Det slår mig ibland hur annorlunda saker och ting kanske hade kunnat bli under min uppväxt om jag visste mer om att det är okej att bli kär i personer av samma kön också.
Jag har några ganska tydliga minnen (som förvisso kan vara präglade av viss efterkonstruktion.. en vet ju aldrig med minnen) från stunder under min barndom då jag funderade över min läggning. Jag minns när jag gick på lågstadiet och plötsligt märkte att jag kände ett sånt där pirr i magen när jag tittade på en tjej vid klätterställningen på skolgården. Och jag minns hur otroligt ställd jag blev. Det var fem sekunder av acceptans från min sida som gjorde att jag kände det jag kände och jag minns att jag verkligen tänkte "men... jag känner för en tjej som jag ska känna för en kille. det här är fel". Och lådan stängdes igen. När Eva och Efva ingick partnerskap var jag redan 8 år gammal, men jag vet ändå att jag blev helt förvirrad när jag hörde om det. Jag hade aldrig hört talas om att två personer av samma kön kunde älska varandra, så det kändes inte rätt. Jag undrade om det var något fel på dem. Det fanns inga öppna ickeheterosexuella personer i min omgivning, så gudarna ska veta att jag saknade bra förebilder.
Men det är inte som att jag har varit "fri" från förälskelser för att jag inte tillät det jag kände för tjejer att kännas. Min barndom, ända från 6 års ålder och uppåt, är så otroligt präglad av förälskelser. Alltid pojkar, alltid förälskad i någon, alltid en pojkes initialer att skriva inuti de hjärtan som jag ritade i mina hemliga dagböcker, alltid någon att vilja fråga chans på. Men ändå. Jag minns att jag när jag gick i femte klass eller så gick runt med en ganska konstant tanke i huvudet. Jag tänkte "Jag är säkert lesbisk... TYPISKT, det FÅR jag inte vara! det är groteskt och vidrigt, jag får aldrig berätta om de här tankarna för någon annan!". Den tanken var som ett moln som låg i mitt huvud hela tiden, som jag gjorde allt jag kunde för att försöka att inte tänka på. Det var det mest förbjudna av allt. Det fanns ganska mycket homofobi i min vänskapskrets på den tiden. Att vara lesbisk var det äckligaste som fanns och det gjorde att ex. min bästa vän på den tiden när hon skulle uttrycka att hon tyckte om mig alltid sa "Jag tycker om dig (som kompis)!". Alltid det där "som kompis". Alltid. Det gick rykten om att vissa tjejer i vår klass var lesbiska, och vi skvallrade gärna om det. Vi var så stolta över vår heterosexualitet. Jag hade så mycket skam i hela huvudet och hjärtat och kroppen. Fan vad jag önskar att någon hade tagit mig åt sidan och berättat om att en kan leva i samkönade relationer och att det är precis lika vackert och fint som att ha relationer med personer av motsatt kön. Tänk om någon hade gjort det.
Jag undrar verkligen hur annorlunda min barndom hade blivit om det hade varit mer vanligt förekommande att helt vanliga människor var öppna med sin ickeheterosexuella läggning. Jag hade kunnat fråga chans på tjejer också. Jag hade kunnat acceptera att jag var förtjust och inte bara kände vänskapskärlek för vissa av de där tjejerna som jag var kompis med på den tiden. Och ordet lesbisk skulle inte ha varit ett skällsord. Jag har fortfarande väldigt svårt för att bli kallad det. Jag föredrar ju "homosexuell".
Men åh. om jag någon gång får barn. och mina systrars barn. barn i min närhet. De ska få veta, att alltsammans är okej. De ska få veta, det lovar jag.
//Sivan
Jag har några ganska tydliga minnen (som förvisso kan vara präglade av viss efterkonstruktion.. en vet ju aldrig med minnen) från stunder under min barndom då jag funderade över min läggning. Jag minns när jag gick på lågstadiet och plötsligt märkte att jag kände ett sånt där pirr i magen när jag tittade på en tjej vid klätterställningen på skolgården. Och jag minns hur otroligt ställd jag blev. Det var fem sekunder av acceptans från min sida som gjorde att jag kände det jag kände och jag minns att jag verkligen tänkte "men... jag känner för en tjej som jag ska känna för en kille. det här är fel". Och lådan stängdes igen. När Eva och Efva ingick partnerskap var jag redan 8 år gammal, men jag vet ändå att jag blev helt förvirrad när jag hörde om det. Jag hade aldrig hört talas om att två personer av samma kön kunde älska varandra, så det kändes inte rätt. Jag undrade om det var något fel på dem. Det fanns inga öppna ickeheterosexuella personer i min omgivning, så gudarna ska veta att jag saknade bra förebilder.
Men det är inte som att jag har varit "fri" från förälskelser för att jag inte tillät det jag kände för tjejer att kännas. Min barndom, ända från 6 års ålder och uppåt, är så otroligt präglad av förälskelser. Alltid pojkar, alltid förälskad i någon, alltid en pojkes initialer att skriva inuti de hjärtan som jag ritade i mina hemliga dagböcker, alltid någon att vilja fråga chans på. Men ändå. Jag minns att jag när jag gick i femte klass eller så gick runt med en ganska konstant tanke i huvudet. Jag tänkte "Jag är säkert lesbisk... TYPISKT, det FÅR jag inte vara! det är groteskt och vidrigt, jag får aldrig berätta om de här tankarna för någon annan!". Den tanken var som ett moln som låg i mitt huvud hela tiden, som jag gjorde allt jag kunde för att försöka att inte tänka på. Det var det mest förbjudna av allt. Det fanns ganska mycket homofobi i min vänskapskrets på den tiden. Att vara lesbisk var det äckligaste som fanns och det gjorde att ex. min bästa vän på den tiden när hon skulle uttrycka att hon tyckte om mig alltid sa "Jag tycker om dig (som kompis)!". Alltid det där "som kompis". Alltid. Det gick rykten om att vissa tjejer i vår klass var lesbiska, och vi skvallrade gärna om det. Vi var så stolta över vår heterosexualitet. Jag hade så mycket skam i hela huvudet och hjärtat och kroppen. Fan vad jag önskar att någon hade tagit mig åt sidan och berättat om att en kan leva i samkönade relationer och att det är precis lika vackert och fint som att ha relationer med personer av motsatt kön. Tänk om någon hade gjort det.
Jag undrar verkligen hur annorlunda min barndom hade blivit om det hade varit mer vanligt förekommande att helt vanliga människor var öppna med sin ickeheterosexuella läggning. Jag hade kunnat fråga chans på tjejer också. Jag hade kunnat acceptera att jag var förtjust och inte bara kände vänskapskärlek för vissa av de där tjejerna som jag var kompis med på den tiden. Och ordet lesbisk skulle inte ha varit ett skällsord. Jag har fortfarande väldigt svårt för att bli kallad det. Jag föredrar ju "homosexuell".
Men åh. om jag någon gång får barn. och mina systrars barn. barn i min närhet. De ska få veta, att alltsammans är okej. De ska få veta, det lovar jag.
//Sivan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar