androgyn? jag?

Jag har inte betraktat mig själv som direkt androgyn genom åren. Möjligtvis som lite av en PojkFlicka. Jag har velat vara mer androgyn. Jag tycker liksom att det kan vara rätt hett. Jag hade en liten period där jag jobbade på att utveckla Bulimia, med målet att gå ner i vikt och sudda ut de kvinnliga formerna och då bli mer androgyn. (Vill bara påpeka att jag i övrigt aldrig aldrig är för att hetsa viktnedgång. Alla kroppar är vackra. Och mat är gott.) Androgynitet har visserligen inget med smalhet att göra, men jag var i perioden nog rätt trött på att ha mer bröst, mer lår och mindre museklmassa än män.

Livet rullade på och jag har inte funderat så mycket på min egen androgynitetslängtan igen -förrän nu. Antagligen för att jag klippte av mig håret i höstas. Antagligen för att jag umgås med folk som pratar om androgyniteten som något positiv och för att jag umgås med folk som kallar mig för androgyn. Just nu har jag en hårlängd som få mig att se väldigt mycket androgyn ut. Jag ser det själv till och med. Typ samma längd som Zac Efron. Idag när jag klev på spårvagnen var det ett barn, säg ettagluttare, som halvdiskret pekade på mig och vände sig mot en vuxen bredvid och sa: "är det en dam eller en herre?". Jag log. Det var sweet. Jag hade rosa nagellack, svarta tighta unisex brallor, svarta vans med döskallar, svart vindjacka och röd ryggsäck. När jag klev av gick jag och speglade mig nöjt i skyltfönstren. Jag är en hen.

// Edina (af Edina & Siv)