På priden hade FPES, en förening för transvestiter och könsöverskridare, ett tält. Läs mer på deras hemsida, här. Jag vågade mig in i deras tält efter att ha stirrat på dom i två dagar. Det tog liksom emot och lockade samtidigt.
Ni som läst bloggen ett tag vet att jag även tidigare skrivit om behovet av att klä om till motsatt kön. Jag minns en läsarkommentar jag fick om att det var häftigt att läsa om när processen precis börjat i någon. Och jag minns att jag blev lite rädd. För jag tänkte att oj, är jag sån. Det blev så verkligt när någon kommenterade det. Häftigt. Men läskigt. Sen hände något som fick mig att kliva tillbaka in i garderoben. Jag fick ett sms från en person som jag hade en relation med, det stod en enda mening "säg att det inte är sant".
Och jag sa det. Istället för att stå på mig. Galet hur stor grej det är, trots att det egentligen inte är något konstigt alls. Hur som helst. Jag pratade alltså med FPES och de sa bra och fina saker. Sådär så att jag fick tårar i ögonen. Och sådär så att något väcktes i mig. Ett stort kaxigt leende. Han är tillbaka.
// Edward
3 kommentarer:
<3! Jag gillar! Gånger tusen!
- om du trivs med edward, så gillar jag också edward!
Modigt E! Du inspirerar andra! :)
Skicka en kommentar