Oftast när jag träffat min släkt har jag försökt vara normal. Med innebörden att se ut som tjej-stereotypen, bete mig som den stereotypen och inte dra blickarna till mig. Liksom sudda ut mina konturer.
I år när jag träffade släkten till jul (de vet att jag är hoho-homo) så hade jag en stoooor queer frissyr, valde kläder utifrån hur jag vill se ut -inte hur jag tror att andra vill att jag ska se ut och bjöd lite mer på mig själv. Som jag är. Och JAG hade en bättre jul. Antar att jag är lättare att umgås med när jag är mig själv. Antar att jag får ut mer av att umgås med andra när jag vet att de förhåller sig till det som är jag på riktigt och inte min fasad.
Har jag sagt att jag har en fantastisk mor? Att hon säger till mig att jag har fräcka frisyrer, fräcka kläder, fina vänner och andra saker i mitt liv som är queera? Att hon alltid stöttat mig och liksom berömmer queerheten för att den är bra (inte för att den är queer). Som ni sett på bilden här på bloggen så har jag blont långt och stort hår numer och min mor (och sivan) var de som var mest peppande när jag började göra upp planer för att totalbleka mitt hår. Finagrejer.
GÖ JÖL // Edinan
