En gång i tiden hade jag (Siv) en pojkvän. Inte något misslyckat försök till bisexualitet, ingenting inbillat, ingenting framtvingat. Och det var inte kortvarigt. Vi var tillsammans i nästan 14 månader, från att jag var cirka femton och ett halvt, och jag hade accepterat min ickeheterosexualitet några månader innan jag träffade honom. Och vår relation var verkligen så fin, och jag kan bara minnas att jag var så otroligt kär i honom. Han var lång, svarthårig, hade intensiva gröna ögon, ett gulligt leende och nästan alltid massor med skägg. Och tillsammans skrattade vi som jag aldrig hade skrattat med någon annan tidigare. Jag tycker att det här är fascinerande. När jag kom ut som homosexuell hade jag väldigt dåligt samvete gentemot honom. Det hade gått nästan ett år sedan vi gjorde slut, men jag var verkligen rädd för att det skulle misstolkas. Att människor, eller i värsta fall han själv, skulle tro att jag aldrig hade varit kär i honom. Alltså. Om jag är homosexuell nu så har jag väl alltid varit homosexuell? Eller?
Nej. Jag tänker att det är lite samma grej som att jag under ett halvår när jag var arton fullkomligt älskade färgen brun och ville se den överallt omkring mig. Sedan blev det färgen grön. Och sedan röd. Och nu orange. Jag kan lika lite förklara det som att jag slutade vilja kalla mig själv för bisexuell, som att jag började vilja kalla mig för homosexuell. Det förändrades, och jag vet inte varför. Det jag vet är att jag äger min egen identitet. Jag får lov att ändra mig varje sekund, och oavsett hur veligt jag än uppträder i frågan om vad jag dras till så är det bara jag som har rätt att säga vad jag är och inte är. Jag är flata. Och jag var väldigt kär i min pojkvän. Att jag är flata nu ändrar inte på det faktumet, och att jag var kär i honom ändrar inte på att jag är flata. Sexuell läggning och könsidentitet kan förändras över tid, och det är jävligt naturligt.
Jag är flata. Det här uttrycket har jag mina egna associationer till. För mig betyder det att ta del av en kultur. Och att jag inte har känt några avsevärt starka känslor för personer som definierar sig som män under många, många år. Jag kan känna mig förtjust, men känner väldigt sällan att jag vill vara nära. Förtjusningen brukar raskt avtaga, eller gå över i liksom ganska vanlig vänskapsförtjusning. I många fall känner jag att de manligt definierade personer som gör mig varm i maggropen kanske säger mer om min könsidentitet (min pojkiga sida) än min läggning. Flata. För mig betyder det att reclaima något. Och det är någonting som jag har använt för att bygga upp min person. Mina associationer till det ordet fyller mig med pepp, styrka. Förlåt, jag vill bara skriva det igen: Flata.
Det här handlar för mig om att välja något. Inte om att välja bort. När jag var cirka sjutton år började jag läsa Sara Lövestams blogg, som på den tiden skrevs helt anonymt. Hon gick då under nicket "Bruden", och bloggade om flatiga företeelser på ett så fantastiskt sätt att det verkligen inte är riktigt klokt. Det kan vara att jag är extremt svag för personer som är bra på att skriva och dessutom är väldigt fyndiga. Jag fortsatte att läsa Saras blogg tills att hon i ett nummer av QX avslöjade sin identitet, och jag har definitivt inte slutat läsa den. När Sara fortfarande kallade sig för Bruden så skrev hon om brudhud och om den berusande känslan av att leva det där flatlivet som jag så intensivt försöker att beskriva essensen av. Flatlivet handlar för mig väldigt mycket om det som Sara berättade om. Att förstå hur otroligt det kan kännas att efter så många år av förnekande och undantryckande helt plötsligt stå och kyssa en helt underbar, mjuk varelse som doftar så gott och vars hud är så len att världen tycks vältas över på högkant om och om igen.
Vill du ta del av Saras gamla bruden-bloggande kan du antingen gå in på den här länken och bara klicka dig fram, eller köpa boken med hennes samlade blogginlägg här.
Flatlivet representerar så otroligt mycket fantastiska känslor för mig. Att ha förmånen att få vara flata är fanimig det bästa som har hänt mig.
Nej. Jag tänker att det är lite samma grej som att jag under ett halvår när jag var arton fullkomligt älskade färgen brun och ville se den överallt omkring mig. Sedan blev det färgen grön. Och sedan röd. Och nu orange. Jag kan lika lite förklara det som att jag slutade vilja kalla mig själv för bisexuell, som att jag började vilja kalla mig för homosexuell. Det förändrades, och jag vet inte varför. Det jag vet är att jag äger min egen identitet. Jag får lov att ändra mig varje sekund, och oavsett hur veligt jag än uppträder i frågan om vad jag dras till så är det bara jag som har rätt att säga vad jag är och inte är. Jag är flata. Och jag var väldigt kär i min pojkvän. Att jag är flata nu ändrar inte på det faktumet, och att jag var kär i honom ändrar inte på att jag är flata. Sexuell läggning och könsidentitet kan förändras över tid, och det är jävligt naturligt.
Jag är flata. Det här uttrycket har jag mina egna associationer till. För mig betyder det att ta del av en kultur. Och att jag inte har känt några avsevärt starka känslor för personer som definierar sig som män under många, många år. Jag kan känna mig förtjust, men känner väldigt sällan att jag vill vara nära. Förtjusningen brukar raskt avtaga, eller gå över i liksom ganska vanlig vänskapsförtjusning. I många fall känner jag att de manligt definierade personer som gör mig varm i maggropen kanske säger mer om min könsidentitet (min pojkiga sida) än min läggning. Flata. För mig betyder det att reclaima något. Och det är någonting som jag har använt för att bygga upp min person. Mina associationer till det ordet fyller mig med pepp, styrka. Förlåt, jag vill bara skriva det igen: Flata.
Det här handlar för mig om att välja något. Inte om att välja bort. När jag var cirka sjutton år började jag läsa Sara Lövestams blogg, som på den tiden skrevs helt anonymt. Hon gick då under nicket "Bruden", och bloggade om flatiga företeelser på ett så fantastiskt sätt att det verkligen inte är riktigt klokt. Det kan vara att jag är extremt svag för personer som är bra på att skriva och dessutom är väldigt fyndiga. Jag fortsatte att läsa Saras blogg tills att hon i ett nummer av QX avslöjade sin identitet, och jag har definitivt inte slutat läsa den. När Sara fortfarande kallade sig för Bruden så skrev hon om brudhud och om den berusande känslan av att leva det där flatlivet som jag så intensivt försöker att beskriva essensen av. Flatlivet handlar för mig väldigt mycket om det som Sara berättade om. Att förstå hur otroligt det kan kännas att efter så många år av förnekande och undantryckande helt plötsligt stå och kyssa en helt underbar, mjuk varelse som doftar så gott och vars hud är så len att världen tycks vältas över på högkant om och om igen.
Vill du ta del av Saras gamla bruden-bloggande kan du antingen gå in på den här länken och bara klicka dig fram, eller köpa boken med hennes samlade blogginlägg här.
Flatlivet representerar så otroligt mycket fantastiska känslor för mig. Att ha förmånen att få vara flata är fanimig det bästa som har hänt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar