andra liv

kära lilla bloggen!

Jag önskar lite att jag hade dig redan för flera år sedan. När jag var flata i andra städer. Jag har levt i två andra städer. Det är två helt andra gayliv än här i götet.

Ett gayliv var i en lite mindre stad. Då var jag mer diskret. Då hade jag en yta och ett inre. Jag arbetade nästan ihjäl mig. Jag var sambo. Duktig. Snällare än snällast. Köpte bil. Sen minns jag inget mer än att gråta mig till sömns. Luncher bestående av banan och kaffe. Stress. Simpsons avsnitt efter avsnitt. Diskade glas som bara sprack i händerna på mig. Drömde natt efter natt att jag fick glas i halsen. Jag var trött så trött. Fick träffa en doktor i fem minuter, gick därifrån med tabletter men ingen förståelse. Sjukskrev mig men jobbade ändå. Ingen sa ifrån. Tills något gav mig en sista kraft att ringa två samtal. Ett för att säga upp mig. Ett för att ringa min mamma och få vila ut i hennes värme. Sen lämnade jag landet, kom tillbaka efter några månader men berättade inte för någon att jag kommit hem, istället vilade jag ut hemma hos mina föräldrar.

Ett gayliv var ännu bättre än här, mer flatigt och fuck vad jag levde där. Jag var allt. Som i jag behövde inte hålla tillbaka sidor av mig. (varför gör jag det nu?) Då använde jag uttryck som: -note to self-, -som i-, -jag älskar dig-, -tove jansson-, -soyalatte-, -postpride-. Jag skulle uträtta storverk. Och jag gjorde nog det. Jag hade kul. Valde att lita på. Älska. Var aktiv i hbtq-debatten och förändrade någons liv. Lärde mig att stå på mig själv. Men oxå att vara mjuk och att kunna böja mig. Jag gjorde hundratals pridepasserkort. Jag höll om och hölls om. Jag avstod från alkohol. Jag läste tusentals innehållsförteckningar noggrant noggrant och lärde mig allt om veganism. Jag spelade massa tvspel. Jag var med om saker jag inte ville vara med om. Jag stängde av. Jag gick med på. Jag sa ifrån. Jag lämnade. Blev lämnad. Pratade timmeslånga samtal över mobil varje dag.

Lilla lilla bloggen. Lilla lilla edina gråter nu. Hon fick en vänförfrågan på facebook. En vänförfrågan från livet i ett av städerna. Det livet som hunnit läka. Hon accepterade. Såg att vännen hade en vän som verkade ha cool frissyr och därför klickade hon på den personen och bläddrade igenom dennes bilder. En av bilderna hade kommenterats av en person från livet i den andra staden. Det livet som inte har läkt. Som fortfarande blöder.

Livet är märkligt. Det var nog det jag skulle komma till. Livet gör ont. Känslomänniskor får utstå mycket smärta. Men oxå de djupaste och stormigaste relationerna. Det är värt det. Fuck vad det är värt det. Att leva. Det har jag inte alltid tyckt. Och tycker inte alltid. Men utan allt som hänt vore jag inte där jag är eller den jag är. Det där med att bli äldre är något jag gillar. Allt jag snappar upp på vägen. Allt jag får känna.

Alltså, det är inte kul när det gör ont. Det är inte underhållande med ångest. Men jag accepterar att det är en del av mig. Att det gör att mitt spektra är stort.

/ed