralt äktenskap i Sverige. Från och med idag kallas det alltså äktenskap oavsett könet på de som gifter sig. Jag är inte hundra procent säker på detaljerna gällande kyrkans relation till det här beslutet, men en får iallafall definitivt gifta sig borgerligt oavsett. Men det här är ett så enormt viktigt steg framåt. GRATTIS SVERIGE!

Dagen till ära var jag - Siv - ute på Göteborgs gator och demonstrerade (firade) i ett litet , mycket kärleksfullt demonstrationståg. Många vackra människor och ett ypperligt tillfälle för mig att förverkliga mitt löfte till mig själv om att börja fotografera vid dylika tillfällen!
//Siv (af Edina & Siv)