Lady put your foot down

Jag tänker mycket på kvinnokamp nu. Jag (Siv) läser för närvarande en kurs på socionomprogrammet som heter "Kvinnor i utsatta livssituationer", och för första gången på länge finner jag mig omgiven av människor som jag inte känner så väl som uttrycker att mäns överordning gör dem jävligt förbannade. Jag har ju min lilla trygga bubbla annars, mina vänner som jag vet är lika förbannade som jag. Men nu blir jag liksom överraskad av att vi blir fler och fler.

Om två veckor och en dag kommer kvinnokampssymbolen sitta smack på min högra överarm , in i evigheten. Inte en dag för tidigt. Jag och radikalfeminismen hjärtar varandra. Det finns få saker som jag tycker är så allmänrådande som att kvinnor missgynnas. I Sverige går människor runt och skrockar lyckligt över hur jämställda vi är, trots att det absurt nog fortfarande inte går att få samma lön för exakt samma utfört arbete bara för att en råkar ha en fitta mellan benen. Trots att sexförbrytare (alla är inte män, men en majoritet) även i Sverige får så pinsamt låga straff, om de ens fälls i domstolen. Jag kommer skriva mer om det här. För det är inte okej. För mig känns det som att alla andra går runt och säger att himlen är grön, medan jag ju kan se att den är blå. När de säger att det inte finns något mer att kämpa för.

//Sivan