måndag 22 februari 2010

distraktioner

distraktioner i uppsatsskrivandet.




// Edina (af Edina&Siv)

fredag 19 februari 2010

sov på fienden

Siv och jag läser inte samma kurser just nu. Det var svårt att välja kurser, jag valde bort kvinnokursen och de fina människorna som samlats kring den för att jag nog vill inrikta mig på att hjälpa barn i utsatta situationer. Därför läser jag en kurs i kriminalitet. Igår hade vi föreläsning om sexuella övergrepp mot barn. Ett ämne som berör. Mig. Och alla.

MEN, MEN så finns det MÄN, eller snarare en speciell man som går samma kurs som mig. Han gör mig förbannad. Bara genom sin existens. Han utstrålar oförståelse. Han har inte fått lära sig om respekt, allas lika värde. Jag tror jag måste prata med honom om det som hände på föreläsningen, jag blev galet illa berörd. Det är inte ofta. Jag blir arg och sånt, men inte ledsen och uppgiven -så som jag blev igår. Nu till situationen.. som sagt var det en föreläsning om sexuella övergrepp mot barn, en tung föreläsning där föreläsaren inte undvek det obehagliga som tillexempel att läsa upp en artikel om en dom mot en pappa som utnyttjat sin 4åriga styvdotter men fått ett lägre straff och mindre skadeståndskrav för att han inför rätten sagt att hon sov och alltså inte lidit men av händelsen. Föreläsningen avslutades med att föreläsaren berättade om olika förklaringsmodeller till sexuella övergrepp. Tex biologi. Men oxå det feministiska perspektivet. Till det kopplade vi då möjliga lösningar. Mannen som jag inte förstår mig på frågade då vår föreläsare "vad är lösningen om problemet är kvinnors ställning i samhället, högre lön eller? Höhöhöhö". Hade jag varit ally mcbeal hade han snurrat på en platta medan jag med förbundna ögon kastade knivar mot den.

Det är inte ok. Försöker han vara rolig? Är han dum? Förstår han inte att patriarkatet är ett problem? Vi är nittio personer som läser kursen ihop, typ 10män och 80kvinnor. Varför hör jag honom varje föreläsning? Varför läser han till socionom om han inte bryr sig om sina medmänniskor? Kommer han bli chef? Varför skrattar folk med honom när han säger olämpliga saker?

Men det är ju bra att jag påminns om att det fortfarande finns såna här människor där ute. Att det fortfarande finns mycket, så mycket, kvar att göra. Att engagera sig i. Att förändra.

Nu kör vi! // Edinan

Lady put your foot down

Jag tänker mycket på kvinnokamp nu. Jag (Siv) läser för närvarande en kurs på socionomprogrammet som heter "Kvinnor i utsatta livssituationer", och för första gången på länge finner jag mig omgiven av människor som jag inte känner så väl som uttrycker att mäns överordning gör dem jävligt förbannade. Jag har ju min lilla trygga bubbla annars, mina vänner som jag vet är lika förbannade som jag. Men nu blir jag liksom överraskad av att vi blir fler och fler.

Om två veckor och en dag kommer kvinnokampssymbolen sitta smack på min högra överarm , in i evigheten. Inte en dag för tidigt. Jag och radikalfeminismen hjärtar varandra. Det finns få saker som jag tycker är så allmänrådande som att kvinnor missgynnas. I Sverige går människor runt och skrockar lyckligt över hur jämställda vi är, trots att det absurt nog fortfarande inte går att få samma lön för exakt samma utfört arbete bara för att en råkar ha en fitta mellan benen. Trots att sexförbrytare (alla är inte män, men en majoritet) även i Sverige får så pinsamt låga straff, om de ens fälls i domstolen. Jag kommer skriva mer om det här. För det är inte okej. För mig känns det som att alla andra går runt och säger att himlen är grön, medan jag ju kan se att den är blå. När de säger att det inte finns något mer att kämpa för.

//Sivan

torsdag 18 februari 2010

fb inspirerar ändå

på evenemang på facebook kan man ju välja alternativet "Detta är ett öppet evenemang. Vem som helst får delta och också bjuda in andra."
jag tänker mig en relation som ett evenemang på facebook. "Detta är en öppen relation. Vem som helst får delta och också bjuda in andra."

hahaha // Edinan

fb2

och genast protesterade facebook och jag möttes av:

Vilket exempel passar dig?

Dina Nyheter i korthet kan i nuläget vara förvirrande. Välj nedan hur vi bör referera till dig:


Edina har ändrat sin profil. Hon ändrade "Intressen".
Edina har ändrat sin profil. Han ändrade "Intressen".
// Edinan. *SUCK*

fb

idag tog jag bort mitt kön på facebook.
skönt.
varför definierar vi så mycket?

/ Edinan

tisdag 9 februari 2010

”Vi gör väl som vanligt så att ni som har en penis får prata lite mer, medan ni utan penis blir avbrutna lite oftare.”

Jag tänkte passa på att lägga upp lite ljuvliga enrutingar signerade en av mina stora inspirationskällor här i livet, Nina Hemmingsson. Hn har gjort helt ljuvliga verk ex. på temat genus, och här nedan kommer några av hennes absoluta guldklimpar enligt min mening: Nina gör även bl.a. enrutingar som jag tycker helt klockrent skildrar bitterhet och hur jobbigt och knepigt det kan kännas att försöka interagera med andra, och de är bara lite för bra för att låta bli att lägga upp, så här kommer några sådana också:
Alla bilder är skapade av Nina Hemmingsson. Yum!
//Siveli

Barndomen och läggningen

Det slår mig ibland hur annorlunda saker och ting kanske hade kunnat bli under min uppväxt om jag visste mer om att det är okej att bli kär i personer av samma kön också.

Jag har några ganska tydliga minnen (som förvisso kan vara präglade av viss efterkonstruktion.. en vet ju aldrig med minnen) från stunder under min barndom då jag funderade över min läggning. Jag minns när jag gick på lågstadiet och plötsligt märkte att jag kände ett sånt där pirr i magen när jag tittade på en tjej vid klätterställningen på skolgården. Och jag minns hur otroligt ställd jag blev. Det var fem sekunder av acceptans från min sida som gjorde att jag kände det jag kände och jag minns att jag verkligen tänkte "men... jag känner för en tjej som jag ska känna för en kille. det här är fel". Och lådan stängdes igen. När Eva och Efva ingick partnerskap var jag redan 8 år gammal, men jag vet ändå att jag blev helt förvirrad när jag hörde om det. Jag hade aldrig hört talas om att två personer av samma kön kunde älska varandra, så det kändes inte rätt. Jag undrade om det var något fel på dem. Det fanns inga öppna ickeheterosexuella personer i min omgivning, så gudarna ska veta att jag saknade bra förebilder.

Men det är inte som att jag har varit "fri" från förälskelser för att jag inte tillät det jag kände för tjejer att kännas. Min barndom, ända från 6 års ålder och uppåt, är så otroligt präglad av förälskelser. Alltid pojkar, alltid förälskad i någon, alltid en pojkes initialer att skriva inuti de hjärtan som jag ritade i mina hemliga dagböcker, alltid någon att vilja fråga chans på. Men ändå. Jag minns att jag när jag gick i femte klass eller så gick runt med en ganska konstant tanke i huvudet. Jag tänkte "Jag är säkert lesbisk... TYPISKT, det FÅR jag inte vara! det är groteskt och vidrigt, jag får aldrig berätta om de här tankarna för någon annan!". Den tanken var som ett moln som låg i mitt huvud hela tiden, som jag gjorde allt jag kunde för att försöka att inte tänka på. Det var det mest förbjudna av allt. Det fanns ganska mycket homofobi i min vänskapskrets på den tiden. Att vara lesbisk var det äckligaste som fanns och det gjorde att ex. min bästa vän på den tiden när hon skulle uttrycka att hon tyckte om mig alltid sa "Jag tycker om dig (som kompis)!". Alltid det där "som kompis". Alltid. Det gick rykten om att vissa tjejer i vår klass var lesbiska, och vi skvallrade gärna om det. Vi var så stolta över vår heterosexualitet. Jag hade så mycket skam i hela huvudet och hjärtat och kroppen. Fan vad jag önskar att någon hade tagit mig åt sidan och berättat om att en kan leva i samkönade relationer och att det är precis lika vackert och fint som att ha relationer med personer av motsatt kön. Tänk om någon hade gjort det.

Jag undrar verkligen hur annorlunda min barndom hade blivit om det hade varit mer vanligt förekommande att helt vanliga människor var öppna med sin ickeheterosexuella läggning. Jag hade kunnat fråga chans på tjejer också. Jag hade kunnat acceptera att jag var förtjust och inte bara kände vänskapskärlek för vissa av de där tjejerna som jag var kompis med på den tiden. Och ordet lesbisk skulle inte ha varit ett skällsord. Jag har fortfarande väldigt svårt för att bli kallad det. Jag föredrar ju "homosexuell".

Men åh. om jag någon gång får barn. och mina systrars barn. barn i min närhet. De ska få veta, att alltsammans är okej. De ska få veta, det lovar jag.

//Sivan