torsdag 26 augusti 2010

Lip Shit Queers

Denna sommar hände någonting alldeles fantastiskt i Norberg, Sverige, Världen - den queera revolutionen ägde rum! Eller. Människor går ju fortfarande runt och säger "nu har det väl gått LITE FÖR LÅNGT när man inte längre får säga att män är män och kvinnor är kvinnor", så uppenbarligen har revolutionen inte ännu ägt rum, men den här sommaren kom det sig att ungefär 700 människor samlades på ett litet alldeles utsökt pyntat område med camping och tre olika scener och bara hade det fantastiskt trevligt i queerhetens namn. Det som skedde hette Queertopiafestivalen. Jag (Siv) var där. Och det var under dessa ljuvliga dagar präglade av acceptans, queerhet, genderfuckande (fuckande med gender (kön)) och glädje som jag för första gången fick chansen att se duon Lip Shit Queers.

Jag känner mig inte riktigt förmögen att försöka beskriva hur ett framträdande med Lip Shit Queers kan se ut, men jag kan lova att det fick mig att skratta så att jag fick ont i magen och förtjusas och peppas till jag hade gläderus i hela kroppen. FANTASTISKT! Någon slags blandning mellan ljuvt överdriven teater och enkla texter till fångande rytmer, allt med en så enormt stor dos självdistans. Sånt här behövs. Så innerligt. Får ni chansen att se Lip Shit Queers, SÅ GÖR DET.

Om inte annat så kan ni ju besöka deras blogg eller deras facebooksida. Eller titta på de här filmerna som jag själv har gjort under det tillfälle då jag fick möjlighet att se dem. Men framför allt, se dem själv. Det jag fångat här var inte det bästa, men ändock helt ljuvligt. Avnjut:



//Sivelicious

KEEP ON LIVIN'!

Jag började lyssna på Le tigre när jag var ungefär fjorton år, och jag älskade dem och specifikt Kathleen Hanna (som varit med i Bikini Kill) bortom allt sunt förnuft (typ tre miljarder varv runt jorden). Med stora blyertsifyllda bokstäver skrev jag bandets namn på mitt skåp i skolan, vilket säkert skapade problem för städarna som omsorgsfullt då och då ägnade tid åt att tvätta bort det. Jag fyllde alltid i det igen. På den tiden lyssnade jag på allt av Le tigre som jag kom över, och då exempelvis låten Keep on livin'. Som med mycket annan musik som en lyssnat på när en var yngre så har Le tigre hamnat i den låda i mitt huvud som heter "Musik som jag tycker om men inte lyssnar på jättemycket". Men för ett tag sedan såg jag i Alexander Alvina Chamberlands fina blogg att hn länkat till en livespelning med just denna låt, och blev helt gråtmild när jag lyssnade på den igen. Titta på det här. Och läs texten. Mycket tacksam för tipset från hn ovan att länka till videon från en blogg som pysslar med frågor som de här.

"Look up to the sky sky sky,
take back your own tonight,
You'll find more than you see.
It's time now now get ready,
so you can taste that sweet sweet cake and
feel the warm water in a lake (y'know).

What about the nice cool breeze and
hear the buzzing of the bumble bees.
Live beyond those neighborhood lives and
go past that yard outside and
push through their greatest fears and
live past your memories tears cause,
you don't need to scratch inside no just please
HOLD ON TO YOUR PRIDE.

So don't let them bring you down and
don't let them fuck you around cause
those are your arms that is your heart and
no no they can't tear you apart.
They can't take it away now cause
This is your time this is your life and
This is your time this is your life and
This is your time this is your life and
This is your time this is your life and....

You gotta keep on (keep on livin!)!"


//Sivan

fredag 20 augusti 2010

"Håmosexualitet i Ring P1"

För lite morgonunderhållning rekommenderar jag att gå in på denna länk och lyssna på "Nanna om Ring P1" och hör fantastiska Nanna Johanssons kommentarer om ordväxlingen som skedde då en kvinna ringde in till Ring P1, mycket upprörd över att det aldrig pratas om hur en gör för att undvika att få homosexuella barn. Enjoy!

torsdag 19 augusti 2010

Egalias döttrar

Det är en eftermiddag i augusti och jag (Sivan) tycker att ett boktips är på sin plats. För ett tag sedan läste jag boken "Egalias döttrar" av Gerd Brantenberg för första gången, och oj. Varken förr eller senare har jag blivit så fullständigt extatisk över hur innerligt huvudet på spiken en berättelse kan vara.

Den här boken handlar om hur det hade kunnat vara, om allt vore precis tvärtom. I "Egalias döttrar" är världen och verkligheten uppbyggd utifrån ett matriarkat, en könsmaktsordning , där kvinnan har makten, som genomsyrar exakt varenda beståndsdel av samhället. Ett exempel är språket. I den här boken heter det inte människor utan kvinniskor. Andra ord som av författaren har bytts ut är ex. man (som i meningen "som man bäddar får man ligga") som blivit fru (alltså så här: "som fru bäddar får fru ligga"), fröken som blivit herrken, och sjöman som blivit sjökvinna (vilket gäller alla yrken). I den här världen är det kvinnor som uppmuntras att bejaka egenskaper som vi i vår verklighet anser är manliga. Exempel på sådana egenskaper är att vara hård och stark, att inte kunna prata om känslor, att vara dominant och att ha hög sexualdrift. Män uppmuntras att bejaka egenskaper som vi i vår verklighet anser är kvinnliga, såsom kärleksfullhet, skörhet, känslosamhet, omsorgskänsla (för barn ex.) och att vara mån om sitt utseende.

I "Egalias döttrar" är det männen som går runt och längtar och drömmer om den stora romantiska kärleken, och som blir våldtagna av överkåta kvinnor i den mörka skogen. Sex mellan olikkönade personer går oftast till så att kvinnan gnider sig mot mannens ben eller fingrar tills hon kommer (att män också kan få orgasm pratas det inte mycket om) och penetrationssex är väldigt sällsynt förekommande. Alla tror att detta är i sin ordning. I "Egalias döttrar" är det så att om en man har blivit våldtagen är det han själv som ska skämmas. Det är överhuvudtaget väldigt mycket med mannen som är skamfullt , som exempelvis det som han har mellan sina ben. Pungen kallas för "Skampåsen" och kuken måste vid alla tider som han vistas i det offentliga vara inkrånglad i en s.k. "Pehå", som är en penishållare som sitter väl synlig. Utan pehå skulle ju den där saken bara hänga där och dingla, och hur skulle det se ut?

Dessutom finns det tydliga skönhetsideal. Män ska helst vara knubbiga och ha sitt hår flätat och tillfixat, gärna med rosetter och liknande. En smal man anses vara en ful man som aldrig kommer anses vara vacker.

Och mitt upp i detta finns det några unga män som börjar fundera: Ska det verkligen vara så här? Varför är det en sådan besvikelse när ett barn som föds visar sig vara en pojke? Varför kan flickorna i klassrummet sitta och bröta och ta upp hur mycket plats som helst utan att herrken (läraren) säger till? Varför är kvinnan alltid normen och mannen undantaget som utgår ifrån normen? Dessa unga män startar en motståndsrörelse. Och där börjar berättelsen.

För mig berättar "Egalias döttrar" en fruktansvärd historia om ett samhälle som jag aldrig hoppas kommer existera i någon del av världen överhuvudtaget. Men det som är grejen är, att Gerd Brantenberg i denna bok har berättat om ett samhälle som i allra högsta grad existerar och är så verkligt att det fräter i skinnet. Vårt samhälle. Alla jävla samhällen som finns på den här jorden. Det råkar bara vara så att det är kvinnor som får höra att de själva ska skämmas när de blir våldtagna. Att det är kvinnor som när de har sex med män oftast har sex på ett sätt som innebär ungefär noll procents chans till sexuell upphetsning på grund av exempelvis var klitoris är placerad i fittan. Att det är mannen som i exempelvis språket är normen och kvinnan som är undantaget. Att det är kvinnan som är präglad av ett skönhetsideal där hon bör vara just det som hon av naturen har svårast för att bli: okurvig, smal, spinkig, anorektisk. Att männen i "Egalias döttrar" ska vara knubbiga är inte en slump. Pojkar i tonåren har av naturen svårare än flickor att bli knubbiga. Precis som att flickor i tonåren har svårare än pojkar att bli smala.

"Egalias döttrar" berättar historien om HUR DET ÄR. Överjävlaallt. Den här boken borde vara obligatorisk, läsas och diskuteras kring av alla som börjar högstadiet. Våldtäktsscenen borde läsas tills orden är innötta för evigt i huvudet just för att folk ska förfäras och fatta. Slänger du bara om allting igen så har du en perfekt spegling av ett helt sjukt samhälle där personer som passerar som (av omgivningen uppfattas som) män ges så många fördelar att det är sinnessjukt.

Den som säger att exempelvis Sverige är ett jämställt land kan inte ha något annat än en skruv lös. Eller skyddslappar för ögonen. Läs den här boken, läs läs läs läs läs.

aktivism via skyltar!


De två bilderna nedanstående hittade jag via Alexander Alvina Chamberlands facebooksida. Hn är en alldeles fantastiskt inspirerande person, vars blogg du kan läsa här.

Go do it!
/Sivan

lördag 14 augusti 2010

VINNAREN åh!!!!

Alice B vann hela skiten!!! Hon vann GP SCEN!!!
Så himla himla underbart. Jag blir så där tårögd och lycklig.
Hon är så värd det. Vinnarlåten, Någonting? Nej, är så himla himla fin.

Nu väntar inspelning och promotion. Jag längtar längtar efter fler låtar, fler spelningar, fler ord som träffar rätt.

Kärlek till Alice B

// Edina

fredag 6 augusti 2010

det är bara poesi.

Kärlek blir hat i min kropp så himla snabbt.

Mina fötter har aldrig varit kallare.

Och jag vill att du skall gå hem nu.

Jag tänker att du skall vara med en sån där. En sån där som är rolig. Kreativ. Queer. Aktivistisk. Feministkunnig. Snäll. Omtänksam. Knullvänlig. Lätt. En sån där utan ångesten som flyter under ytan jämt och ständigt.

Inte en sån som mig.

Jag tänker dra igen.

Jag kommer att ta de 50 milen som väntat.

Och jag far snart.

Jag hatar telefoner. Och jag hatar distans.

Jag hatar vad du gör med mig.

Du föder bra saker i mig. Jag dödar det nu.

Desinfekterar mitt liv med alkohol.


// ed in a bad mood

torsdag 5 augusti 2010

Alice b.

Gp scen är en tävling för musiker.
Massor massor av band och artister anmäler sig med en låt och sen röstar den som vill via webben och de 8 som folket gillar bäst går vidare till finalen och 8 till väljs ut av en jury.

Gå in på GP scen och lyssna på underbara Alice b.

Hon gör låtar som jag lyssnar på om och om igen. Samma låt kan gå på repeat många många gånger och fortsätta att krypa in under min hud och faktiskt få mig att känna.

Hon är queer och det är så himla himla skönt att det görs bra musik av någon som har någorlunda samma perspektiv som jag.

Läs en intervju med henne här.

Alice b har alltså såklart tagit sig till final i gp scen 2010 och finalen äger rum den 14augusti på järntorget 1300-1530. Gå dit, njut, och visa henne att hon fetförtjänar att vara där.

/ Edinan

tisdag 3 augusti 2010

tecken

Jag har gått på jakt.
I mitt liv. Vad finns det för tecken på gayheten?


vad jag har på mina väggar





vad jag gör på min fritid





vad jag pyntat mitt fönster med





vad jag pyntar mig med





gubbhatten





ord på mina väggar





dreadsen i nacken


/edinan