Jag var nyss på begravning. Yes sorgligt.
Min före detta sambo var där som stöd. Just den dagen ignorerad jag alla tankar på att eventuellt dölja min läggning. Hon fick sitta med i främsta raden bredvid mig. Lika självklart som min bror hade sin tjej bredvid sig. Jag visste att alla andra satt bakom och såg det. Men jag tänkte att det inte spelade någon roll just den dagen. Annars tänker jag ibland att jag inte kan vara helt öppen inför de äldre släktingarna och så. (Vet inte varför jag har de tankarna, får väl analysera det med Siv någon dag).
Det var släktingar där som inte träffat mig sen jag insåg min läggning själv. Det var skönt att känna att de fick ta mig som jag var. Att jag inte skulle behöva bygga någon fasad. Det känns lite galet att jag varit öppet Gay för mig själv i 10år, men fortfarande tänker att andra kan ta illa upp/ ha åsikter. De där komma ut åren när jag var ung har satt sina spår. Det är känsligt, för det är så personligt och gör liksom ont när andra inte accepterar en som man är. Varför har Jag dåligt samvete?
Nu till the komma-ut-historia:
Vid middagen efteråt så satt jag bredvid ex sambon. Mittemot oss satt en av min mors väninnor, vi pratade en del och det rullade på bra. Under middagen frågade exet mig om prästen som närvarade var den prästen som hade skrivit på Prästuppropet. (För några år sedan skrev massa präster på mot homoäktenskap. Jag blev upprörd och mailade flera av dom, bland annat denna prästen då som är vår familjepräst så att säga och har betytt mycket för mig tidigare.) Jag sa att ”jupp, det är den prästen”. Sen pratade vi väldigt tyst om olika idéer jag har, tillexempel att fråga den prästen om hen vill viga mig och kim (ett påhittat känsneutralt namn) för att fucka upp hens huvud och tvinga hen att bli obekväm och fråga efter kön eller så, eller i alla fall börja fundera över sådant. Helt plötsligt utbrister min mors väninna ett exalterat och glatt ”GÖR DET!”. Det var så himla fint. Hon var pepp på det och tyckte att det var helt rätt! Hihi. Efteråt undrade både jag och exet hur hon kunnat snappa upp vår diskreta konversation. Jag blev helt överlycklig. Jag berättade det för min mor och hon berättade att hon berättat för henne att mitt ex var just min före detta sambo och att väninnan reagerat helt okonstlat med ett ”va fint att hon är här”.
Ibland är det så himla fint att få komma ut. Jag kan känna hur mycket närmre jag kommer människan då. Hur vi liksom genom det helt plötsligt är djupa med varandra. Fast det är klart, då är jag ju den jag är -helt och hållet.
// Edina (af Edina & Siv)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar